Ingår i temat
I skuggan av pojkarna
Läs senare

”Det var jättestökigt i min förra klass”

TEMASjätteklassaren Flora Lunding fick ta saken i egna händer och skaffa sig en plats i Vasaskolans resursklasser. Här kan hon jobba ostört.

13 Dec 2016
Illustration: Anna Olsson
Illustration: Anna Olsson

Höstlöven ligger i drivor ute på skolgården och på ett bord i kapprummet står en urgröpt pumpa och grinar tandlöst mot besökaren. Inga elever syns till men här och var ligger påbörjade pärlplattor med svarta fladdermöss. Allhelgona är fortfarande ett par helger bort men skräckpysslandet är i full gång i Vasaskolans resursklasser. Här går femton elever i årskurserna F–6 med diagnoser som Aspergers syndrom, högfungerande autism, adhd och add.
En bit ner i korridoren, i ett av de små klassrummen, sitter fem elever i sexan och räknar primtal. Det enda man hör är lite rasp från blyertspennor och prassel när någon vänder blad i matteboken. Annars är det tyst. Läraren Cajsa Jahn smyger runt mellan bänkarna och konverserar lågmält.
– Ska vi göra så att du jobbar fram till den här uppgiften så kan du rita lite sedan? Jag kan göra ett streck här i boken, säger hon.

Harley Quinn från Batman-serien, tecknad av Flora Lunding.
Harley Quinn från Batman-serien, tecknad av Flora Lunding.

Nej, det behövs inget streck, tycker eleven Flora Lunding och sätter i gång med första uppgiften. Matten är inte hennes favoritämne. Hon beskriver det som lite ”hälften, hälften” så där. Mest gillar hon att teckna, gärna storögda japanska mangafigurer eller superskurken Harley Quinn från Batman-serien. Så här års varvar hon med lite Halloweenpumpor också.

Hon kom till Vasaskolans resursklasser från en vanlig klass på samma skola. Hon trivdes inget vidare där.
– De andra pratade så mycket och när läraren gick ut så blev det jättestökigt, minns hon.
Frågar man hennes nuvarande klass-kamrater så bär de på liknande erfarenheter. Här i resursklasserna talar man om en slags ”intrycksallergi” som gör eleverna extra känsliga för stökiga miljöer och höga ljudnivåer.
I Flora Lundings fall var det inte skolans personal som såg att hon behövde komma till en mindre klass, utan det var hon själv som insåg.
– Jag kollade upp vad resursklasserna var för något och sedan bad jag mamma och pappa att få börja här, förklarar hon.
Och så blev det. Flora Lundings nuvarande lärare, Cajsa Jahn, tycker att det är typiskt att skolan missade Floras stödbehov.
– Pojkar blir utåtagerande medan flickorna har sitt kaos inuti och fångas därför inte upp av vare sig skolan eller psykiatrin, säger hon.
Flickorna har dessutom strategier som gör dem svårare att upptäcka, enligt henne.
– De förstår kanske inte ett ord av lärarens instruktioner men när alla andra elever tar upp sina engelskaböcker så gör de likadant. Flickorna följer flocken och tar rygg på andra barn.

