Ingår i temat
Konsten att handleda
Läs senare

Alla ska med!

HandledningDen lilla kommunen Uppvidinge storsatsar på regeringens specialpedagogiska lyft.
Kommunens enda specialpedagog och de fem speciallärarna fick snabbt gilla läget och ta rollen som handledare.

av Elisabeth Cervin
27 Jan 2017
27 Jan 2017
Alla ska med!
Utbyte. Arbetslaget på Åsedaskolan delger varandra exempel från sin undervisning. ”Det blir några ahaupplevelser varje gång: Det där var ju smart, det ska jag pröva”, säger Veronica Johansson, en av lärarna. Foto: Mats Samuelsson

Ingen jantelag i Uppvidinge, minsann. Åtminstone inte vad gäller det statliga specialpedagogiska lyftet. Här är alla legitimerade lärare med på tåget. 88 stycken.

När de statliga pengarna i kompetenssatsningen delades ut för första gången i höstas stack den lilla småländska kommunen, med 9 000 invånare, ut rejält. Uppvidinge fick 720 000 kronor och brädades därmed endast av det tretton gånger större Lund.

Mikael Falk, chef på barn- och utbildningsförvaltningen, är påtagligt upprymd av att ha dragit hem storslam.

– Vi vill stärka den specialpedagogiska kompetensen hos varje lärare. Det här är en av flera saker vi gör för att höja kvaliteten i undervisningen. Jag tror absolut att lyftet kan få effekt, speciellt när alla lärare är med och inte bara en handfull.

Det blev bråda dagar i glasbrukskommunen. På höstlovet fick lärarna reda på satsningen, som bygger på gruppdiskussioner under handledning av kommunens speciallärare eller specialpedagog. Veckan därpå drog den i gång. Och även om inget knot har nått Mikael Falks öron, så förstår jag på handledarna att jo, nog har det varit lite pressat att få till ett schema för träffarna en gång i veckan mellan november och april. Dessutom känner handledarna själva sig lite osäkra inför uppdraget. Det är inte säkert att man som speciallärare är van vid att handleda.

Lärarna har jättemycket att göra. Jag var lite rädd i början att det inte skulle gå att göra något bra av det här.

Men nu sitter de här, en grupp lärare på Åsedaskolan, på handledningstillfälle nummer tre. Kompetensutveckling under 45 intensiva minuter, precis när skoldagen har tagit slut, och innan annat lärararbete tar vid. Leder samlingen gör Cecilia Jolin Bertilsson, kommunens enda specialpedagog, hitrest från skolan i grannorten Alstermo.

– Jag kan börja, säger Ann-Christin Svensson när det gäller att berätta om uppgiften som lärarna har gjort till dagens möte: beskriva en ”undervisningsaktivitet”.

Hon har valt en lektion där eleverna jobbar med veckans läsläxa. Ann-Christin Svensson berättar hur hon går igenom ord för ord för förförståelsens skull och hur eleverna sedan läser texten på olika vis. Några läser i par medan andra lyssnar på texten med hjälp av inläsningstjänst och så vidare.

– Alla hängde med, konstaterar hon.

Samtal pågår. Vad gjorde du i ditt klassrum och hur gick det? Specialpedagog Cecilia Jolin Bertilsson. Foto: Mats Samuelsson
Veronica Johansson visar hur hon förtydligar läroplanen för eleverna. Foto: Mats Samuelsson
I bakgrunden: Birgitta Törnhult Monsen. Foto: Mats Samuelsson
Speciallärare Ulrika Karlsson. Foto: Mats Samuelsson

Flera av lärarna har i veckans uppgift tänkt på instruktioner. Sexåringar vill gärna ha individuella instruktioner, framhåller Birgitta Törnhult Monsen, lärare i förskoleklass.

– Jag upplever att instruktioner i helgrupp blir svårare och svårare, fyller kollegan Kajsa Magnusson i.

