Läs senare

”Det kan finnas en rädsla för vad barnet ska säga. Vill jag som vuxen höra svaret?”

På väg. Som barnombudsman träffade Fredrik Malmberg många barn. Det vill han fortsätta att göra som generaldirektör för SPSM. Som ny chef besöker han alla regionkontoren och ser då även till att träffa elevråden på specialskolorna. Foto: Anders G Warne

Han har fått fundera på frågan ett par dagar inför intervjun, men har ändå inte kommit på något svar. Varför har det blivit så stort barnfokus i hans yrkesliv? Först Rädda Barnen, sedan barnens främsta företrädare i form av barnombudsman (BO), nu generaldirektör för Specialpedagogiska skolmyndigheten. Fredrik Malmberg kan inte sätta fingret på varför han har valt barnperspektivet.
– På nåt sätt har det alltid varit så. Jag jobbade på Göteborgs-Postens ledarsida i slutet av 80-talet och skrev då flera artiklar om barns rättigheter. De andra höll på att ramla av stolen, varför ville en 20-åring skiva om våldsutsatta barn? På ledarplats skulle man skriva om ekonomi och andra stora frågor.

Foto: Anders G Warne

Kanske har det att göra med mamma, funderar han. Fredrik Malmberg växte upp i Norrköping, med sin ensamstående mamma och en yngre bror. Det var en bra uppväxt, men eftersom mamman hade egna, svårare erfarenheter pratade de ofta om att alla inte hade det så bra som de själva.

Fredrik Malmberg minns sin egen första samhälleliga protest, när han gick i lågstadiet. Tillsammans med några andra barn åkte han skoltaxi till skolan. De tyckte sig märka att chauffören var berusad ibland.
– Han var hur som helst inte snäll mot oss barn. Vi startade en strejk och vägrade åka med honom.

Snacket gick om att chauffören först hade kört vuxna, men att han efter protester från dem hade fått ta barnen. Efter missnöjet bland lågstadiebarnen fick han i stället skjutsa barnen i särskolan. Ingen snygg utveckling, konstaterar Fredrik Malmberg.

Dryga 35 år senare blev pojken i skolskjutsen landets barnombudsman. Och nu, efter över åtta år på den posten, har han alltså tillträtt som generaldirektör för SPSM.
SPSM är kanske en av Sveriges minst kända myndigheter. Varför ville du dit?
– Som BO träffade jag barn i alla möjliga situationer, främst svåra. Det som alltid återkom var skolans oerhörda betydelse. I positiv bemärkelse, när skolan hade fungerat bra och hade kunnat väga upp svåra omständigheter i övrigt, skapa självkänsla och framtidshopp. Men också i negativ bemärkelse, när skolan tyvärr inte hade fungerat. Därför kan jag inte tänka mig någon finare och viktigare myndighet än den här att få leda. Jag gillar att vi jobbar hands-on, direkt med och för barn, i skolans vardag.

Förra året gav BO ut rapporten Respekt om situationen för barn med funktionsnedsättningar. Fredrik Malmberg slogs av en motsägelse: Barnen tog stort ansvar för sina liv, utvecklade strategier för att hantera sina svårigheter och funderade över hur deras funktionsnedsättning påverkade föräldrarna.
– Samtidigt som de alltså var tydliga subjekt i sina egna liv, beskrev de hur lite ansvar de anförtroddes, hur lite information de fick och hur små möjligheter de hade att påverka beslut som rörde dem. Det var en verklig paradox.

Det är också anmärkningsvärt att Sverige saknar uppföljningar och utvärderingar av hur det går för barn med funktionsnedsättningar i skolan, framhåller Fredrik Malmberg.

Barnrätt plus funktionsrätt förde alltså honom till SPSM. I det fall generaldirektören blev lite stött för att jag nyss förminskade hans nya arbetsplats, döljer han det bra, men inflikar snyggt:
– Sedan har vi förstås en utmaning i att få känner till att spsm är Sveriges största skolmyndighet med sina 1 100 anställda.

Hans egen skolgång gick upp och ned, säger han. Skolstarten var trög, delvis beroende på att familjen nyss hade flyttat hem från utlandet och för att föräldrarna skilde sig i samma veva. Sjuårige Fredrik placerades i skolmognadsklass.
– Jag vet inte riktig varför, det berodde väl på någon teckning jag ritade. Jag tyckte illa om den klassen, vi var liksom utanför de andra.

Efter några månader var Fredrik skolmogen, och fick börja i vanliga ettan.
– Mellanstadiet var jättekul, högstadiet ”pestigt”. Jag gillade skolan, läste mycket och var en plugghäst. Men i min skola var det inte det som räknades.

Naturvetenskaplig linje på gymnasiet, sedan internationell ekonomi på universitetet. Det politiska intresset hade väckts och Fredrik Malmberg blev ledarskribent på liberala Göteborgs-Posten, och därefter förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet. Då låg internationella frågor,
såsom flyktingpolitiken, honom varmt om hjärtat. Hans engagemang i dåvarande Folkpartiet påverkar inte hans ställningstaganden i skolfrågor i dag, menar han.
– Det jag tar med mig från politiken är en förmåga att värdera argument, lyssna på andra och inse att det inte är farligt att tycka olika.

