Läs senare

25 år med eleven i fokus

REPORTAGEHästar och hundar, åtgärdsprogram och diagnoser. Tidningen Specialpedagogik firar 25 år med en historisk återblick. Den tar sitt avstamp mitt under hotande kommunalisering.

13 Dec 2016

25ar

”Det är om oss det handlar”. Tidningen Specialpedagogen börjar sitt första nummer 1991 i själva kärnan, hos eleverna.
– Anna måste vara 40 år i dag. Hon var fantastisk. Jag skulle så gärna vilja träffa henne igen! utbrister Lena Fejan Ljunghill, dåvarande chefredaktör, om eleven Anna som prydde första omslaget av Specialpedagogen.
I premiärnumret finns många intervjuer med elever.
– Det var helt enkelt så att jag ville lära känna de elever som läsarna jobbade med, förklarar Lena Fejan Ljunghill.

Första chefredaktören Lena Fejan Ljunghill mötte en engagerad yrkeskår.
Första chefredaktören Lena Fejan Ljunghill mötte en engagerad yrkeskår.

År 1991 gav det nybildade Lärarförbundet – en sammanslagning av Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund ut första numret av Specialpedagogen. Tidigare hade speciallärarna i Svenska Fack-lärarförbundet haft tidningen Spridaren.
– De älskade den och slogs med näbbar och klor för att få ha kvar en tidning riktad till dem.
Lena Fejan Ljunghill, som hade varit skolreporter på både Svenska Dagbladet och dåvarande Lärartidningen, fick uppdraget att dra i gång tidningen.
Läsarna kallades då speciallärare, ändå döpte ni tidningen förutseende till Specialpedagogen. Hur kom det sig?

Hallå där…

Anna Widlund

…Anna Widlund som var på omslaget till första numret av Specialpedagogen.

Vad gör du nu för tiden?
– Jag arbetar på Gävle handikappteater. Jag är arbetande skådespelare.
I intervjun i Specialpedagogen berättade du att teater gör dig glad. Trodde du då att du skulle jobba med teater?
– Ja. Jag bestämde mig för det direkt.
Vad tänker du om din skoltid?
– Usch! Särskilt högstadiet.
Hur hade den kunnat bli bättre?
– Om de vuxna på skolan hade lyssnat på oss som blev mobbade. Att de hade sett det, inte bara sagt ”du förstår inte
att de skojar”.
Vilket råd vill du ge lärare i dag?
– Att inte dölja mobbning.
De ska våga säga att ”här finns det problem, vi har mobbning på den här skolan. Här kan inte barnen känna sig lugna och trygga”. De måste låta den mobbade personen
berätta för mobbarna att ”så här mår jag när du gör så här”. Den som mobbar är rädd. Är du liten och rädd, då vågar du inte ge dig på storebror, utan då går du på lillsyrran, som inte kan säga emot. Sånt är ekorrhjulet.

– Jag stred för det namnet. Vi anade redan då att specialpedagog var ett vidare begrepp än speciallärare.
Den nya utbildningen, som startade 1990, hette specialpedagogisk påbyggnadsutbildning, även om man i folkmun fortfarande talade om speciallärarutbildningen. År 2001 bytte tidningen namn till Specialpedagogik, för att även fånga in speciallärarna.

Tidningens första nummer vittnar om speciallärarnas rädsla för att sättas på undantag. Speciallärarutbildningen hade stått och stampat i väntan på den nya utbildningen. Dessutom fasade många för att kommunaliseringen av skolan skulle innebära minskade resurser till eleverna med störst behov. I den statligt finansierade skolan fanns öronmärkta, och ganska rikliga, pengar till specialundervisningen.

I premiärnumret skriver Lena Fejan Ljunghill ett öppet brev till ”Mr Kommunalisering”, dåvarande skolminister Göran Persson. Brevet har en starkt uppfordrande slutkläm: ”Finns inte risken att denna utsortering och utslagning ökar i framtiden som en konsekvens av decentraliseringen och det nya statsbidragssystemet? Landets speciallärare väntar på svar.”

– Ja, nu kommer jag ihåg! skrattar Lena Fejan Ljunghill. Där stack jag ut hakan lite. Det var nog inte alla inom Lärarförbundet som såg med blida ögon på det. (Lärarförbundet hade ställt sig bakom kommunaliseringen; red:s anmärkning.)
Och läsarna fick svar. I numret därpå, under rubriken ”Vårt övergripande mål är en skola
för alla”, argumenterar Göran Persson mot särlösningar och skriver att alla lärare ska ”kunna acceptera alla elever med deras särdrag och erbjuda alternativa arbetssätt”.
– Frågan om integration, som man sade, kontra särbehandling var aktuell redan då. Ska man skilja ut barn från gruppen eller inte? Det debatterades hela tiden! Man var för eller emot. Jag har aldrig förstått varför man säger ”antingen eller” när man kan säga ”både och”, säger Lena Fejan Ljunghill.