Kristina Malmgren har lagt märkte till att eleverna behöver höra samma sak flera gånger, på olika sätt.

– Jag har gjort det till en utmaning för mig, att säga om saker på nya sätt.

Diskussionen glider iväg till nivågruppering. Det funkar ibland. Elever som annars ”dör” av en repetition till, får gå vidare med större utmaningar. Idrottsläraren Urban Häll tycker att han har hittat ett upplägg för skridskoåkningen där han når fler elever, på deras egen nivå, genom att erbjuda olika aktiviteter på olika zoner av isen.

– Skridskoåkningen är annars ett jättebökigt moment. Vissa elever har aldrig stått på ett par skridskor medan andra vill spela hockey.

Lärargruppen är just inne i en diskussion om belöning som metod när några upptäcker att klockan är två och nästa möte väntar.

– Vi låter det här spilla över lite på nästa tillfälle, säger Cecilia Jolin Bertilsson och skyndar sig att meddela uppgiften till nästa vecka.

Några minuter senare i ett lugnt speciallärarrum på Åsedaskolan:

Reflektion. Frågorna är centrala i det specialpedagogiska kompetenslyftet. Vad blev bra och vad blev mindre bra? Och framför allt: varför? Foto: Mats Samuelsson

– Så här är det ju, lärarna har jättemycket att göra. Jag var lite rädd i början att det inte skulle gå att göra något bra av det här. Det kom så snabbt på. Men jag är mer positiv nu, det funkar bättre för varje gång, säger Ulrika Karlsson, speciallärare i Alstermo och också handledare inom lyftet.

Hon har just lett en annan lärargrupp på Åsedaskolan i samma moment som sin kollega.

Handledaren är central i denna kompetenssatsning, precis som i många andra lyft som Skolverket organiserar. Men uppdraget skiljer sig ganska mycket från en specialpedagogs vanliga handledning på en skola, tycker Cecilia Jolin Bertilsson.

– Här är vi ganska låsta till att läsa texter, se filmer och göra uppgifter. Det är mer som ett strukturerat samtal. När jag handleder på min skola utgår vi i stället från dilemman som dyker upp i klassrumssituationer, och hjälps åt att tänka kring hur vi ska komma framåt.

En svårighet, eller kanske är det en möjlighet – de har inte bestämt sig än – är att specialpedagogen/speciallärarna i Uppvidinge inte handleder lärarna på sin egen skola inom ramen för lyftet. De reser helt enkelt till varandras arbetsplatser. De känner inte lärarna särskilt väl och kan inte koppla exempel till specifika elever. De missar – eller slipper – tänka på Stina eller Kalle.

– Det kan vara bra. Kanske vågar jag som handledare ställa lite mer utmanade frågor när jag vet att vi i morgon inte ska samarbeta vidare kring Kalle, funderar Ulrika Karlsson:

Satsningen bygger på kollegialt lärande

  • Det statliga kompetenslyftet Specialpedagogik för lärande pågår mellan 2016 och 2019.
  • Ansökan sker till Skolverket.
  • Huvudmännen utser lärare och handledare som ska delta.
  • Fortbildningen bygger på kollegialt lärande. Skolverket bidrar med material på webben.
  • Handledarna är i första hand specialpedagoger eller speciallärare. Skolverket erbjuder handledarutbildning.
  • I premiäromgången mellan november 2016 och april 2017 delade Skolverket bara ut en femtedel av de pengar som stod till förfogande. En förklaring är att huvudmännen inte hann organisera lyftet inom de korta tidsramar som gavs.

– I den här projektformen tror jag att det kan funka, men det hade inte varit bra på sikt. Man bör handleda på sin egen skola, då vet man vad kollegiet behöver jobba med.

Relationen är viktig i handledningssituationer, framhåller Cecilia Jolin Bertilsson. Det bör finnas ett förtroende och en respekt för den andres kompetens. Även här startar det nya kompetenslyftet lite i uppförsbacke, eftersom handledare och deltagare är nya för varandra.