Fredrik Malmberg

Foto: Anders G Warne

Ålder: 50 år.
Bor: I Täby, norr om Stockholm.
Familj: Fru och två barn: 17 och 12 år.
Aktuell: Sedan 1 juli generaldirektör för Specialpedagogiska skolmyndigheten.
Förebild: Eglantyne Jebb som grundade Rädda Barnen 1919. ”Efter första världskriget tog hon strid för att man inte skulle hämnas på barnen i de besegrade länderna. För det hamnade hon i fängelse, hon var modig.”
Kopplar av: ”Vandra, åka skidor, komma ut i naturen. Och hänga med vänner, så klart.”

Lyssna till barnen, är Fredrik Malmbergs ledstjärna. När han tillträdde som barnombudsman kom han direkt – lämnade Rädda Barnen-jobbet i Nepal en fredag och klev i bo-kostymen på måndagen – från arbete med barn med helt andra socioekonomiska förutsättningar. Många frågade honom om jobbet för barns rättigheter i Sverige verkligen kunde vara en utmaning. Han svarade, då som nu, att grunduppdraget – oavsett om du är i ett fattigt eller rikt land – är att lyssna till barnen.
– När Rädda Barnen jobbar med barn i katastrofer är det en förutsättning, för att göra rätt insatser, att man ger information direkt till barnen. De vill inte bli sedda som offer, utan som subjekt. De vill att vi ser vilka saker de faktiskt gjorde i den svåra situationen. Vi måste ta till oss av barnens kraft.

Under Fredrik Malmbergs tid som bo tog barnkonventionen sig allt närmare svensk lag, och i nuläget ser det ut som att det blir verklighet år 2020.
– Det kändes som en naturlig tidpunkt att gå vidare när utredningen om barnrättslagen var klar, svarar han på frågan om han lämnade BO-jobbet just för att han hade lyckats ro sin hjärtefråga i hamn.

Även om lagrådet har avfärdat lagförslaget är Fredrik Malmberg övertygad om att riksdagen kommer att anta lagen. Det motstånd som finns, grundar sig i att Sverige är ovant vid att hantera konventioner om mänskliga rättigheter i en juridisk kontext, menar han och tillägger att en barnrättslag självklart inte gör skillnad över en natt.
– Det är som när barnkonventionen blev lag i Norge: Norska justitieministern ringde till norska barnombudsmannen och sa ”nu är det klart!” ”Nej, det är nu det börjar”,
svarade BO.

Det kanske till och med är tråkigt att inte få vara BO under implementeringen av lagen?
– Då är det väl ännu roligare att få jobba på en myndighet där man får vara med och implementera lagen, som SPSM.

Ja, SPSM har fått en generaldirektör som brinner för barns och elevers rättigheter. Flera gånger under intervjun säger jag att ”nä, nu tar vi något roligare”, men Fredrik Malmberg kontrar; ”vadå, detta är väl kul?” Så vi tar ett varv till med skolfrågor: SPSM har åtta specialskolor, bland annat för barn med språkstörning. Hur rimmar det med inkluderingsuppdraget?
– Jag tycker att det rimmar bra. Jag förstår inte dogmen, att det ska finnas en lösning som passar alla. Barn är olika. Om barnet och vårdnadshavaren ser att barnet behöver något annat – en resursskola, särskild undervisningsgrupp, teckenspråkig skola – så är det bra. Det viktiga är att ingen skola gör sig otillgänglig. Skolan får inte välja bort barnet.

Just när det gäller stöd i skolan, är barn alltför sällan delaktiga i processen, anser Fredrik Malmberg. Varför blir det så?
– Det kan finnas en rädsla för vad barnet ska säga. Vill jag som vuxen höra svaret, och hur ska jag ta hand om informationen? Sedan finns också missförståndet att delaktighet betyder att barnet rakt av får bestämma, när det också kan innebära att man förklarar varför det inte kan bli på ett visst sätt.

Kanske är det svårare att fråga elever om särskilt stöd än om en ny basketkorg till skolgården. Men det är inget argument, enligt Fredrik Malmberg.
– Tänk, alla konstiga frågor du får som konsument! utbrister han. Hur kändes det att köpa den där rakapparaten? Jag struntar väl i det! Men om det handlar om något som verkligen är viktigt i mitt liv, då vill jag ha information, då vill jag förstå, då måste det göras begripligt för mig.

Fredrik Malmberg levererar kritiska åsikter under en lugn och diplomatisk framtoning. Endast en gång under intervjun låter han ana att frågan provocerar något. Jag säger att många barn och föräldrar, exempelvis intressegrupper för barn med neuropsykiatrisk problematik, är missnöjda med skolan, och undrar vems parti han ska ta: Som BO stod du på barnens sida, nu representerar du en skolmyndighet. Har du bytt sida?
– Verkligen inte! En skolmyndighet står på barnens sida. Vi finns till för att barnen ska nå sina utbildningsmål, i vårt fall oavsett funktionsförmåga. Jag tror vi behöver ha
en ödmjukhet inför och lyssna på de här föräldragrupperna, som vittnar om en så pass svår skolsituation för sina barn, att de ibland inte ens går till skolan. Vi måste förstå vad vi kan göra för att de ska komma till skolan.

Men i din nya roll kommer du träffa lärare och skolledare som säger ”vi har verkligen försökt”.
– Då är det vårt vuxna ansvar att försöka igen.

ur Lärarförbundets Magasin