Cajsa Jahn Foto: Anders G Warne
Cajsa Jahn Foto: Anders G Warne

Av 15 elever i Vasaskolans resursklasser är fyra flickor. Det är visserligen en rekordhög andel jämfört med tidigare år men fortfarande en avsevärd snedfördelning. Cajsa Jahn ser det som ett tecken på att flickor med neuropsykiatriska funktionshinder, npf, går osedda genom systemet och glöms bort ute på skolorna.
– Det är ett stort misslyckande och väldigt tragiskt när man samtidigt läser att många av dem utvecklar självskadebeteenden och ätstörningar. De tar skada utan att någon har sett dem, konstaterar hon.
Hon har jobbat med npf-elever i åtta år samtidigt som hon har fortbildat sig inom området. Numera arbetar hon också med
att handleda andra lärare i knepiga elev-ärenden. Och även i den rollen märker hon att flickors stödbehov hamnar i skymundan.
– Vi har kollegial handledning i tolv olika grupper med lärare. Hittills är det bara i
en av grupperna som lärarna har tagit upp svårigheter kring en flicka. I övrigt handlar det bara om pojkar, berättar hon.
Hon tror att det behövs stora utbildningsinsatser om lärare i allmänhet ska bli bättre på att fånga upp flickors signaler.
– Samtidigt har jag stor respekt för att lärarna har mycket annat att hålla koll på. Kanske behöver vi få in andra yrkesgrupper i skolan som hjälper till.
Hon nämner socialpedagoger som exempel.
– Det är en grupp som kan betrakta klassrummet med andra glasögon och som har en spetskompetens när det gäller hur pojkar och flickor bemöts.

 

Det är lite dumt. Tjejer borde få lika mycket hjälp som killar.

Cajsa Jahn om autism hos flickor

Så kan det yttra sig:

  • Hamnar utanför, går för sig själv.
  • Går runt med de andra tjejerna men deltar inte aktivt.
  • Är blyg, tyst.
  • Hög frånvaro.
  • Svårt med maten.
  • Ont i magen eller andra stressymtom
  • Intensiva och tidskrävande specialintressen som djur, manga/anime,
    litteratur, vetenskap.

Vad kan du göra?

  • Initiera en pedagogisk kartläggning.
  • Glöm inte att prata med barnet!
  • Om skolan inte har kompetensen måste den ta in den utifrån.
  • Använd lågaffektivt bemötande och tydliggörande pedagogik. Det mår alla elever bra av oavsett diagnos.

En annan som verkar ha blick för de här frågorna är eleven Måns Derouche Hasselberg. Han har suttit tyst vid sin bänk, uppslukad av en bok, men nu vill han ge sin syn på saken.
– Om det var en kille och en tjej som räckte upp handen samtidigt i min gamla klass så var det alltid killen som fick hjälp först. Säkert åtta av tio gånger.
Varför är det så tror du?
– Jag vet verkligen inte.
Vad tycker du om att det går så få tjejer här i resursklasserna?
– Det är lite dumt. Tjejer borde få lika mycket hjälp som killar. Jag trivs mycket
bättre i skolan sedan jag började här. I min gamla skola trivdes jag tre och här trivs jag åtta.
Forskningen visar att diagnoser många gånger är avgörande för att elever ska få särskilt stöd. Det riskerar att missgynna flickor eftersom de inte får diagnoser i lika hög utsträckning som pojkar. Det beror i sin tur på att psykiatrin saknar kunskap om hur npf kommer till uttryck hos flickor, menar Cajsa Jahn och hänvisar till psykiatern Svenny Kopps forskning.

Cajsa Jahn har själv fått insyn i de utredningar som görs inom barn- och ungdomspsykiatrin eftersom hon är med när resultaten redovisas för hennes elever. Intrycket
är att flickor ofta blir utan diagnos för att
de inte riktigt passar in i mallen, upplever hon.
– Flickor har till exempel inte lika svårt med ögonkontakt eller att läsa av ansikten, enligt min erfarenhet. När psykiatrin ser det i en utredning så blir det lätt ”check, inte autism”.
Men hon tycker inte man kan vara så
fyrkantig, särskilt inte om eleven visar upp en mängd andra typiska svårigheter som ljudkänslighet, tendenser att fastna i detaljer, bristande föreställningsförmåga och
svårigheter att strukturera sina uppgifter.
– Det är problem som verkligen ställer till det under skoldagen. Att kunna ha ögonkontakt är en petitess i jämförelse.
Hon blir frustrerad över det hon ser.
– Det är så många rättigheter som flickorna går miste om utan en diagnos. Det handlar om allt från skolskjuts till att få stödpersoner, konstaterar hon.

ur Lärarförbundets Magasin