Läs senare

”Det är så fruktansvärt svårt att sitta still”

Först kände han skam – ”inte det också!”. Men sedan, när han smält saken, så förstod han bättre sina tidigare ageranden och beteenden. Från tidiga barndomen och framåt.

05 Sep 2016
”Det är så fruktansvärt svårt att sitta still”
Ny diagnos. När Beppe Singer fick veta att han har adhd föll flera bitar på plats. Nu förstår han bättre varför han blev den person han blev. Foto: Robert Blombäck

Foto: Robert Blombäck
 
– Allt det där med min personlighet som jag trodde var mitt fel, att det var ett slags val jag gjort. Men nej, jag kanske inte riktigt hade något val.

– Det var en befrielse när jag insåg det!

Vi sitter vid ett vingligt litet bord på en utomhusservering i Stockholmsförorten som Beppe Singer – prisad folkbildare och populär barnprogramledare – bor i sedan några år. Det har gått en tid nu sedan han diagnostiserades med adhd. Medan han börjar på sin laktosfria latte frågar jag honom om varför han sökte svar på om han hade någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning först nu, snart 40 år fyllda.

Men först en tillbakablick. Till Djupadal i Malmö, 80-tal, långt före individanpassningarnas och de många diagnosernas tid. Det var där och då han växte upp. Medelklass, villa och med ett och annat dysfunktionellt inslag om man lyfte på taket.

Pappan var tandläkare, mamman alltiallo på samma praktik, och själv var han en strulpelle. En ofokuserad slarver som ständigt hamnade i bråk och trubbel, både hemma och i skolan. En klassens clown, fylld av självförakt, som kände sig mobbad och som själv mobbade.

– Att det var något som inte stämde, det förstod jag redan då, säger han medan han böjer sig fram under bordet och utan framgång försöker stabilisera dess ena ben med ett hopvikt papper.

– Händig och tekniskt lagd, jo jo! skrattar han från bordets underrede innan han sekunden senare hunnit upp till sin mugg och växlat tillbaka till 80-talets Malmö igen.

– Problemet med adhd är ju att det är så fruktansvärt svårt att sitta still. Man läser ständigt av sin omgivning, samtidigt som man är lättdistraherad och har ett extremt behov av att synas, höras och bli bekräftad. Och då blir man ju någon slags clown i stället, som inte bryr sig om vad som händer framme vid svarta tavlan. Åtminstone var det så för mig.

Foto: Robert BlombäckJa, beppe singer var vad han kallar ett ”ig-barn”, och matten var det ämne som han hade allra svårast för. Men sedan, på Komvux, vände det. Mycket tack vare Mats, en alldeles speciell lärare.

– Han behandlade mig på ett väldigt empatiskt sätt, på ett sätt som jag aldrig upplevt under mina tidigare skolår.

Han såg dig?

– Yes, det gjorde han. Vad han hade för utbildning struntar jag fullständigt i, men han brydde sig om mig och i dag är jag framgångsrik tack vare hur han tog sig an mig och mina …

En vinkelslip ilsknar plötsligt till och hindrar honom från att tala till punkt, men han släpper inte sin favoritlärare från tankarna för det.

– Man kan plugga in hur mycket Vygotskij och Piaget som helst, men om man inte har den empatiförmåga som han hade, det eq som faktiskt krävs för läraryrket, så hör man inte hemma i ett klassrum.

Nu, i efterhand, tycker han att funktionsnedsättningen hjälpt honom att bli bra inom vissa yrken. Som till exempel under de åren på 90-talet då han jobbade inom restaurangbranschen. Men även långt senare, när han efter universitetsstudier i kemi började arbeta som lärare på ett gymnasium. Då hade han också nytta av sina ”neuropsykiatriska superkrafter”, som han helst etiketterar dem.

– Diagnosen gör att vissa kan uppleva en som besvärlig och bufflig. Men när man arbetar med tonåringar kan det faktiskt vara bra att vara rak, ärlig, snabb, kvicktänkt. Och för mig, som tidigt blev medveten om vad som krävs för att underhålla en publik, handlade lektionerna alltid om att försöka skapa en magisk stämning tillsammans med eleverna.

Han förekommer min givna följdfråga, det gör han ofta.

– Visst, eleverna ska förstås lära sig något. Men för mig har det varit ännu viktigare att få dem att känna sig välkomna, hemma, lugna, trygga. Allt det där som jag inte kände att jag fick.

Efter fem år som lärare i matematik blev Beppe Singer befordrad till rektor på samma skola. Men då – under tiden som han väntade sitt första barn – började också en av hans stora livskriser sakta närma sig.

