Läs senare

”Det finns så mycket som är självklart för er, men som inte är det för oss”

05 Dec 2017
Utdelning. Andreas Brunnström får kvitto på sin kamp för att låta två världar mötas när kollegorna på reklambyrån säger att de har blivit bättre på kommunikation, tack vare honom. Foto: Robert Blombäck

Ska jag vara ärlig så skulle jag helst inte ha Asperger. Men om alla människor lärde sig mer om Asperger, då skulle jag definitivt välja att fortsätta ha det. Så avslutar Andreas Brunnström sin bok Två världar möts – att leva med Aspergers syndrom. Det är för att ge andra människor möjlighet att lära känna hans värld som han har skrivit boken. Och det är av samma anledning som vi träffas på hans favoritkonditori i centrala Stockholm en eftermiddag efter arbetstid.

Böcker om Aspergers syndrom finns det gott om. Men Andreas Brunnström ville skriva boken om hur det känns att ha Asperger, eller åtminstone hur det känns för honom. En personlig bok om hans liv.

I boken har jag läst att han är rak och ärlig. Jag får smaka på den ärligheten redan vid min första fråga. Jag undrar varför andra behöver lära sig om Asperger. Är inte Sverige 2017, där diagnoser blir allt vanligare, ett öppet samhälle där alla tillåts vara som de är?

Andreas Brunnström tycker att frågan är konstigt ställd. Samtalet är i gång. Han är helt övertygad om att det handlar om två världar som möts. Om skillnaderna vore marginella, varför skulle det då finnas diagnoser, psykologer specialiserade på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, grupp­bostäder och andra insatser från samhället? frågar han retoriskt.
– Jag skulle aldrig kontakta media om inte Asperger var något speciellt. Jag skulle inte ha hållit 400 föreläsningar om jag inte hade ett budskap.

Andreas brunnström föddes 1980. Det var innan hans ”sätt att leva” – som han själv vill uttrycka det – hade ett namn. Han beskriver sig som ett ledset och ensamt barn. Säger att alla åren fram tills att han fick sin diagnos som 17-åring, är svarta.
– Från årskurs ett till fem är det bara kaos, bara jobbigt.

Andreas Brunnström. Foto: Robert Blombäck

I skolan var han mobbad, ”kom snett överallt”.
– Och så hängde jag inte med i skolarbetet. Dyslexin var de snabba med att diagnostisera, redan i ettan eller tvåan.

På grund av inlärningssvårigheterna ville skolan flytta honom till särskola, men mamma sa nej. Samtidigt kunde hon se att det var något mer än dyslexin som var annorlunda. Andreas räknar upp:
– Jag var ensamvarg, ville inte leka i parken; Asperger. Jag tyckte bara om att prata med vuxna; Asperger. Min motorik var annorlunda; jag hade svårt att klippa, klistra, dra upp gylfen, knäppa knappar och knyta skosnören; Asperger.

I årskurs sex bytte han skola och började i en liten klass för elever med dyslexi.
– Allting vände. Jag fick kompisar, vi gick hem till varandra, pluggade. Det kändes jättebra.
Men den riktigt avgörande dagen i Andreas Brunnströms liv infaller den 24 april 1997. Det är hans 17:e födelsedag och BUP-teamet meddelar: ”Andreas, du har Asperger.” Han minns hur orden uttalas i det i övrigt tysta rummet, och att det känns bra, även om han inte riktigt vet vad orden innebär. För honom blir diagnosen en bekräftelse på att han är annorlunda. Syrran får möjlighet att förstå varför brorsan är ”så konstig” och själv inser han att han varken är trögfattad eller sämre än andra. Bara Andreas, med Aspergers syndrom.
– Efter diagnosen är jag inte längre kvar i vakuumet.

Med kunskap om sin diagnos kunde han nu börja be om det han behöver: tydlighet och konkretion. Vad betyder ”vi ses snart”? Andreas vill veta dag och exakt tid. Han vill inte få uppdraget att köpa choklad till ett jobbmöte. Han vill veta vilken chokladsort och hur mycket.

Det är just kommunikationen som skapar störst friktion mellan Andreas och personer utan Asperger.
– Det finns så mycket som är självklart för er, men som inte är det för oss. Vad är att vara kompisar? Vad gör kompisar? Hur tar man kontakt?

I boken skriver Andreas om sin dröm att bilda familj. Kärlek, om något, kan vara svårt att tolka.
– Det är ett djupt och jobbigt ämne, och det var därför jag ville ta upp det.

Han är ärlig om sin Asperger när han dejtar.
– Andra människor märker av signaler, men det finns inte i mig. Hur ska jag veta när vi är tillsammans? När kan man börja säga att man har en pojkvän eller flickvän?

För Andreas funkar det allra bäst att bestämma hur många gånger han och den and­ra personen ska dejta, och helt enkelt bestämma vilket datum de ska räkna sig som ett par. En sådan planering fungerar om den andra personen också har Asperger, inte annars, säger han.

Att komma sent i puberteten är en del av diagnosen. Andreas var en liten pojke långt efter att klasskamraterna hade börjat växa till sig.
– Det har varit den svåraste biten för mig. När de andra var klara med sin pubertet hade jag inte ens börjat. Jag halkade efter, det kan jag bli putt på.

