Läs senare

Alla elever har alltid rätt att säga nej

Lättare problemskapande ­beteenden är ofta strategier som ­elever använder för att bevara sin självkontroll. För lärare gäller det att inte ­trappa upp situationen genom att bara se till beteendet.
– Lärare tänker ofta felaktigt att de ska gå in och ta kontrollen. Då blir det ofta fel, säger psykolog Bo Hejlskov Elvén.

11 Maj 2010

Bo Hejlskov Elvén är psykolog och har länge sysslat med problemskapande beteenden i Danmark och Sverige. Han har funnit att beteendena är mycket lika oberoende om han arbetat med barn och elever i särskolan, med elever i grundskolan med neuropsykiatriska svårigheter, eller med vuxna i fängelser eller i demensvården.
   – Även om läraren anser att en elev har problemskapande beteenden så är det inte säkert att eleven håller med. Det är lärarens ansvar att reda ut varför han anser det är ett problemskapande beteende, säger Bo Hejlskov Elvén.
        Det som anses som stora problem i en miljö är det inte i en annan. Vissa situationer som lärare enkelt löser i särskolan anses som mycket problemskapande i grundskolan. Det är beteenden som många lärare i grundskolan inte är vana vid.
   – Läraren kan inte övervältra ansvaret på eleven, på föräldrarna, kommunen eller någon annan. Läraren måste gå in och ta sitt ansvar – det är först då läraren kan påverka. Ansvar tar man bland annat genom att använda rätt ord.
        Ord som inte bör användas är sådana som: omotiverad, trotsig eller envis. Bo har aldrig mött en elev där envishet varit personens stora problem. Däremot har han mött elever som är inflexibla.
        De flesta barn och elevers beteende kan vi vuxna förstå och hantera. Men barn med funktionsnedsättningar beter sig ibland på ett sätt som vi har svårt att tolka och acceptera. Det här brukar kallas problemskapande beteenden. Det är inte säkert att det är beteenden som eleven upplever som ett problem – däremot ställer det ofta till problem för omgivningen.
        Bo hänvisar till Piaget som framhållit att människan är aktivt meningsskapande, det gjorde han främst utifrån observationer av sina egna fem barn.
   – Vi har byggt hela skolsystem i Västeuropa på studier av hans alldeles vanliga barn. Helt fantastiskt! Han hade inte sådana barn som många specialpedagoger möter i skolan. Det är barn som inte är aktivt meningsskapande, de frågar inte varför, de förstår inte varför, de förstår inte varför det blir fel.
        Det finns elever som försöker behålla kontrollen till varje pris. En mycket användbar strategi att behålla kontrollen är att låta bli att göra något. Eleven vägrar inte för att vara otrevlig utan för att eleven inte klarar att säga ja och behålla självkontrollen. Det finns andra strategier för att behålla kontrollen, som att gå två steg bakåt i en trängd situation.
   – Läraren tror att han förlorar kontrollen om han tar dessa steg bakåt. Så när eleven går bakåt så tar läraren två steg framåt och då blir det problem. Andra elever springer iväg, det är en fantastisk bra strategi, framhåller Bo.
        Ett annat sätt att bevara kontrollen är enstaka slag. Med det menas oftast: ”Jag tycker att du ska flytta på dig.”
   – Genom att spotta läraren i ansiktet visar eleven också att han vill att läraren ska flytta på sig. Det handlar fortfarande om handlingsstrategier, de är inte problem i sig, de är en lösning på en svår situation ur elevens synvinkel. Sedan har vi glåpord och hot mot personal
   – Vem har inte någon gång sagt något vi inte menat till någon vi tycker om? Det finns elever som gör det också.
        Forskning har visat att om eleven uttalar glåpord och läraren reagerar starkt så kommer eleven fortsättningsvis använda glåpordet i ökad utsträckning. Pedagogiskt är det bättre att ta upp det i en mindre laddad situation när läraren inte handlar genom sina känslor utan klarar att utnyttja sina pedagogiska verktyg.
   – Detsamma gäller för hot. Jag har kommit i kontakt med mängder av hot men jag har aldrig träffat på någon som hotat för att de vill slåss. Jag har bara träffat på människor som hotat för att de inte vill slås. Varför skulle de säga att de slår dig om du inte låter bli – om de verkligen vill slå dig? Då skulle de bara slå.