– Jag fattade det inte då, men nu i efterhand så förstår jag att jag hatade varenda sekund som rektor. Jag trodde att det uppdraget skulle föra mig ännu närmre ännu fler elever. Men i stället blev jag en administratör som bara tjänstefördelade, hade medarbetarsamtal, facksamtal, skötte budget …

Till slut fick han nog, tog tjänstledigt, funderade, träffade läkare, sa upp sig och återgick snart till sin tidigare lärartjänst.

Året därpå, på försommaren 2011, blev han så uttagen att leda det barnprogram som kom att förändra hans yrkesliv i grunden. Han minns att han vaktade ett prov när han fick beskedet.

– Först fick jag bara dåligt samvete. Framför mig satt där 30 elever som hade slutprov i kemi B, ett av de köttigaste prov man kan skriva, och så kommer det några personer inrusande med kameror och blommor och säger: ”Du! Du är välkommen till Stockholm efter sommaren, du är den nya programledaren för Hjärnkontoret!”

Drygt 800 sökte det jobbet. Varför tror du att just du fick det?

– Dels tror jag att de ville höja programmets trovärdighetsnivå, de ville helt enkelt ha någon med naturvetenskaplig bakgrund och som kunde faktagranska. Dels tror jag att mitt sätt att vara tilltalade dem på något vis.

Hur då?

– Jag har alltid tyckt att det varit lättare och framför allt roligare att kommunicera med barn än med vuxna. Med dem kan man flamsa, tramsa och vara kvick och inte fundera på att saker måste vara på ett visst sätt. Och det har också gjort att jag utvecklat en förmåga att möta barnen i deras värld, på deras villkor – utan att någonsin tumma på deras egen integritet …

Vi kommer in på kändisskapet.

– För mig är det svinhäftigt att bli igenkänd eftersom jag får jobba med att förmedla kunskap och upptäckarglädje, får barn att känna sig bekväma inom de ämnen som kan upplevas som jobbiga och exkluderande. Som matten var för mig, som fick mig att känna mig dum i huvu…

En ambulans svischar förbi.

– Det blir jag känd för. Andra kan bli kända för att de står och sjunger på en scen med bar överkropp och inoljade bröstmuskler. Jag är bara en helt vanlig luden tjockis från Skåne som älskar utbildning och glädje, det är en jättemäktig känsla!

Men den framgång som Beppe Singer har rönt i offentligheten har knappast varit lika omfattande i privata sammanhang. Tvärtom. Och det tycks också vara den huvudsakliga orsaken till varför han nyligen sökte om inte hjälp, så i vart fall ett svar på varför han är som han. Han förklarar det bäst själv:

– Såhär är det. Jag programleder, skriver, ja, i jobbsammanhang funkar jag bra. Jag gör något som jag tror på och som jag känner att jag kan.

– Men när jag kommer hem från jobbet så … Alltså tyvärr, i förhållanden kan jag vara skitsvår att leva med … Jag har alltid lyckats hanka mig fram i livet, men nu är jag gift, har två små barn och ett helt annat ansvar än tidigare. Nu måste jag ta tag i mig själv och mitt beteende, få min vardag att fungera.

– Det var helt enkelt dags.

Efter månader av utredningar så kunde det alltså konstateras att Beppe Singer har adhd. I dag har han en burk medicin, Concerta, som han kan ta av vid behov. Första gången som han tog en tablett glömmer han aldrig.

– Plötsligt blev allting bara lugnt. Stilla. Tyst. Jag gjorde en sak i taget – något som jag aldrig hade gjort innan.

Han skrattar till.

– Det låter ju nästan fånigt, men jag minns särskilt det som hände hemma i badrummet den dagen. Framför mig stod en schampoflaska och jag tittade på den en lång stund. En sak, bara. Ja, det var det enda som fanns i mitt synfält. För den som inte levt ett helt liv med ett fullständigt icke-filtrerat periferiseende kan det vara svårt att förklara, men för mig var det en närmast euforisk upplevelse. Nästan så jag grät faktiskt.

– Det var bara jag och min schampoflaska!

Namn: Benjamin Gideon Singer, mer känd som Beppe

Ålder: 39 år.

Yrke: Programledare, föreläsare, författare, producent.

Bor: I en lägenhet i Aspudden, Stockholm, tillsammans med frun Sara samt barnen Vincent och Stella, 3 respektive 6 år.

Fritid: ”Jag borde motionera, men tyvärr. Fast jag är ganska bra på att slappna av ändå, och oftast sker det i min egen säng med en bok eller en Ipad på magen!”

ur Lärarförbundets Magasin