Ingår i temat
Konsten att handleda
Läs senare

Nya verktyg får alla att växa

HandledningEtt barn står i centrum, men handledning kan hjälpa en hel barngrupp. På Hillängens förskola i Ludvika blir bildstödet utvecklande för alla.

av Martin Röshammar
27 Jan 2017
27 Jan 2017
Bildstöd. Monica Vevle sitter på golvet och visar upp inplastade bildkort, ett efter ett testar hon på barnen på Hillängens förskola i Ludvika. Smöret med tillhörande kniv klarar de utan problem. Foto: Mikael Rosenberg

Strumpor och stövlar, det är fortfarande problem.

Monica Vevle håller i ett antal inplastade kort med tecknade bilder. Hon sitter vid ett bord i förskolechefens rum. På bordet står tre tända ljus. Specialpedagogen Tin Fagerheim nickar och antecknar.

Monica Vevle konstaterar att de vid senaste mötet pratade om att koppla tecken till det som syns på korten.

– Hur hon sätter på sig stövlar, det kan hon visa, men om hon ska välja mellan stövel- och strump-korten, då blir det fel ungefär hälften av gångerna, förklarar Monica Vevle som arbetat länge som grundskollärare.

Flickan de pratar om har som många andra barn på Hillängens förskola i Ludvika ett annat modersmål än svenska. Men även på sitt förstaspråk är hon korthuggen, enligt sin språkstödjare. När hon kom till förskolan använde hon bara enstaka ord, inga meningar.

Monica Vevle berättar om hur de den senaste veckan har jobbat mycket med bilder på utekläder som overall, vantar och jacka. Ibland får Monica använda händerna och kroppen för att tydliggöra vad hon pratar om. Som när hon håller en osynlig slöja i händerna och drar den över huvudet.

Diskussion. Tin Fagerheim samtalar med sin specialpedagogkollega Kristina Jansson om handledning och bildstöd. Foto: Mikael Rosenberg

Handledaren Tin Fagerheim ber Monica Vevle att berätta mer om hur hon har gått vidare med ord och bilder tillsammans med flickan.

– Jag gjorde så att jag tog två klädkort och bad henne att peka på byxor. Första problemet var själva pekandet. Men när jag visat henne det, lärde hon sig fort. Sen lade jag till ett tredje kort och sa: Kan du ge mig overallen? Hon hade snabbt full koll på det och mössa och vantar, säger Monica Vevle.

Däremot var overall ett svårt ord att uttala. Då fick flickan träna mungymnastik med tungan runt i munnen. Hon härmade och var totalt fokuserad.

Monica Vevle berättar att hon och flickan sitter vid samma bord när de äter och att de använder sig mycket av matkorten: Kan jag få mjölk? Flickan får bygga meningar med tre–fyra ord och så leker de, byter roller med varandra. Monica Vevle skrattar högt när hon tänker på hur hon fick beröm av flickan när hon sa som hon skulle.

– Du är väldigt tydlig när du pratar med henne, det är jättebra. Jag hör att hon har utvecklat sina meningar, säger Tin Fagerheim som delar sin tid mellan sju olika förskolor i Ludvika.

Korten med mat och kläder är exempel på hur de på Hillängens förskola jobbar mycket med visuell kommunikation. Nu har Ludvika kommun fått 500 000 kronor för ett projekt: Ökad inkludering och delaktighet genom visuell förstärkning för barn inom autismspektrum och/eller försenad talutveckling. Än så länge är de bara i början av projektet, men visuell kommunikation, som de tydliga symbolbilderna för mjölk, overall och skor, det har de använt sig av länge.

En stund tidigare träffade jag Tin Fagerheim och hennes kollega Kristina Jansson för ett samtal om handledning och bildstöd.

– Som pedagog måste man veta varför man ska ha bilderna och hur man ska använda dem. Annars är det bara som tavlor, som prydnader. Det handlar om att få ord på saker, säger Kristina Jansson som är specialpedagog och akk-pedagog på särskolan i Ludvika.

