Läs senare

Den läkande leken

Professionell men inte distanserad. Att arbeta som lekterapeut innebär att möta sjuka eller skadade barn på sjukhus. Det handlar om att se det friska hos barnet och sprida en känsla av trygghet och lust även när framtidsprognosen kan kännas hopplös.

Jolines hjärtoperation skulle enligt planeringen innebära några veckor på sjukhus, men en rad komplikationer tillstötte och veckorna blev till tre månader istället. Tillsammans med mamma och pappa besöker hon lekterapin i väntan på nästa läkarbesök.

– Vi kom till sjukhuset med dubbdäck på bilen, eftersom det var vinterväg. Så fick vi åka hem till Bollnäs på försommaren med dubbdäcken kvar på bilen, fast det hunnit bli olagligt, ler hennes pappa Göran Forsberg lite urskuldande.

Han har följt med Joline till lekterapin på Akademiska sjukhuset i Uppsala och om en stund ska de träffa en kirurgläkare i en annan del av sjukhuset.

– På lekterapin kan både Joline och jag få ett break, en paus från alla undersökningar och hämta kraft.

För det är just så det är. Lekterapin är och ska vara en frizon i sjukhusvärlden. En trygg miljö där barn, ungdomar och deras familjer kan leka, skapa och koppla av. En röd, inbjudande soffa är det första som möter besökaren. Kaffemaskinen står alltid på och det är bara att ta för sig. Tidningar och böcker ligger framme och i ett intilliggande rum pågår vattenlek. En plats där det inte finns några ”måsten”, som Olof Frode uttrycker det. Han arbetar här sedan drygt sju år.

– Hit kommer inga läkare eller sjuksköterskor för att undersöka eller behandla barnen, berättar Olof Frode. Barn och ungdomar som vistas på sjukhus är i en ny och ovan miljö med främmande människor omkring sig och behöver en plats att komma tillbaka till.

Idag är lekterapin en efterfrågad verksamhet. Den är självklar och viktig. Andra yrkesgrupper inom sjukvården har insett dess betydelse för barns välbefinnande
och trivsel. Lekterapeuten utgår från de enskilda barnens behov och stödjer dem att uttrycka känslor genom att leka och skapa. De bearbetar sina upplevelser och får hjälp att förstå och hantera sin verklighet.

I rummet för sjukhuslek står Joline Forsberg och Karoline Tung, tio respektive nio år, på var sin sida om en sjukhussäng. De har tagit på sig vita rockar och undersöker dockan i sängen med medicinska leksaksinstrument. Här inne kan de i lugn och ro bearbeta den smärta och de tidsödande
behandlingar som de själva har utsatts för den senaste tiden. Dockor, sängar, rullstolar, bandage, plåster, droppflaskor, stetoskop och sprutor hjälper dem att skapa ordning på intryck och känslor.

– Vi utgår alltid från det friska i barnet.
Det har blivit som ett mantra för oss som arbetar inom lekterapi, förklarar Barbro Ekendahl.

Hon har haft största delen av sina yrkesverksamma år här sedan 1979 och menar att hon fortfarande utvecklas och lär sig nya saker i arbetet.

– Jag får ständigt möta nya familjer där barn drabbats av sjukdom eller skada. Varje familj är unik och min uppgift är att hitta redskap för att nå fram till dem, ge dem stöd och möjlighet att både vila i stunden och en chans att ”prata av sig” när de känner behov.

– Man lär sig så mycket om själva livet, inflikar Agneta Alzén, förskollärare och anställd på lekterapin sedan 1977.

 

Arbetet är aldrig detsamma, från en dag till en annan. Ingen vet i förväg hur många barn och föräldrar som kommer på besök just idag. Det händer också att barn som brukar besöka lekterapin avlider.

– Det tyngsta i jobbet är givetvis när ett barn dör, säger Agneta Alzén.

– Men det är en del av vår vardag och på något underligt sätt så vänjer man sig, lär sig med åren att även barn kan dö. Jag menar inte att man får bli hårdhudad och okänslig, men man kan inte heller gå
omkring med öppna sår, säger Barbro Ekendahl. Det handlar om att vara professio-nell, men inte distanserad.

– Jag får inte kliva in i familjens sorg. Syskonens och föräldrarnas sorg får inte bli min egen, menar Olof Frode. Jag kan dela med mig och vara personlig i viss utsträckning, men oftast behöver man bara finnas till hands för att lyssna.

Ibland behöver man kanske bli lite privat. Agneta Alzén berättar om en pojke som under sin sjukhusvistelse längtade efter sin hund.

– Jag tog med min egen hundvalp och det blev väldigt uppskattat, berättar hon.

