Ingår i temat
Elevhälsan
Läs senare

De tar elevhälsa på allvar

Malmaskolan i Kolsva visar att elevhälsa och kunskapsresultat går hand i hand. Tack vare hårt, systematiskt arbete har skolan lyckats höja gymnasiebehörigheten till hundra procent.

11 Apr 2014

Bild: Per Groth.
Det är onsdagsmorgon och under natten och morgonen har tio centimeter nysnö fallit över bruksorten Kolsva. Termometern har krupit ner mot sju, åtta minusgrader. Inne i värmen på Malmaskolan sitter ett 40-tal skolledare och specialpedagoger och lyssnar när skolans medarbetare håller föredrag. Dagens ämne, elevhälsa, har kommit att bli något av skolans signum. De senaste åren har Malmaskolan haft över 40 liknande föreläsningar och nästa vecka, liksom veckan därpå, är kalendern fulltecknad med nya studiebesök.
Rektor Johan Hallberg talar om vikten av att tolka lagstiftningen brett, ett synsätt som varit bärande för skolans elevhälsoarbete ända sedan starten.

– Skollagen säger att elever har rätt till särskilt stöd ”på det sätt och i den omfattning som behövs”. Om man tänker på det en stund inser man hur mycket det kan innefatta. För oss innebär elevhälsa därför allt från att erbjuda talsyntes till att ringa hem och väcka elever när ingen annan gör det, eller till och med hämta dem till skolan, säger han.

 

Bild: Per Groth.

Dagens publik tillhör nätverket Låt hela Sverige leva och kommer från landsortsskolor runt hela Sverige. Specialpedagogen Marie Nilsson från Harads skola, fem mil utanför Boden, är en av åhörarna.

– Det är väldigt inspirerande. Vi är en liten skola med 60 elever men jag känner ändå igen mig i mycket. Vi arbetar också brett och i elevhälsoteam. Skillnaden är att vi är mer beroende av hjälp utifrån eftersom vi är så små, säger Marie Nilsson.

Men hur kommer det sig då att en stor skola med 500 elever i ett litet samhälle en och en halv mil utanför Köping är så välbesökt?

 

Det hela började 2001 när de då nytillträdda rektorerna Johan Hallberg och Gun-Marie Persson tog sig en funderare över Malmaskolans situation. På många sätt var den en typisk svensk grundskola. En genomsnittlig demografi, resultat jämförbara med riksgenomsnittet, belägen i en arbetarkultur med avsaknad av studietraditioner. Men trots att det inte var några uppenbara fel på skolan kände de sig inte nöjda.

– Vi hade mycket tankar då minns jag. Varför slutade nästan 15 procent av eleverna hos oss utan att kunna komma vidare med sina studier? säger Johan Hallberg.

Konferensrummet där vi alla samlas är långsmalt och vetter mot en snövit innergård. Höga fönster längs den ena långsidan fyller lokalen med ljus. Runt det ovala mötesbordet sitter Malmaskolans speciallärare och specialpedagoger och deltar i samtalet. Tillsammans utgör de en oumbärlig del av skolans elevhälsoteam.

När Johan Hallberg hade läst utbildningsdepartementets elevvårdutredning Från dubbla spår till elevhälsa som kom 2001, beslutade han sig för att ett av de stora utvecklingsområdena på skolan skulle bli just elevhälsa. Enligt utredningen var koordinationen mellan dåvarande elevvården, skolhälsovården och lärarkåren allt för dålig i den svenska skolan. Instanserna fungerade som isolerade öar och det saknades kunskap och insyn i varandras arbete. Kompetensen i psykologi, socialt arbete, studie- och yrkesvägledning och special-pedagogik behövde dessutom kraftigt förstärkas, ansåg utredarna.

Malmaskolan var inget undantag. Att diskutera specialpedagogiska insatser och särskilt stöd var svårt för 10–15 år sedan, minns Eva-Lena Andersson, specialpedagog i årskurs 6–9.

