Läs senare

Dags att skaka liv i genusarbetet!

06 Dec 2016
Gertrud Svensén
Gertrud Svensén Chefredaktör

”Jag kollade upp vad resursklasserna var för
något och sedan bad jag mamma och pappa att få börja här.”
Orden är Flora Lundings, en sjätteklassare i Danderyd. Först gör de mig glad – så häftigt av en elev att ta makten över sin egen skolgång.
Men sedan gör de mig också lite uppgiven. För skolans personal verkar ha missat Floras behov av att gå i en mindre klass. Hennes nuvarande lärare kommenterar att flickor ofta går osedda genom systemet. Det är en iakttagelse som får stöd i den forskning vi redogör för i detta nummers tema om pojkar och flickor.
Det är dystert att vi inte har kommit längre än så här, trots alla utredningar, vackra skrivningar i läroplaner och välvilliga ambitioner. När vi började leta uppslag till det här numret hade vi svårt att hitta skolor som sade sig jobba genusmedvetet kring särskilt stöd. Det verkar helt enkelt inte vara en särskilt prioriterad fråga.
På ett sätt kan jag förstå det. Jag är egentligen dödstrött på att vi – generellt i samhället – gör så stor sak av våra kön. Alltför ofta blir det en påhittad motsättning mellan vad som är kvinnligt och manligt, och en fruktlös diskussion om vad eventuella skillnader kan bero på.
Men så länge det finns skillnader i hur vi behandlar flickor och pojkar måste vi fortsätta att dela upp elever efter kön i statistik om skolresultat, trivsel och hälsa. Så länge vi missar flickornas behov av stöd när det inte tar sig uttryck på samma sätt som pojkarnas, måste vi fortsätta att göra könsspecifika checklistor och handlingsplaner.
Det är vi skyldiga Flora Lunding och alla andra elever – både pojkar och flickor.

ur Lärarförbundets Magasin