Sedan finns de som biter sig, skär sig i armarna, river sig själva för att få kontroll. De gör det för att det fungerar, annars skulle de inte syssla med det. Forskningen visar att om man försöker stoppa beteendet så ökar både självskade­beteendet och självmordsfrekvensen. Bo menar
att det faktiskt kan vara bättre att dela ut en ren kniv och plåster och säga åt dem att skära sig där man själv slipper se det.
   – Det kanske egentligen inte är en så bra metod, men vad jag menar är att enda sättet att minska viljan att skada sig själv är att arbete med orsakerna till beteendet, se till att de får en bättre självkontroll så att de inte behöver ta till dessa strategier.
        När man är tillsammans med någon som man har förtroende för bevarar man kontrollen bättre.             De pedagogiska metoder som används måste därför alltid sträva mot att hjälpa eleven att bevara självkontrollen och öka förtroendet för personalen.
   – De flesta människor har en hög affekt­tröskel, de förlorar självkontrollen först om en närstående dör, eller vid liknande situationer.
För elever inom specialpedagogiken är ett av problemen just deras oförmåga att kon­trol­lera affekten.

Bo Hejlskov Elvén sitter med i en expertgrupp om autism under socialdepartementet i Damark. När de tar fram råd för hur man ska arbeta så menar vissa att det inte spelar någon roll vilka det är som arbetar med brukarna eller eleverna bara metoderna är de rätta, andra säger att det inte spelar någon roll vilka metoder man använder utan allt beror på pedagogen.
   – Jag tror att vi måste jobba med så bra metoder att det kvittar vilken person vi använder och så bra personer att det kvittar vilken metod vi använder.
        Med bra personer menar han inte de duktigaste, utan personer som inger förtroende. Att kvinnor i allmänhet vill ha sina män med sig vid förlossningen beror inte på att männen är förlossningsexperter utan att kvinnorna vill ha med sig någon som de har starkt förtroende för.
   – Därför måste vi ständigt fundera över hur vi kan skapa förtroende hos eleven. Vi gör då och då pedagogiska misstag, det är mycket lättare för eleven att ha överseende med misstag om eleven har förtroende för läraren.
        I skolan finns det elever som ofta tycker att de behandlas orättvist trots att så ofta inte är fallet, läraren menar att det hela gått rättvist till.
   – Två uppfattningar om rättvisa ställs mot varandra. Oberoende av varför eleven upplever att det är orättvist är det det som präglar stämningen vid nästa möte. När eleven säger att något är orättvist bör lärare istället tänka att han sålt in sin idé dåligt. Läraren måste gå in och ta ansvar.
        Bo poängterar en grundläggande mänsklig rättighet som gäller också för barn – rätten att själv bestämma.
   – Alla elever har alltid rätt att säga nej. Det innebär inte att lärare bara ska acceptera det utan hitta en väg där eleven kan säga ja – det är lärarens ansvar. Det pedagogiska arbetet är att hitta vägar så att eleven säger ja till det som eleven egentligen vill.

Det är lättare att säga ja om det finns en klar struktur. Om Bo på en föreläsning uppmanar alla att ta av sig kläderna så gör de allra flesta inte det. Men om samma personer sedan går till doktorn och uppmanas att ta av sig kläderna gör de det. Struktur är till exempel en speciell plats där man vet vad som ska hända. Säger eleven nej får läraren ändra strukturen.
        Det är också enklare att få någon med sig om man skapar en vikänsla. Istället för att till eleven säga: ”Nu ska du …” så säger man ”Kom nu så ska vi …”.
   – När man arbetar med människor med utvecklingsstörning eller autism så är en av de besvärligaste sakerna att få dem att borsta tänderna. Men det finns en enkel metod – sluta säg: ”Nu ska du borsta tänderna.”
        Det brukar bara leda till konflikter.
   – Visa istället tandborstkortet och gå sedan själv och borsta tänderna. Efter att ha gjort så i två veckor så börjar de flesta borsta sina tänder därför att personalen gör det.
        Bo berättar om en skola i Malmö där ett problem var att eleverna struntade i att komma in efter rasten. De fortsatte att spela fotboll trots att läraren försökte ropa in dem.
   – Läraren ändrade strategi. Hon ställde sig och tittade på när de spelade och frågade hur många mål de gjort och sa sedan ”Nu ska vi ha matte” och började gå mot klassrummet. Då följde barnen med. Det är svårt att inte följa med när man gör något tillsammans, det är en mycket effektiv metod.

