Ingår i temat
Ny i klassen
Läs senare

Blev expert på sitt eget stödbehov

ÖVERGÅNGARPå lågstadiet lämnade Felicia Gelin ofta klassrummet i frustration. Övergången till mellanstadiet närmade sig. Ett par lärare gav sig sjutton på att bryta den dåliga trenden.

Fångar eleven. Hur gör jag det intressant för Felicia att stanna i klassrummet? funderade läraren Andreas Cato.
Nu vet båda vad som gäller: Felicia Gelin får gå ifrån om hon behöver, men då alltid till grupprummet Solen. Foto: Sara Winsnes

Under tvåan och trean hängde Felicia Gelin ofta sysslolös i korridoren. Det var inget som hon trivdes med själv. Men när allt kändes så där tråkigt på lektionerna – då gav hon upp.
– Jag ville ju kunna lika mycket som alla andra, men det gick inte. Allting var svårt. Då gick jag bara ut och satte mig i korridoren. Susanne hade, ursäkta mig, ett helvete att få in mig, säger Felicia.

Susanne Pettersson kom in som lärare i slutet av Felicias lågstadietid på Skogshagaskolan i Västervik och bestämde sig för att vända den negativa utvecklingen. I dag går Felicia i årskurs fem och hon pratar glatt och obesvärat om det som var.
– Lärarna kände mig inte riktigt. De visste inte vad jag tyckte eller tänkte. Själv ville
jag inte göra någonting. Sen kom du och då blev det superduper-surt, säger hon med en gliring till Susanne Pettersson.

Vadå surt, det var väl med Susanne som det vände?
– Ja, men du ville ju att jag skulle komma in och göra det ena och det andra.
– Precis, säger Susanne Pettersson. Jag ställde krav och vi fick svårt att samarbeta. Vi exploderade båda två. Men sen kom vi på att ”så här kan vi inte ha det”, och så började vi prata.

Felicia och Susanne lärde känna varandra. De började bena ut problemet. Var alla ämnen tråkiga? Eller var de svåra? Vilka var roliga då?
– Du kanske inte kommer ihåg nu, säger Susanne till Felicia, men vi började dela upp lektionerna i olika delar. Exempelvis om det var en film så var du med och tittade och du var med under samtalet efteråt. Om ni sedan skulle skriva om filmen, så behövde du inte göra det just då.
– Det kommer jag ihåg! Och så fick jag skriva dagbok varje dag.

Felicia började också gå över till årskurs sex då och då, där Andreas Cato undervisade i so. Där gillade hon att vara, hon kunde jobba med matte medan sexorna pratade om Gud och Allah.
– Jag hade kul med Andreas då, konstaterar Felicia.

Det säger sig självt att övergången till fyran var kritisk för Felicia. Skulle hon fortsätta att lämna klassrummet? Susanne Pettersson menar att det arbete som hon och Felicia gjorde i trean, lade grunden för övergången.
– Du blev specialist på att säga vad du behöver.
Eftersom Felicia hade fått kontakt med so-läraren Andreas Cato bestämdes redan vid jul i trean att han skulle bli klasslärare för Felicia i fyran.
– För mig är relationerna jätteviktiga, säger Andreas Cato. Så fort jag visste att jag skulle få Felicia kunde jag se till att småprata med henne i korridoren. Intressera mig för henne helt enkelt. Ge henne den uppmärksamhet hon behövde för att det skulle bli intressant för henne att stanna i klassrummet.

Sökte kontakt. Felicia Gelin och Susanne Pettersson behövde lära känna varandra för att kunna prata om det som inte funkade. Foto: Sara Winsnes

Susanne Pettersson och Andreas Cato hade ett överlämningssamtal om Felicia under vårterminen och då fick han vad han kallar för ”nycklarna till Felicia”. Susanne berättade vilka undervisningssituationer som fungerar och vad han ska undvika att säga eller göra.
– Detta gäller ju alla elever, tillägger Andreas Cato. Jag vill veta vad de trivs med, så att de slipper genomlida tidigare misslyckanden igen.

Han exemplifierar med elever som inte tycker om beröring. Kanske har eleven, eller föräldrarna, behövt påpeka för lärare efter lärare att hen inte vill ha en hand på axeln.
– När informationen finns, är det ju så lätt att undvika att det sker igen.

Det är viktigt att inte fastna i problem när lärare överlämnar elever till varandra, anser Andreas Cato. Han tycker att lärarna på Skogshagaskolan är bra på att vända fokus från det negativa till lösningarna.
– Vi ser också till att inte lägga förändringsfokus på eleven, utan på organisationen: hur bygger vi upp lektionerna så att de passar eleven?

Andreas Cato har svårt att se att information kan vara av ondo, att han skulle få
förutfattade meningar om en elev. Det ingår i professionen, säger han, att bilda sig en egen uppfattning.
– Även om jag har fått information, så kan jag möta eleven som om den vore ny. Det är ju vi två som ska bygga en ny relation.

Och Felicia då? Fungerade kontakten med Susanne och Andreas som ett trollspö? Nej, så klart inte.
– I fyran var jag fortfarande ute mycket i korridoren. Lektionerna blev svårare och tråkigare. Och så är det långa pass. När jag såg våra pass i engelska nu i femman fick jag en kollaps.

Susanne Pettersson, som är fritidspedagog, har i dag en övergripande tjänst på
skolan som pedagog med ”socialt ansvar”. Det gör att hon fortfarande har en tät kontakt med Felicia. Sakta men säkert har Susanne, Andreas och Felicia hittat en modell som passar. Felicia vet att hon får lämna klassrummet, men att hon då måste gå till Solen, ett rum där elever kan sitta
och jobba, och där Susanne oftast finns till hands.
– Känner jag mig lite stressad i klassrummet, eller om jag känner mig som ett åskmoln, då går jag bort till Susanne. Och då kommer solen fram igen, säger Felicia med en blick på Susanne.

Hur ofta händer det nu att du går ut i korridoren och inte gör någonting?
– Det har inte hänt alls i femman.

Alla artiklar i temat Ny i klassen (9)

ur Lärarförbundets Magasin