Läs senare

Brist på dyslexistöd ger men för livet

Elever med dyslexi får för dåligt stöd i skolan. Många lär sig aldrig
att läsa och skriva trots att de skulle ha kunnat göra det, visar
Anna Fouganthines avhandling.

06 Dec 2012


Du har följt 30 elever med dyslexi genom grundskolan upp i vuxenlivet och kom fram till att de fick för dåligt stöd i skolan. Varför var stödet för dåligt?
– Till största delen handlar det om att dyslexi inte uppmärksammas och att man inte vet vad man ska göra åt det. Många lärare uppmärksammar att elever har läs- och skrivsvårigheter. Men de har inte kunskapen för att gå vidare.

 

Vad är det som lärarna behöver kunna?

– Alla kan inte vara experter. Men alla behöver kunna kartlägga de grundläggande funktioner som är förutsättningar för att läsningen ska gå bra. Till exempel hur den fonologiska bearbetningen går till och hur eleven har det med minnesfunktioner. Läraren måste också kunna använda tester och kunna utvärdera och analysera dem. När en elev läser måste läraren kunna lyssna till hur eleven läser och kunna koppla det till varför det inte går som det är tänkt. Vi har inga krav på att lärare ska kunna allt det här i dag.

 

Vad får det bristande stödet för konsekvenser för eleverna?

– De jag har mött känner sorg över att de aldrig har fått lära sig att läsa och skriva. Under skoltiden utvecklar de copingstrategier för att framhålla sig själva på andra sätt för att det inte ska märkas att de har dyslexi. Det gör att de underpresterar och inte lyckas så bra i skolan som de skulle kunna göra.

 

I avhandlingen beskrivs gränsen för vad som är dyslexi som diffus. Varför är den det?

– Det är inte så enkelt som att man kan dra ett likhetstecken mellan dyslexi och läs- och skrivsvårigheter. Skillnaden är att dyslexi är ett kognitivt språkbiologiskt handikapp som aldrig går bort. Det går att lära sig läsa och skriva väldigt bra om man har dyslexi men då krävs tydlighet, struktur och överinlärning. Om man har dyslexi så finns det vissa strategier att använda sig av för att inlärningen inte ska bli oöverstiglig. Om du inte har dyslexi utan bara läs- och skrivsvårigheter så är det idog bra träning som gäller och ofta går då problemen bort.

 

Betyder dina resultat att specialpedagogiken i svenska skolor är misslyckad?

– Nej, men att den behöver utvecklas. Främst behöver speciallärarna utveckla kunskap för att kartlägga svårigheter. Det behövs evidensbaserade metoder. Vi måste sätta in åtgärder som vi vet är prövade och som fungerar. Det finns inte i Sverige i dag. Dyslexi behöver också lyftas till en nationell nivå. Man behöver ta ett helhetsgrepp. Det hänger ihop med kommunaliseringen. Som det är nu så har varje kommun sin egen agenda.

Anna Fouganthine

Ålder: 42 år

Yrke: Fil dr i specialpedagogik, Stockholms universitet. Dessförinnan grundskollärare i svenska och engelska.

Aktuell: Med avhandlingen Dyslexi genom livet – ett utvecklingsperspektiv på läs- och skrivsvårigheter.

Fritidsintresse: Trädgård.

ur Lärarförbundets Magasin