Något hon tidigt frågade sig, och som hon frågar sig än i dag, är varför forskningen inom pedagogik inte sätter starkare avtryck i klassrummen och den politiska debatten. Intresset för forskningen förde henne vidare till chefredaktörsposten på Pedagogiska magasinet. Men hon minns med värme tiden då hon skrev för speciallärare/specialpedagoger.
– Det var ett jättekul och tacksamt jobb. Läsarna brann verkligen för sina elever. Solidariteten med enskilda barn som far illa var en stark drivkraft. Dagens skoldebatt hamnar ofta på systemnivå och jag saknar just solidariteten med de utsatta.

SPECIALPEDAGOGIK GENOM ÅREN:

1991
1992
2001
Tidningen Specialpedagogik skriver ofta om adhd, Foto: Kalle Karl
2011
2016

 

Ur Specialpedagogik nr 1/2004.
Ur Specialpedagogik nr 1/2004.

Är du pedagog eller lärare?
Specialläraren blev specialpedagogen, som senare fick sällskap av specialläraren, som därefter var på väg att konkurrera ut specialpedagogen, vilket sedermera stoppades. Hängde du med? Vi tar det igen:
1990 ersätts speciallärarutbildningen med specialpedagogprogrammet. Specialpedagogen ska med djupare teoretisk kunskap arbeta på ett övergripande sätt för att skolan ska bli just ”En skola för alla”. Handledning av andra lärare blir en viktig uppgift. Hösten 2008 återinförs speciallärarutbildningen, med motiveringen att speciallärarna behövs för direkt arbete med ”studiesvaga” elever. Några år senare ger utbildningsminister Jan Björklund Högskoleverket i uppdrag att utreda om specialpedagogprogrammet behöver vara kvar. Lägg ned, säger verket. Protesterna går höga från dem som menar att specialpedagog-
rollen rimmar bättre med inkludering. Till slut förkastar regeringen Högskoleverkets förslag.
Diskussionen om vad som skiljer en speciallärare från en specialpedagog har dock fortsatt. Fortfarande skvallrar många jobbannonser om att inte ens rektorer har snappat upp skillnaden. ”Sökes: specialpedagog/speciallärare” är en vanlig annonstext.

Ur Specialpedagogik nr 2/2014.
Ur Specialpedagogik nr 2/2014.

Elevvård växte till elevhälsa
Skolhälsovården kör sitt spår, pedagogerna kör sitt. Så ser det ut i skolan, visade utredningen Från dubbla spår till Elevhälsa år 2000. Den föreslog därför ett samlat arbete under namnet Elevhälsan, där den specialpedagogiska kompetensen skulle vara ett självklart inslag. Men det skulle dröja till skollagen 2011 innan elevhälsan blev ett lagstadgat begrepp. Än i dag är många specialpedagoger missnöjda med skrivningen att det ska finnas ”kompetens” inom specialpedagogik i elevhälsoteamet. Den öppnar för möjligheten att låta vem som helst axla det uppdraget, menar kritikerna.

Vad är det med hästar och Specialpedagogik?
Inte mindre än fyra omslag med hästansikten hittar vi i Specialpedagogiks arkiv. Hör hästar ihop med specialpedagogik? Frågan går till Lasse Nohrstedt, tidigare reporter på Specialpedagogik, tillika förskollärare och djurvän.
– Ja, självklart! Det handlar om allt från kommunikation till fysisk träning. När det gäller kommunikation har man sett fantastiska resultat när barn med autism får umgås med hästar. Jag har sett det med egna ögon så många gånger. När det gäller den fysiska träningen för barn som har svårt att gå, så stimulerar hästens skritt samma muskler som människan använder när hon går. På senare år har hästarna utmanats av hundar i tidningen Specialpedagogik. Är hundar också bra specialpedagogiska djur?
– Alla djur, och då räknar jag med höns också, är bra i specialpedagogiken. Jag har jobbat med får och barn – och det är fantastiskt!

Ur Specialpedagogik nr 2/2015.
Ur Specialpedagogik nr 2/2015.

Diagnoser i blåsväder
Diskussionen om diagnosboomen börjar bubbla i början av 2000-talet. Snart nog har varenda unge en diagnos, sägs slarvigt om ökningen av diagnoser som adhd, autism, dyslexi – eller varför inte nykomlingen dyskalkyli?
I dag har cirka fem procent av barnen en adhd-diagnos, och minst lika många har dyslexi. Men handlar det om överdiagnosticering eller har skola och föräldrar helt enkelt blivit bättre på att söka hjälp? Och samtidigt som allt färre ifrågasätter att det finns neurologiska förklaringar till adhd, är det många som menar att en stressig skolmiljö driver fram adhd-liknande symtom, såsom uppmärksamhetsproblem.