– Det fanns ingen sammanhållande elevhälsa då. Elever som behövde hjälp fick små duttar här och där. Flera personer kunde jobba med samma elev utan att man visste om det sinsemellan. Man pratade inte med varandra eftersom det fanns en rädsla för att uppfattas som en misslyckad lärare, säger Eva-Lena Andersson.

2005 startades så ett utvecklingsprojekt där det första steget blev att sätta samman en organisation med både skolsköterska, speciallärare, rektor, kurator, specialpedagog, fritidsledare, studie- och yrkesvägledare och socionom. Till dessa knöts även skolläkare och skolpsykolog. Steg två var att få till regelbundna möten med lärarna där olika elevärenden och pedagogiska dilemman kunde diskuteras. En mottagning öppnades tre dagar i veckan dit alla var välkomna att boka in möten.

Att få lärarna att komma till elevhälsomottagningen var dock svårt till en början. Tendensen att fortsätta med femminuterslösningar vid kaffemaskinen i lärarrummet var fortsatt stark. Först efter att en ny regel infördes lossnade allt.

Det nya systemet innebar att lärare var tvungna att gå till elevhälsan om de efter utvecklingssamtal eller terminsavslutning hade någon elev som inte klarat ett eller flera kunskapskrav. Mottagningen i veckorna fanns dock kvar och var alltjämt frivillig. Förändringen ledde snart till fler möten och efter några år hade arbetssättet satt sig.

 

Bild: Per Groth.Grundtanken bakom modellen är: en väg in för läraren, många vägar in för eleven. I praktiken innebär det att eleven kan vända sig till vem som helst på skolan med problem. Samtidigt ska läraren konstant ha känselspröten utåt, och uteslutande gå till elevhälsan om denne ser något, vare sig det rör sig om mobbning, inlärningssvårigheter eller problem hemma.

– Det tankesättet är det största lyftet. Får man en oroskänsla för en elev är det bara att gå till elevhälsan. Man vet direkt var man ska göra av sina tankar, säger Kent Evertsen, specialpedagog i årskurs 3–5.

En annan fördel med skolans system är att man i ett första led valt att strunta i pappersarbetet. Alla ärenden tas i stället upp muntligt på elevhälsans mottagning. Först i ett senare skede kommer den skriftliga dokumentationen in.

– Måste man fylla i någon blankett är det lätt att det skjuts upp, sedan glömmer man bort det. Något som egentligen borde diskuteras på en gång riskerar att ta veckor eller till och med månader. Nu vet man att frågan hamnar hos rätt person på en gång, säger Boel Ljunggren, speciallärare.

På så sätt fungerar Malmaskolans elevhälsa som ett slags nav där alla potentiella problem förr eller senare landar. Därifrån kopplas olika insatser in. Ibland kan det räcka med själva samtalet och att läraren får lätta sitt hjärta. I andra fall behövs kraftfulla åtgärder från både kurator, speciallärare och socionom i flera omgångar innan man hittar rätt. Det viktiga är vetskapen om att problemen finns och att man har ett brett spektrum av åtgärder att sätta in, alltifrån lärarhandledning till läs- och skrivstöd och särskild undervisningsgrupp.

– Man får helt enkelt pröva sig fram med olika metoder. Vi misslyckas fortfarande, men det här ger oss en ovärderlig överblick, säger specialpedagog Eva-Lena Andersson.

Effekterna av systemet är många. I dag upptäcks elever med behov av särskilt stöd mycket tidigare, skämskulturen är borta och eftersom lärarna vet att rätt hjälp finns att få är man mer uppmärksam på elevernas beteenden. Specialpedagoger och speciallärare har fått en starkare ställning, både i konsultationer med elever och lärare, och i det direkta arbetet med eleverna.

 

Att Malmaskolan började sitt utvecklingsprojekt så pass tidigt gjorde att man var väl rustad när skollagens skrivning om elevhälsa skärptes för ett par år sedan. Skolan hade redan en fungerande struktur på plats som gick i linje med den nya lagstiftningen.

