Läs senare

Beatrice hittade rätt på Fryshuset

02 Jun 2014

Bild: Alexander Mahmoud.

Fryshusets entré, Södra Hammarbyhamnen i Stockholm. Klockan är strax före nio, basketplanerna är redan i bruk och i so!orna här utanför receptionen sitter ett tjugotal tonåringar och fingrar tyst på sina mobiler i väntan på att bli kallade till dagens första audition.

Det är ansökningstider till gymnasiet och kanske har några av dem tillräckligt med talang och tur för att komma in på något av de program som ges här.

En stund senare, i ett ljust litet rum på åttonde våningen, berättar Beatrice Clarke att hon själv inte hade en chans att komma in på gymnasiet. Då, för tjugofem år sedan, var hon bara en stökig elev som lärarna underkände i allt. Långt ifrån den person som senare skulle komma att jobba med sociala frågor och ansvara för kontakter med politiker och företagare på en sådan stor organisation som hon gör i dag.

Undantaget var gymnastik, i det ämnet var hon riktigt duktig. Ja, som aktiv friidrottare på fritiden blev hon till och med blivit uttagen till juniorlandslaget. Men ungefär samtidigt som drömmen om gymnasiet gick i kras lade hon också av med idrotten. Varför?

Hon dricker ett par klunkar vatten och ställer ner glaset på bordet igen.

– Dålig självkänsla, tror jag. Dessutom hade jag inga engagerade föräldrar. I stället började jag umgås med knarkare och leva väldigt destruktivt. Men för mig var det inte så konstigt. Snarare kände jag mig konstig och utanför i miljöer som var helt normala.

– Men jag missbrukade aldrig själv.

Varför inte, tror du?

– Jag hade nog gillat det alldeles för mycket. Men jag är också en person som vill ha full koll på vad jag gör. Så har det alltid varit. Mitt kontrollbehov är enormt, och det har nog räddat mig många gånger.

 

Beatrice Clarke är uppvuxen i söderförorten Skogås och minns att hon såg fram emot att börja skolan. Det lät kul, tyckte hon. Spännande. Delvis för att hon aldrig själv hade fått gå i någon förskola – eller daghem som det hette då, på 70-talet.

– Om det berodde på att mamma inte ville att dagispersonalen skulle förstå att hon drack, det vet jag inte. Men jag tror det, hon ville inte ha någon insyn.

Hennes mamma var periodare, berättar hon, och i ett av sina många försök att hemlighålla det för omvärlden tuggade hon Stimorol. Mamman, som är död i dag, led dessutom av en hel del psykiska problem, vilket rubbade tillvaron därhemma även under de vitare perioderna.

– Tyvärr hann jag aldrig konfrontera henne, men vi fick ändå en ganska bra kontakt innan hon dog.

Men än mindre närvarande var hennes pappa. Han flyttade ifrån familjen när hon var sex år och sedan trä!ade hon honom inte mer än varannan helg, för att till slut inte trä!a honom alls.

Annars minns Beatrice Clarke inte så mycket från sin tidigare barndom. Det är hennes åtta år äldre syster – som oftast var den som tog hand om henne – som senare hjälpt henne att fylla i minnesluckorna och berättat hur det var. Som den gången när Beatrice var tre år och följde med sin då 16-årige bror till city för att handla.

Inte en ny jacka, som det var tänkt, utan amfetamin.

– Jag var ju en perfekt täckmantel att ha med sig på ”Plattan”. Och eftersom han skulle komma hem utan jacka sa han åt mig att ljuga för mamma och säga att han hade blivit rånad på pengarna.

 

Skolan började i varje fall lovande. Hon fick en snäll lärare, många kompisar och lärde sig också läsa och skriva utan bekymmer.

Men så kom mellanstadiet och puberteten.

– Då började det. Dels började jag inse hur vi hade det hemma, dels hade vi fått en ny lärare och en mycket tu!are stämning i klassen. Dessutom började jag bli medveten om min hudfärg. Allt det där ledde till att jag blev stökig, käftade emot, hängde med andra stökiga elever.

Och i högstadiet blev det ännu värre, fortsätter hon.

– Då fick jag allt svårare att hänga med, framför allt i matte men senare också i de andra ämnena. Jag kände mig dum, utanför, och slutade till slut gå på lektionerna. I stället hängde jag runt i Skogås centrum och umgicks med äldre killar som höll på med småbrott, rökte hasch och liknande.

– Men min gympalärare var bra. Han såg mig, lyssnade på mig.

Hur var dina andra lärare?

– Vissa var riktigt dåliga. De kanske var duktiga i sina ämnen, men de var extremt dåliga på att ta elever och skapa en gemenskap i klassrummet. De körde sitt eget race. Jag undrar varför de blev lärare över huvud taget.

Hur tycker du att en bra lärare ska vara?

– Prestigelös, våga ifrågasätta normer och kräva resurser om det behövs. En bra lärare ställer också frågor i stället för att utge sig för att ha svar på allt. Men det var ingen lärare som frågade mig hur jag mådde och vad jag ville. Det gjordes inga som helst insatser på mig.

Det är vår och utsikten härifrån rummet är milsvid. Solen lyser över hela Stockholm. Ett plan närmar sig Bromma och medan det gör det tömmer Beatrice Clarke sitt glas, fyller på det igen och berättar om de tio år som sedan följde.

Om saknaden efter trygghet och bekräftelse, knarkarkvartarna hon bodde i, ströjobben hon hade, hennes ungdomskärlek som fastnade i heroinet. Men också om de mer glamourösa dagarna då hon försörjde sig som modell och dansare.