Åtgärdsprogrammets uppgång och fall

Ur Specialpedagogik nr 6/2000 och 3/2012.
Ur Specialpedagogik
nr 6/2000 och 3/2012.

 

Åtgärdsprogrammet arbetar sig successivt in i skolan med start på 70-talet. I 1980 års läroplan gör begreppet juridisk entré för att nå sin fulla styrka med skollagen 2011. Då blir det också möjligt för vårdnadshavare att överklaga beslut om åtgärdsprogram.Så börjar regeringen se att lärarna tyngs av all dokumentation, däribland åtgärdsprogrammen. En lagändring sker 2014, som innebär att elever först ska få extra anpassningar för att nå kunskapskraven. Anpassningarna kräver inga åtgärdsprogram. Tämligen omgående minskar åtgärdsprogrammen i omfattning, vilket får både ris och ros. Risk att skolan missar elever som behöver stöd, befarar kritikerna.


skarmavbild-2016-10-12-kl-14-39-42Specialpedagogik goes virtual
Tidningen tog steget ut i de sociala medierna och lanserades på Facebook år 2010, så småningom även på Twitter och Instagram. På Facebook har vi vuxit snabbt och är lagom till 25-årsjubileet uppe i drygt 3 200 följare. Hösten 2015 nådde Specialpedagogik all-time-high på Facebook med bilden på gamla lärarinneråd från 1899. De till synes enkla orden om att låta barnen leka, lajkades och delades så flitigt att inlägget nådde 453 387 personer och även uppmärksammades av kvälls- och dagspress.

44_evaVi vet vem du är!
Det skulle dröja ända till 2016, året för 25-årsjubileet, tills redaktionen tog reda på vem du är, läsaren av Specialpedagogik! Med hjälp av Statistiska centralbyrån och enkätstudien Speciella yrken fick vi reda på att du är kvinna, heter Eva, är 53 år, jobbar i en kommunal skola samt har två Sverigefödda föräldrar varav ingen har högskoleutbildning. Och skolans viktigaste roll i samhället, enligt dig? Bidra till likvärdighet och jämlikhet.

penna-snurradVad vill du ha svar på?
”Landets speciallärare väntar på svar.” Kaxig fråga till skolministern i första numret av Specialpedagogen 1991!
Och i dag då, snart 2017: vilket svar väntar du på? Skicka oss den fråga som gnager i dig, så ställer vi den till utbildningsminister Gustav Fridolin, med avslutningsfrasen: ”Landets speciallärare/special-pedagoger väntar på svar.” Mejla elisabeth.cervin@lararforbundet.se.

 

Tillbaka till framtiden

44_elisabeth1 cervinDet går runt, minsann. Nog för att själva formgivningen avslöjar att det första numret av Specialpedagogen har några år på nacken, men oj, vad det bjuder på mycket igenkänning!
Ett par frågor från premiärnumret: Finns en risk att kommunerna sparar på de ”dyra” barnens bekostnad? Och idén med samma klassrum för alla; romantiserar vi inte den normala skolmiljön om vi betraktar den som en stor varm gemenskap som sluter alla i sin famn?
Så bra! Jag kan ju kopiera dessa frågor och ta med mig till nästa redaktionsmöte: ”Jo, hrrmm, jag har några idéer vi skulle kunna utveckla.”
Och så fortsätter det. Dåvarande skolminister Göran Persson i tidningen 1991: ”Det måste ligga i varje lärares yrkesmässiga roll att forma arbetssätt och innehåll så att alla elever omfattas av undervisningen.” What? Är det Göran Persson, och inte Gustav Fridolin, som har snickrat ihop det specialpedagogiska lyftet som just nu drar i gång i landets kommuner?
Och 1996 beskriver tidningen slutsatserna i en forskningsrapport av Bengt Persson: ”Det krävs civilkurage för att antyda att elevens svårigheter beror på brister i undervisningen.” Närmare 20 år senare smackar tidningen upp rubriken ”Dags att undervisa begripligt,” efter en intervju med Wern Palmius på Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Att saker och ting går runt, dyker upp ånyo, sägs igen för hundratusende gången i vår tidning, kanske inte måste vara av ondo. Kanske är det ett tecken på att ni där ute, våra läsare, har samma starka drivkrafter som era företrädare? Att rättvisetanken gnager vidare. Åt var och en efter hens behov. Rundgången av ämnen och artiklar kan ses som ett bevis för att ni oförtröttligt jobbar vidare mot målet: Alla ska med. Ingen har slagit sig till ro, alla stretar vidare.
25 år av Specialpedagogik, och oändligt många artiklar om brister i stödet och elever som missar målen. Men minst lika många som fokuserar på hur:et; det här har vi gjort för eleverna, den här modellen verkar funka, detta är en framkomlig väg.
Vad säger ni, vi kör väl vidare?! 25 år till! Det lär behövas.

Elisabeth Cervin, reporter

 

ur Lärarförbundets Magasin