Efter att ha funnit sig väl till rätta i dyslexi­klassen på högstadiet fanns det inget annat alternativ för Andreas än att fortsätta gå i liten grupp, och han började på gymnasiesärskola med inriktning hotell och restaurang. I dag hade Andreas inte haft rätt till särskola. Han känner inte till dagens regler, som säger att endast personer med utvecklingsstörning får gå i särskola, så han vill egentligen inte uttala sig i den frågan.
– Men det låter komplicerat och kaosigt för mig.

Foto: Robert Blombäck

Namn: Andreas Brunnström.
Ålder: 37 år.
Bor: I en ytterlägenhet, det vill säga egen lägenhet i gruppbostad, i västra Stockholm.
Familj: Föräldrar och syster.
Jobb: Vaktmästare på medieföretaget Spoon. Hade tidigare liknande uppgifter på ett säkerhetsföretag.
Blir arg av: ”När folk säger att jag har problem. Jag har svårigheter, det låter mildare.”
Blir glad av: ”Att vara ute och signera min bok. Jag blir glad både av att träffa folk och av att de är intresserade av dolda funktionsnedsättningar.”

Han betonar att skolmiljön är svår för personer med Asperger.
– Man måste ha en plattform att kunna växa på. Jag växte aldrig på den, under mina första skolår. Jag låg alltid på minus.

Andreas har ett antal drömmar, som han målinriktat uppfyller. När det är klart, är det klart, liksom. En av drömmarna var att hålla föredrag. I början av 2000-talet höll han över 400 föreläsningar om sin funktionsnedsättning, bland annat för lärare. Han drar slutsatsen att lärare behöver lära sig mer om funktionsnedsättningar i lärarutbildningen, särskilt de dolda, såsom Asperger. Lärarnas absolut vanligaste fråga till Andreas var ”Jag har en elev som … hur hjälper vi?” Många, som jobbade med yngre barn, ville också veta hur det hade gått för honom att söka jobb och bo själv.

Och det är just där Andreas lägger sin energi i dag: jobb och hem. Det där med att vara förkämpe för människor med Asperger, genom att föreläsa och framträda i media, ligger något nere.
– Kampen är låg i dag. Den dyker upp vid sådana här tillfällen. Med den här intervjun vill jag att lärare – när de ser att en elev exempelvis har kommunikationssvårigheter – ska tänka: vad var det nu jag läste om Andreas?

Pojken som hamnade på snedden i skolan arbetar i dag som vaktmästare på en reklambyrå i centrala Stockholm. Där får han öva på allt det som är en utmaning för honom: flexibilitet, otydlighet och ironi.
– Jag tycker att jag är mer flexibel nu än förut. Och jag förstår ironi. Det går att träna, bara man accepterar sin diagnos, får stöd hemifrån och har motivation.

Samtidigt, understryker Andreas, är det inte rättvist att han ska behöva anpassa sig efter den andra världen. Han vill gärna bjuda in till sin. Därför blir han extra glad när kollegorna på reklambyrån – proffs på kommunikation – säger sig ha blivit bättre på att kommunicera, tack vare Andreas.
För Andreas är det A och O att prata med professionella personer. Han har alltid en pågående samtalskontakt och han har lärt sig att hantera den oro som dyker upp i vardagen.
– Jag skriver ner det jag funderar på och skickar iväg brevet till min psykolog. Då finns det inte kvar i huvudet. Annars blir det inre kaos, och jag kan inte sova.

När han och psykologen har talat om det som Andreas skrivit, tar han tillbaka breven och kör dem i dokumentförstöraren. Så kan han gå vidare.

Lika beslutsam var Andreas när det gällde att vänja sig av med sitt specialintresse. Precis som många andra med Asperger hade Andreas ett sådant under många år. Han älskade blåljus. Så fort han hörde ett utryckningsfordon utanför fönstret drogs han dit. Han lärde sig massor om brandbilar och skrev listor över utryckningar i närområdet. En dag beslöt han sig för att sluta.
– Jag ville bli vuxen. Jag hade just fått min hund Ludde och ville ta ansvar för honom. Så jag lade helt enkelt av med blåljusen och jag klarade det jättebra.

För lärare kan det vara lockande att använda sig av elevers specialintressen. Men det är inte bra, tycker Andreas.
– Man ska aldrig utnyttja specialintressen i skolan. Då kan eleven inte lägga upp planen för något annat arbete. Specialintressen hör till fritiden.

Andreas Brunnström säger att det mesta i Aspergervärlden är positivt. Han trivs med sin tydlighet, sin struktur och sitt minne. Samtidigt försöker han alltså vänja sig av med de beteenden som krockar med den andra världen. Måste han det?
– Samhället lever fortfarande kvar i 1997. Hade vi levt som 2017, hade vi fått mer acceptans. Jag är fortfarande inte till hundra procent välkommen, trots allt.
Intervjun är över. Den har dragit över rejält i tid, och Andreas säger att det är okej. Men nu vill han hem till Ludde.

Några veckor efter intervjun hör Andreas av sig. Hunden Ludde har fått somna in, på grund av ålder och sjukdom. Andreas saknar honom mycket, efter tio år tillsammans. För personer med Asperger är rutiner extra viktiga och Ludde hade en betydelsefull plats i Andreas liv.

I stället för att skynda hem till Ludde, hittar Andreas på något extra efter jobbet. Han umgås med familjen och han fortsätter med sina stödsamtal.
– Jag är mer flexibel nu, så det går faktiskt bra.

Det visar sig ha gett utdelning – hans enträgna jobb för att få två världar att
mötas.

ur Lärarförbundets Magasin