– Har du en bra relation med läraren kan du säga ”jag har funderat på det där du sade om placeringen i klassrummet, går det inte att göra på ett annat sätt?” exemplifierar Cecilia Jolin Bertilsson.

Utmanande frågor, kallar Ulrika Karlsson dem. De som sticker lite.

– Vissa tar det som personlig kritik. Det handlar mycket om var man befinner sig i sin yrkestrygghet. Det kan vara tryggt att arbeta bakom sin stängda klassrumsdörr. Även om jag har problem i mitt klassrum så har jag någon form av kontroll när dörren är stängd.

Men det är inte det vanliga, vill båda två understryka. Många lärare ”suger i sig” det som en kollega eller en specialpedagog/lärare kan komma med. Ulrika Karlsson skrattar till och minns känslan när hon fick sin första speciallärartjänst för ett drygt år sedan.

– Min skräck var att ingen skulle vilja prata med mig. Det hade ju inte varit så bra, precis. Nu är det tvärtom, många undrar när vi kan sitta ner och diskutera.

På väg. Uppvidinges storsatsning på specialpedagogik drog i gång i raketfart. Efter en del schemabestyr har handledarna Cecilia Jolin Bertilsson och Ulrika Karlsson goda förhoppningar om att fortbildningen ska bli givande. Foto: Mats Samuelsson

Den tidiga novemberskymningen lurar bakom skolbyggnaderna och vi har glidit bort från det specialpedagogiska lyftet till specialpedagogisk handledning i allmänhet. Gott så. Det är ur dessa erfarenheter som handledarna ska ösa.

– Handledning för mig är att stötta lärarna att hitta sitt eget bästa sätt att lösa de svårigheter som uppstått. Vi kan enas om vart vi behöver komma, men jag försöker undvika att säga vad läraren ska göra. Om jag kommer med några råd eller förslag, så behöver läraren hur som helst göra dem till sina egna, säger Cecilia Jolin Bertilsson.

Båda två vill komma bort från expertrollen, och skrattar igenkännande när jag frågar om lärarna förväntar sig handfasta tips från dem.

– Ja, ibland ska jag helst komma med pryllådan! utbrister Ulrika Karlsson och säger att hon nästan dagligen får spontana frågor som ”nu hände det här, vad gör jag?”

– Jag försöker bli modigare och modigare på att säga att det här behöver jag tänka på, kan vi prata senare?

Men självklart, påpekar hon, finns det situationer när hon ser att det inte är läge för lärarna att vänta, eller ”tänka själva”.

– Då kommer jag nog med ett ”pröva detta”. Samtidigt vet jag ju att det kan funka där och då, men kanske inte i nästa situation.

Inte sällan har lärarna själva svaret inom sig, och hon behöver bara bekräfta vad de säger, framhåller hon.

Handledningen blir som bäst, tycker Cecilia Jolin Bertilsson, när man ser varandra som experter i olika frågor och lär av varandra. Hon ser en skillnad i hur det är att arbeta som specialpedagog på en och samma skola och att vara utsänd från elevhälsan till exempelvis en förskola. I det sistnämnda fallet betraktas hon oftare som expert. Ett sätt att komma bort från expertrollen är
att schemalägga handledningstillfällen med klasser och arbetslag. Man pratar för att
det är bestämt, inte för att något akut har hänt.

Och det specialpedagogiska lyftet, med sina 720 000 kronor, kan det möjligen råda bot på det där rådfrågandet i tid och i otid? Kan det leda till att varje lärare hittar sitt svar? Ja, Cecilia Jolin Bertilssons förhoppning är att kollegiet kommer bort från synen att specialpedagogik är något speciellt som sker med vissa personer, bakom vissa stängda dörrar. Hon vill förmedla att alla bidrar till det specialpedagogiska förhållningssättet.

– Kan vi lyckas med det, har vi nått en bra bit på väg.

ur Lärarförbundets Magasin