Att den absoluta sekretessen, som tidigare kunde hindra skolsköterskor att diskutera medicinska insatser med annan personal inom elevhälsan, är borta har dock gjort skillnad. Så länge man är tydlig med medgivanden kan samtalen oftast hållas helt öppna inom elevhälsans fyra väggar.

Men den nya skollagen har också problematiska inslag. I lagen står det tydligt vilka yrken som måste ingå i elevhälsans organisation, och specialpedagoger och special-lärare tillhör inte dessa. I stället räcker det att skolan har personal ”med kompetens för att tillgodose behovet av specialpedagogiska insatser”. En olycklig formulering anser Eva-Lena Andersson.

– Det låter som att man enkelt skulle kunna kringgå det, att några futtiga högskolepoäng skulle räcka, säger hon.

– Jag har läst granskningar där friskolerektorer resonerat precis så. Man behöver ingen specialpedagog eftersom rektorn själv har 7,5 högskolepoäng specialpedagogik i bagaget. När lagen är otydlig kan sådant sippra igenom, fyller Johan Hallberg i.

Det största beviset på att Malmaskolans utvecklingsprojekt har lyckats är de goda resultaten. Från att cirka 85 procent av eleverna fick gymnasiebehörighet vid projektets start har man i dag ett 100 procentigt utfall. Detta är man på Skolverket inte sena att lyfta fram och Malmaskolan används ofta av myndigheten som ett exempel på hur elevhälsan kan påverka kunskapsmålen. Men enligt Johan Hallberg är de goda resultaten inte ett självändamål, utan snarare en konsekvens av den breda synen på elevhälsa.

– När eleverna får det stöd de har rätt till enligt lagstiftningen så kommer resultaten också. Men det handlar samtidigt om så mycket mer än det. Vi har, och tar, ett stort socialt ansvar, säger Johan Hallberg.

Ett exempel på att resultatfokuseringen inte är allt är att skolan har infört ett system där alla lärare måste vända sig till skoladministratören för att boka in större prov.

På så sätt undviker man att de tyngre examinationerna samlas på rad strax innan lov och avslutningar, något som både underlättar för högpresterande elever och minskar stressen generellt på skolan.

Malmaskolans elevhälsa har inte bara gjort skolan populär som studiemål och hos myndigheter. Utifrån arbetsgivarsynpunkt har utvecklingsprojektet också blivit en konkurrensfördel. Både den nuvarande skolsjuksköterskan och specialpedagogen Kent Evertsen sökte sig till Malmaskolan på grund av elevhälsan.

– Jag var en av alla dem som åkte hit på studiebesök. Det var tre, fyra år sedan. När det dök upp en tjänst sökte jag direkt. Det har motsvarat alla mina förväntningar. I dag jobbar jag på ett sätt som jag alltid har velat, säger Kent Evertsen.

Den nya skollagen

I paragraf 25 står följande om elevhälsan:

”För eleverna i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, sameskolan, specialskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan ska det finnas elevhälsa. Elevhälsan ska omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser. Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande. Elevernas utveckling mot utbildningens mål ska stödjas.

För medicinska, psykologiska och psykosociala insatser ska det finnas tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator. Vidare ska det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses.”

Malmaskolan

  • Malmaskolan bedriver undervisning från förskoleklass till årskurs 9. Här finns också två särskilda undervisningsgrupper, tre fritidshemsavdelningar och ungdomsgård.
  • Totalt 520 elever går på Malmaskolan och landsbygdsskolan Odensvi skola, som båda tillhör Kolsva skolområde. Omkring en femtedel av eleverna har någon form av särskilt stöd.
  • På skolorna arbetar 90 personer, varav cirka är 40 lärare.
  • Två specialpedagoger och tre speciallärare jobbar på skolorna.

ur Lärarförbundets Magasin