Läs senare

Återträff på Ikea

av Johan Edström
05 Dec 2017
05 Dec 2017

Johan Edström

Foto: Nils Adler

Gör: Före detta fotbollsspelare på korpnivå och lärare i svenska och SO samt specialpedagog.
Arbetsplats: Högstadieskola i Vaxholm.
Tycker inte om: Enkla lösningar på svåra problem, vilket tyvärr är vanligt i skolans värld.

Jag står och fingrar på en stekgryta på Ikeas köksavdelning. Funderar på om jag ska välja en som har mattgrå yta eller en som drar åt mörkblått. Just som jag är på väg att fatta det viktiga beslutet är det någon som knackar mig på och axeln och säger ”Visst är det Johan?” De allra flesta av er som läser den här krönikan vet exakt vad som håller på att hända. En tidigare elev har sett någon som hon tycker sig känna igen. Det där ser ut som min lärare. Fast den här killen är minst 50 år och har mycket mindre hår. Det kanske är hans pappa eller äldre bror? Nej, det måste vara han.

Det slår sällan fel. Nästan varje gång jag är på Ikea träffar jag på en gammal elev. Efter en stunds prat ute bland andra shoppare brukar det sluta med en kopp kaffe och en bulle på fiket. Där hinner man gå igenom skolgången och hur livet blev efter det. Många av er känner säkert igen glädjen av att vara igenkänd trots att det ibland gått många år och stoltheten av att ha varit en viktig person i någon annans liv och utveckling. Många av eleverna jag träffat uttrycker också en stor tacksamhet och hur viktigt stödet de fick var. Att de fick lugn och ro.

Att det var någon som såg att de kunde. Att de fick vara i ett mindre sammanhang. Eller att de fick lite mer tid.

Då slår det mig hur viktiga alla elever och deras föräldrar varit för mig.

Senare samma dag inviger jag den nya stekgrytan och medan jag står och hackar och fixar i köket funderar jag på mötet på Ikea. Då slår det mig hur viktiga alla elever och deras föräldrar varit för mig och hur mycket jag lärt mig av dem. Tänk om man kunde samla alla gamla elever och föräldrar. Då skulle jag säga tack till tjejen som verkligen testade mitt tålamod. Av henne lärde jag mig att när det börjar klia i tårna är det dags att backa och andas. Jag skulle leta rätt på pappan som långt innan inkluderingsbegreppet var känt slogs med näbbar och klor för sin dotters rätt att gå i en vanlig klass. Sen skulle jag leta rätt på killen som efter en förvärvad hjärnskada fick mig att tänka nytt kring hur inlärning kan se ut. Kanske skulle jag hinna växla några ord med föräldraparet som lärde mig att det där med att vuxna människor gråter inte alls är farligt. Att man kan sitta kvar, vara tyst och vänta. Allra sist skulle jag leta rätt på den elev som med sin berättelse om hur det var att gå i skolan med en Aspergerdiagnos fick mig att läsa till specialpedagog.

Tre middagshungriga barn tar mig tillbaka till nuet och jag inser snabbt att min idé om en återträff kanske inte är fullt genomförbar. Jag får helt enkelt fortsätta att lite då och då åka ut till Ikea och hoppas att någon gammal elev klappar mig på axeln.

För övrigt anser jag …
… att Specialpedagogik för lärande är ett lyft för de pedagogiska diskussionerna på skolan.

ur Lärarförbundets Magasin