Ett enkelt knep när man har skoluppgifter som eleven tycker är tråkiga är att ge dem ett val. ”Här är två tråkiga uppgifter, men du behöver bara göra en av dem, vilken väljer du?”  
   – Det är mycket lättare att göra en tråkig uppgift om du samtidigt får välja bort en. Konstigt, men så är det.
        Tid är också en metod. Inom specialpedagogiken har Bo ofta upplevt att lärare tror att tid är något som de kan använda i undervisningssammanhang på samma sätt som de gör i det vanliga livet. Bo tycker att det enda riktigt begåvade sättet att använda tid är att säga: ”Om fem minuter ska vi gå.” Många nöjer sig med att få veta detta. Men inte alla.
   – En kille som jag känner har ADHD och autism. Han är begåvad och pluggar juridik på universitetet i Köpenhamn. Han brukar föreläsa om hur det är att ha varit utsatt för specialpedagogik. Han har svårt att hålla tiden när han föreläser. Från början satte han en timer på 45 minuter. När han kom till 40 minuter började han prata allt fortare, han kunde inte avsluta om han inte fått säga allt han planerat. Det är ingen dålig metod att låta folk bli färdiga med det de sysslar med.
        Vi har alla ibland svårt att avbryta det vi håller på med. Vi är inflexibla. När man utan förvarning uppmanar sina barn, som spelar TV-spel, att nu ska vi alla åka till mormor så blir det genast protester. De vill spela klart banan.  Enklast är att låta dem göra det.
   – Om jag tar en bit oxfilé och en första smutt på det goda vinet och någon kommer och uppmanar mig att kasta resten av måltiden för nu ska vi iväg så får jag ångest på samma sätt som tioåringen som inte får spela klart.

Istället för att säga att eleverna ska avbryta det de håller på med om fem minuter bör man försöka hitta naturliga slut så att eleverna kan avsluta i egen takt. När Bo för en tid sedan följde med en klass när de gick på Nationalmuseum så insåg de att efteråt gick det inte att sätta dem på bussen hem till förorten. De behövde rasa av sig en stund i en närbelägen park. Men hur skulle de avbryta leken efter en liten stund och få alla med sig utan protester?
   – Vi hade förberett oss och hade med oss en påse med bananer. ”Kom så får ni en banan”, ropade vi. Och bananer har inbyggda specialpedagogiska egenskaper! När bananen var uppäten kunde vi gå till bussen. Press är aldrig bra.
        Det är inte heller fel att använda belöningar. Forskning visar att om en belöning ska fungera i särskolan så ska den vara omedelbar och den måste vara förutsägbar.
        Att dumpa ansvaret för problemet på någon annan är ingen lösning. Det leder bara till att läraren förlorar möjligheten att påverka, vilket leder till stress och utbrändhet.
   – Lärare måste ta ansvar och använda metoder som fungerar. Utgångspunkten, när man arbetar med barn med psykiska funktionsnedsättningar, har formulerats bra av Ross W. Greene i boken Explosiva barn, – ”Barn som kan uppföra sig gör det”, skriver kan. Det fantastiska är att det placerar ansvaret hos oss. Det handlar alltså inte om elever som inte vill uppföra sig utan elever som inte kan uppföra sig.

Lärarens uppgift är att gå in och anpassa situationen så att eleven kan uppföra sig. Problemen uppstår ju när eleven ska möta omgivningens krav.
        Barn med utvecklingsstörning, autism eller ADHD har svårt med känslor som ilska, glädje och skam. De är ofta osäkra på om det är känslor som de själva har eller om det är omgivningens. Affektsmitta är första ledet i empatiutveckling. Dessa barn har ofta svårigheter med den fortsatta empatiutvecklingen.
   – Det innebär att människor med särskilda behov reagerar annorlunda. Är det så att vi blir arga på dem så blir de ilskna medan andra börjar skratta. Många har varit med om elever som börjar skratta när någon ramlar och slår sig. De gör det för att minska affekten.
        Vad som händer när man börjar skälla på dessa elever är att de känner sig pressade. Kanske börjar de skratta för att klara situationen, varpå läraren blir ännu argare och det snabbt närmar sig en gräns där eleven förlorar självkontrollen.
   – Det är ingen bra metod att i en konfliktsituation utbrista: ”Titta mig i ögonen när jag talar med dig pojk!” Det kan möjligtvis fungera på elever som inte går i särkolan eller är i specialpedagogisk verksamhet.
        Överhuvudtaget så förordar Bo det han kallar låg-affektivt bemötande. Det gäller att dämpa känslouttrycken. Undvika ögonkontakt vid affektuppbyggnad och respektera det personliga utrymmet. Gå två steg bakåt.
   – Och undvik att ta tag i någon med spända muskler. Varje gång man tar tag i någon med spända muskler så ökar risken för våld. Bästa sättet att få någon att släppa dig är att själv slappna av.
        Ett annat bra knep när en konfliktsituation är på väg att segla upp är att sätta sig på golvet.
Det brukar lugna ned situationen.
        Istället för att avbryta något kan man använda sig av avledning. Kan man få folk att skratta vill de inte slåss.

ur Lärarförbundets Magasin