– Att få se valpen busa utomhus och burra in ansiktet i den mjuka pälsen betydde mycket.

De får mycket respons från barn och ungdomar som har lämnat sjukhuset och kommit hem. Teckningar och vykort på väggarna vittnar om uppskattning och saknad.

– Det fantastiska är att barn minns det som har varit fint och det upplevde de här på lekterapin i samband med sin sjukhusvistelse, berättar Barbro Ekendahl.

– Häromdagen kom en man i trettiofemårsåldern hit och frågade efter mig. Det visade sig att han hade varit här som barn och nu var förälder till ett litet barn som var patient på sjukhuset. Han mindes sin tid här som positiv och ville se lekterapin också som vuxen.

I dagarna fick de besök av två föräldrapar som båda precis hade mist ett barn. De ville tacka och förklara vad lekterapin och personalen betytt under den långa tiden på sjukhuset.

– Vi blir ju dagligen både ”kuratorer” och ”terapeuter” i mötet med familjerna, säger Olof Frode.

– Samtidigt måste vi hålla en tydlig gräns. Jag får då och då förfrågningar från barn och föräldrar som vill bli mina vänner på Facebook, vilket jag alltid säger nej till, förklarar han.

Nyss var det helt tomt på barn i lokalerna, men som genom ett trollslag fylls de olika rummen med unga patienter och deras föräldrar igen. I ”Vita rummet”, eller sinnenas rum, vilar Pauline Johansson ut i bollhavet. Hon går i klass 8 B i Vaksalaskolan i Uppsala
och i går var hon på besök i sin skola.

– Men hon längtade tillbaka till sjukhuset, skrattar hennes mamma Ulrika Johansson.

– På sjukhuset får hon dreja, baka och lära sig spela gitarr för en musiklärare.

Pauline går gärna till tonårsrummet
som har en åldersgräns på tio år. Här är det dämpad belysning, mysiga soffor, affischer och det finns teve, tevespel, dvd, cd-spelare, musikinstrument, böcker och datorer. Här kan hon hålla kontakten med sina kompisar via internet.

Barn och föräldrar kommer och går som de vill. Därför pågår heller inga planerade gruppaktiviteter, förutom onsdagsbaket med gemensam fikastund. På kvällar och helger, när lekterapin är stängd, har alla avdelningar nyckel för de familjer som vill besöka lekterapin efter stängningsdags. Så har man valt att göra i Uppsala, men Barbro och Agneta förklarar att detta arbetssätt skiljer sig mellan olika sjukhus.

–En vision är förstås att vi ska få personella resurser att även hålla öppet på helgerna och en del kvällar, säger Barbro Ekendahl.

 

För att hjälpa barn och föräldrar att minska stress och oro kan vårdpersonalen ge både barn och föräldrar information om undersökningar och behandlingar. Barn förväntas klara av stressituationer i samband med behandlingar, men för detta behöver barnet förstå vad som ska hända på sjukhuset, få hjälp med att hantera allt svårt och se det meningsfulla i vad som sker.

– I första hand är det sjuksköterskor som sköter den medicinska informationen, men vi tar också en aktiv del i bearbetningen av vad barnen är med om, säger Olof Frode.

I ett rum finns en magnetkamera för dockor. Det är förstås en låtsasmaskin, men den låter och lyser som en riktig magnetkamera och dockan skjutsas liggande på en brits in i kameratunneln. Margareta Rinne ansvarar för att förbereda barn inför undersökningen och berättar att tidigare sövdes alla yngre barn. Men genom ett målmedvetet pedagogiskt arbete kring att förbereda dem är målet att barn över tre år inte behöver sövas.

– Jag följer också med barnet och föräldrarna när det blir dags för den riktiga undersökningen, berättar Margareta Rinne.

Barn kan lära sig klara av svåra situationer på olika sätt, beroende på ålder, personlighet, utvecklingsnivå och temperament. Yngre barn i förskoleåldern behöver se och konkret känna på utrustningen som kommer att användas vid en undersökning. Tonåringar vill bli informerade som vuxna och få veta diagnos, behandling och prognos.

Barn med extrem stickrädsla kan genom remiss få komma till en av lekterapeuterna, för att bland annat genom lek, träning och bildstöd lära sig hantera sin rädsla. Dess-utom ingår två av lekterapeuterna som gruppledare i en verksamhet där man möter barn och unga i sorg, så kallade Zebragrupper. Men mest av allt är lekterapin en frizon, ett ställe på sjukhuset så nära en vanlig vardag som möjligt.

Fakta Lekterapeuter

Lekterapeuter är pedagoger med lärarutbildning som förskollärare eller fritidspedagoger, ofta med special-
pedagogisk påbyggnadsutbildning.

ur Lärarförbundets Magasin