– Jag levde som två olika liv under många år. Men jag slapp i alla fall plugget och tjänade hyggligt med pengar.

Men sedan, vid 26 års ålder, fick hon nog. Hon ville utbilda sig, bli något, inte leva ett ytligt sus- och dusliv längre. På en gymnasiemässa råkade hon hamna i Fryshusets monter. Där fastnade hon för vad hon hörde och såg och följden blev att hon så småningom lyckades komma in på en treårig linje med samhällsinriktning. Två år senare gick hon ut – med toppbetyg i alla ämnen.

– Äntligen fick mitt liv en mening.

Sedan dess har Beatrice Clarke varit knuten till Fryshuset. Först arbetade hon inom Lugna gatan i många år, närmare bestämt som skolvärd på ett gymnasium några stadsdelar härifrån, säkert inte långt från de kvarter där det där planet passerar över just nu.

 

Bild: Alexander Mahmoud.Skolan, med sin praktiska profil, var dock så förenad med problem – inte minst drogrelaterade (kafeterian gick under namnet ”Lilla Apoteket”) – att den till slut lades ned.

Men det var i alla fall där, på den skolan, som Anders Carlberg, Fryshusets grundare, fick upp ögonen för henne. Det gjorde att hon sedermera kom att arbeta med honom väldigt nära, bland annat i samband med föreläsningar runt om i landet.

Anders Carlberg gick bort i cancer härom året och hon tycks sörja honom än.

– Jag vet inte riktigt vad han såg i mig, säger hon och funderar en stund.

– Min överlevnadsinstinkt och mitt mod, kanske. Plus att jag är ganska duktig på att förmedla ett budskap och jobba med ungdomar…

Hon tystnar igen, rätar på ryggen och fortsätter:

– Jag vill ju försöka göra det omöjliga möjligt. När någon säger att något är omöjligt vill jag visa att det är möjligt.

Är det din drivkraft, tror du?

– Ja, det är det nog. Och sedan väckte Anders det hos mig, han såg mig på ett sätt som jag inte hade sett mig själv. Han såg att jag var bra på att fånga och väcka känslor hos människor och att jag också är en ödmjuk men samtidigt väldigt rak person som står på sig.

Blev han som en pappa för dig?

– Ja … jo, det blev han. Han blev den manlige förebild som jag aldrig hade haft. Han trodde på mig.

Vi grälade mycket, han och jag, men jag älskade honom innerligt.

 

En vecka senare. Beatrice Clarke lägger seminarieförberedelserna inför Almedalen åt sidan, greppar en nyckelknippa och visar oss runt i lokalerna. Skateramperna, andrummet, gymmet, andra rum – stora som små.

Förr, när den svenska industrin gick på högvarv, ingick den här nio våningar gamla tegelbyggnaden i Atlas Copcos ägo. I dag utgör den Fryshusets nav, vars verksamhet för övrigt fyller 30 år i år. Det är hit politiker och andra kommer för att få se och höra om exempel på hur man kan lära, roa och hjälpa ungdomar vidare i livet. Förutom fritidsaktiviteter och sociala projekt av skilda slag, finns ju här numera också ett högstadium och en gymnasieskola.

Även kungligheter dyker upp ibland. Bland annat har den brittiske kronprinsen stått och kastat stra!ar på en av basketplanerna som vi går förbi.

– Han var faktiskt väldigt schyst, enkel att prata med.

Innebär valåret extra arbete för dig?

– Nej, inte mer än andra år. Vi är opolitiska, men det är oerhört viktigt med politiskt arbete för att barns och ungas frågor ska bli en prioriterad fråga på den politiska dagordningen, vilket vi inte alltid upplever att den är.

Vilken är den viktigaste frågan för dig?

– Skola, utbildning, att skapa förutsättningar för alla barn och unga samt ge extraresurser till dem som behöver det. En bra skolgång minskar utanförskapet. Men när unga går ut skolan med icke godkända betyg och inte kommer in på arbetsmarknaden – som i dag – då ökar utanförskapet i stället.

– Jag kan bli riktigt arg på folk, framför allt på beslutsfattare, som inte vågar vara modiga och testa nya saker. När man till exempel ska tillsätta handlingsplaner för barn och unga är man oftast väldigt låst vid hur det alltid har varit. Det tycker inte jag är förankrat i 2014 års samhälle. Barn och unga är individer och inte stöpta i en och samma form.

Namn: Beatrice Clarke

Ålder: 40 år

Familj: Sambon Peter, barnen Leon och Lii, 3 och 8 år.

Bor: I en hyresrätt i Midsommarkransen.

Gör: ”Jobbar med helheten” på Fryshusets informations- och kommunikationsavdelning.

Intressen: Ungdomar och sociala frågor.

Utbildning: Socialpedagogik på folkhögskola.

Smeknamn: Bea. ”Jag blir lite stressad när folk säger Beatrice, för min mamma brukade säga det när hon var arg på mig.”

Bea väljer tre förebilder

Anette Rosén:
”Min storasyster som alltid finns där med sin villkorslösa kärlek till mig. Hon säger inte det jag vill höra, utan det jag behöver höra.”

Anders Carlberg:
”Anders såg och bekräftade mig. Han sa till mig: ’Vissa blir tilldelade viktiga nycklar, nycklar till metoder som skapar förutsättningar för barn och unga, och de nycklarna har du fått Bea, förvalta dem väl!’”

Nelson Mandela:
”Hans oerhört stora tro på att ingen människa föds ond.”

ur Lärarförbundets Magasin