Läs senare

De talar för dyslexin

ReportageI skånska Höllviken är elever ambassadörer för sin dyslexi. När de berättar om sina svårigheter ökar förståelsen bland skolkamraterna.

16 Okt 2016

Foto: Ola TorkelssonEn varm, fuktig vind letar sig upp från Öresund, genom det lilla samhället Höllviken och in i klassrummen på Ängdala skola. Solen ligger på genom de breda fönsterpartierna och Minna Standar i 9A gör vad hon kan för att fläkta sig sval. Om en stund ska hon hålla ett föredrag för skolans fjärdeklassare och möjligen är det nervositeten inför uppdraget som gör henne lite extra svettig den här eftermiddagen. Visserligen har hon gjort det förut och hon har Måns Nordberg i 7B vid sin sida, men det är ändå pirrigt att stå framför ett 40-tal tioåringar. Särskilt när det handlar om att berätta om sin dyslexi.

– Men du får förklara vad en funktionsnedsättsättning är för något, det kan inte jag, säger hon till specialpedagog Anna Aspelund som tillsammans med kollegan Alex Nikolaidis kämpar för att få tekniken och det förberedda bildspelet att fungera.

Minna Standar och Måns Nordberg har båda dyslexi, något de delar med ungefär 5–10 procent av Sveriges befolkning. Här på Ängdala skola, en fristående grundskola i Vellinge kommun, är andelen betydligt högre. I de två klasserna i årskurs sju är de åtta stycken och i Minna Standars klass är de fem.

Att det går förhållandevis många elever med dyslexi här kan bero på att det är en skola dit medvetna föräldrar söker plats åt sina barn. Här finns ett gediget och sammansvetsat elevhälsoteam med tre specialpedagoger, en kurator på heltid, en skolsköterska på 80 procent samt en psykolog som finns på skolan en dag i veckan och som dessutom deltar i elevhälsans möten.

Samtidigt ökar kunskapen kring dyslexi generellt och fler och fler elever genomgår en utredning. Bara för ett par år sedan kunde en elev här i Höllviken, som hör till Region Skåne, få träffa en logoped inom ett par veckor. Nu är väntetiden fyra månader.

– Det sitter flera stycken därinne och väntar på att få reda på om de har dyslexi, säger Anna Aspelund och gör en gest mot klassrummet intill där fyrorna börjar samla sig.

Under tiden gör specialpedagogerna på Ängdala skola vad de kan för att underlätta för eleverna, till exempel genom arbetet med dyslexiambassadörer. Anna Aspelund har själv en son som har dyslexi och när hon såg hur mycket det betydde för honom att få träffa och prata med sin kusin med samma diagnos började hon fundera. Kunde de äldre eleverna på skolan fungera som stöd och förebilder för de yngre?

– Det är så viktigt för de här eleverna att få känna att de inte är sämre än någon annan. Genom ambassadörerna får de någon att se upp till samtidigt som det skapar en förståelse och en acceptans för dyslexi bland alla elever redan i mellanstadiet. Jag ser det som ett förebyggande arbete, säger hon.

För tre år sedan tillfrågades de första eleverna på högstadiet om de kunde tänka sig att berätta för sina yngre kompisar om hur det är att ha dyslexi och vad det innebär. Och nu står årets ambassadörer beredda.

– Hej, jag heter Minna och går i nian. När jag gick i fyran, precis som ni, fick jag veta att jag har dyslexi.

Minna Standar och Måns Nordberg turas om att berätta. Om att vara så trött efter skolan att man slocknar i soffan så fort man kommer hem. Om att plugga hårt, mindre stycken åt gången men mycket oftare än klasskamraterna. Att dyslexi är något man får lära sig att leva med. Och att det kändes bra att få veta vad som var fel men att det också var läskigt, för tänk om man skulle bli mobbad och inte få några vänner?

– Men så blev det inte. Alla mina vänner vet att jag har dyslexi och de förstår, säger Minna Standar.

– Jag blev ofta arg och frustrerad när jag upptäckte att jag inte var som andra. Nu vet jag att det bara handlar om att jag måste göra på ett annat sätt, fortsätter Måns Nordberg.

Eleverna lyssnar uppmärksamt och de är väl förberedda med egna frågor. Hur får man dyslexi? Hur mäter man om man har det? Går det att träna bort? Kan ni läsa?

En viktig poäng med ambassadörernas arbete är att förmedla hur viktigt det är att använda de hjälpmedel och det stöd som erbjuds. Anna Aspelund och hennes kollega Alex Nikolaidis har många års erfarenhet av specialpedagogiskt arbete. De vet hur vanligt det är att elever med dyslexi drar sig för att använda exempelvis talsyntes och andra hjälpprogram för att de tycker att det är pinsamt och i stället kommer på egna strategier.

– Om man tänker efter är det faktiskt lite lyxigt att ha dyslexi. Vi är ju inte mindre smarta än någon annan men vi får ändå mycket hjälp, säger Minna Standar och Måns Nordberg håller med:

– När jag fick min surfplatta så tyckte mina kompisar att det var coolt. Och nu tror jag inte att jag hade klarat skolan utan den.

Specialpedagogerna på skolan ser till att träffa elever med dyslexi regelbundet för att visa vilka hjälpmedel det finns, men störst effekt blir det när eleverna berättar för varandra.

– Det är fantastiskt när man ser dem hjälpa varandra och visa hur man kan göra. Jag tror att ambassadörernas arbete bidrar till att klimatet blir öppnare för alla med dyslexi, säger Anna Aspelund.

I det förebyggande arbetet ingår att få eleverna att lära känna sig själva och sina behov. Men Alex Nikolaidis poängterar att det är skönt för eleverna att bli tillfrågade om de behöver hjälp i stället för att själva behöva vara de som säger till. Därför är det också viktigt att lärarna tar sig tid och sätter sig in i elevernas svårigheter.

– Dyslexi är ju olika för alla, man får prova sig fram i de olika ämnena. Och vi jobbar hårt för att öka acceptansen. För tre år sedan var det till exempel inte självklart med muntliga förhör och det finns fortfarande många som tycker att ett skriftligt prov är mer värt, säger han.

Christofer Qvist är 16 år. Han var en av de första dyslexiambassadörerna på Ängdala skola. När han gick i sexan hade han betygsvarning i engelska. Sedan dess har utvecklingen bara gått framåt och nu går han på gymnasiet i Malmö och läser social science, samhällsprogrammet på engelska. I dag är han på besök och berättar för Anna Aspelund och Alex Nikolaidis hur det går.

– Jag har alltid letat fram mycket material på egen hand och det fortsätter jag med. Och så har jag lärt mig att säga till om det är något som inte funkar, då ber jag att få göra på ett annat sätt i stället, säger han.

Anna och Alex ser nöjda ut.

– Det är så roligt att träffa Christofer igen och se hur hans självförtroende har vuxit och höra att det går bra. Det är ett fint kvitto på att vi lyckats.

Uppdrag på två år

  • Eleverna är dyslexiambassadörer i par varje läsår.
  • En ambassadör har sitt uppdrag i två år. Minna Standar var ambassadör även förra året och kan stötta Måns Nordberg som är ny för i år. Nästa läsår är det Måns tur att dela med sig av sin erfarenhet till en ny ambassadör.
  • Alla klasser i mellanstadiet får ett besök under läsåret.
  • Ambassadörerna finns också som förebilder och stöd för andra elever och kan svara på frågor.

ur Lärarförbundets Magasin