– När det handlar om ett enskilt barn och jag använder det visuella stödet blir det automatiskt att jag pratar med pedagogerna om bilderna. Då ser de att det gagnar hela barngruppen i det långa loppet. Det blir som att man lurar in alla i något som från början handlade om ett barn, säger Tin Fagerheim.

Hon tar påklädning och toalettbesök som exempel på situationer då bildstödet kan användas. Det blir också en möjlighet för henne att se hur långt barnen har kommit språkligt.

– Jag försöker observera så mycket jag kan på de olika förskolorna och sen ger jag feedback. Vad ser jag, hur kan vi tänka, hur kan vi jobba? Jag lyfter både det som är positivt och det som kan förbättras. För mig är det handledning, att vi tillsammans pratar om situationen.

Om ett barn har en språkstörning funderar de på nästa steg och på vad som är rimligt för arbetslaget. Hur kan de tänka på samlingar och i vardagen? De sätter upp kortsiktiga, konkreta mål och jobbar med det mellan fyra och åtta veckor.

– Det är inte jag som ska säga vad pedagogerna ska göra utan det är resultatet av en dialog och i nästa steg blir själva dokumentationen ett handledningsverktyg, förklarar Tin Fagerheim.

Hon och Kristina Jansson tycker att det är lätt att hamna i det rådgivande eller det konsultativa samtalet, men menar att det är viktigt att vara inkännande och ödmjuk: Vad är pedagogen ute efter?

– Jag tror inte att man får någon med sig om man använder pekpinnar eller bestämmer hur något ska vara. Man måste bolla tillbaka och få pedagogen att själv komma framåt, säger Kristina Jansson.

Nu är vi tillbaka på kontoret, i det handledande samtalet. Monica Vevle och Tin Fagerheim vill att flickan ska ta nästa steg i sin språkutveckling. Substantiven de jobbat med så här långt ska få sällskap av verb. Vad gör man med en kniv till exempel? Jo, man skär och man delar. Då passar det perfekt med tecknade bilder på just det för att hjälpa till när meningar ska byggas.

Flickan ska börja i förskoleklass till hösten och det är därför Monica Vevle jobbar enskilt med henne. Flickan är envis och noggrann, även om det inte alltid blir rätt: Kan du hjälpa min jacka?

Att plocka in korten i den övriga verksamheten är ett sätt att bygga allas ordförråd, men det är också en väg att gå för att få exempelvis den här flickan att känna sig duktig inför de andra barnen. Monica berättar om hur flickan, som enda barn, stolt kunde tala om vad kortet med knäckebröd föreställde.

Plötsligt blir Monica Vevle lite fundersam, det breda leendet stelnar en aning. Det finns ett problem. Flickan har fäst sig vid Monica och vill vara med henne även när de är klara med sina kort. Men pedagogen tycker att flickan på eftermiddagen ska hinna leka en stund med sina kompisar innan hon blir hämtad. Monica har ett förslag. Skulle man inte kunna byta träningstid från eftermiddagen då de andra är ute till en tid på förmiddagen när de övriga barnen är kvar inne, om än i ett annat rum? Tin och Monica kommer överens om att testa så. Om ett par veckor ska de träffas för att utvärdera arbetet så här långt, då får bytet av tid bli en punkt på dagordningen.

Efter handledningssamtalet tar Monica Vevle och Tin Fagerheim med sig några barn till ett rum i en annan del av förskolan. De sätter sig i en ring och Monica Vevle tar fram sina inplastade kort: Vad är det här? En tallrik! Men vad har jag här då? Smör! Ser det ut som smöret vi har på bordet? Nä, det ser mer ut som ett paket. Och så den supersvåra frågan …

Flickan det handlade om på mötet alldeles nyss, får den: Vad är det här? Knäckebröd. Kan ni säga det allihop? Ja. KNÄCKEBRÖD!

ur Lärarförbundets Magasin