Läs senare

”Din förenklade värld passar inte i min”

Den som tar ansvar kan påverka. Den som lägger ifrån sig ansvar blir maktlös.

14 Mar 2016

Läraren Kristina skriver ett öppet brev till psykologen Bo Hejlskov Elvén, apropå intervjun med ­honom i förra numret av Specialpedagogik.Kära Bo Hejlskov Elvén, du var precis med mig på min löptur. Det är så mycket jag vill säga till dig efter att ha läst Skollagen ger lärare frikort på dåliga metoder.

Vi har ett problem. Du är en högutbildad person, legitimerad psykolog, har arbetat på Bup i massor av år, läst hyllmeter med litteratur om barn med neuropsykologiska funktionshinder, och jag, jag är inte ens legitimerad lärare, bara en lärarstudent på sin sjätte termin som arbetat i skolan i 15 år, nu klass­lärare för en hög med 7-åringar. Du sitter på en piedestal ganska högt ovan mig. Jag sitter inte bredvid dig, jag är ganska långt under dig, man skulle kunna säga att du föraktar mig.

Jag tänker ändå försöka förklara varför din förenklade värld inte riktigt passar in i min. Du verkar hysa ett visst förtroende för speciallärare, som jag i min inkompetens att hantera barn med diagnoser dumpar över på. Nu är det så att jag har mina kära diagnosbarn i min klass, men om jag skulle dumpa dem på någon, så behöver det inte vara en specialpedagog, nästan vem som helst kan lära ett barn med diagnos vad som helst så länge hen inte behöver anpassa sig efter någon annan, det kan vara du, det kan till och med vara jag.

Men när jag nu i ditt resonemang har dumpat över dessa barn på specialpedagogen så har jag ju kvar mina ”normala” barn i klassrummet, dessa underbara normala barn, som skolan egentligen är anpassad för, en klump barn som inte är ett dugg speciella, bara normala. Jag vinkar här nerifrån och tänker hävda att det inte finns några normala barn, tur är väl det! I min klass finns det 15 individer och jag vet att jag är extremt lyckligt lottad som bara har 15 onormala individer i min klass.

Du är välkommen att besöka min klass på en matematiklektion om du vill. Där har vi det högpresterande lätt understimulerade barnet som räknar som en raket i sin matematikbok, allt blir rätt, men ändå ibland måste vi slå på bromsen, jag måste försöka hinna med att kommunicera matematik, det tycker inte den här eleven är roligt, då är det roligare att vässa pennor och sticka bänkkamraten med dem. Jag och min kollega kopierar uppgifter, nähä, de duger inte, vi letar fram gamla böcker, då blir det bättre, en egen bok som ingen annan har, vad bra, inga pennuddar i kompisen. Jag måste hålla koll på eleven som vill hinna i kapp den högpresterande eleven genom att slarva, jag måste hjälpa eleven som räknar talet 1+2 på fingrarna medan de andra räknar 13+3 utan problem, jag måste sätta igång eleven som glömt ta upp boken och sitter och drömmer om Minecraft, jag måste titta på ett blåmärke, leta fram plåster till obefintliga sår och lyssna på vad någon elev såg på tv i går, 1+3 = 4. BRA!!! Från sidlinjen närmar sig ett problem, min högpresterande elev har slut på uppgifter, jag som precis nästan fått min svaga elev att förstå det här med pengar, saker flyger i klassrummet, jag kan inte vägleda och leda när sudd flyger runt. Eleven med diagnos, som är på vippen att börja gråta för att den inte kan, får vänta. Ja, det gick, hen fick läsa en bok, hen valde en om valar, oj, jaha, eleven med annat modersmål, hur går det för dig då? Bra hoppas jag.

Matkö, elev med diagnos slår en annan elev i kön. Ja, nu skulle ju du Bo kunna säga självklara saker som att jag borde låta den elev som inte kan stå i kön gå själv. Vilken tur att du tänkte på det, för det har jag inte provat, inte gå själv, inte äta själv, inte gå i liten kö, inte gå i stor kö, inte äta på andra tider, inte äta ensam med en lärare, inte äta med de andra barnen, inget av det har provat. JO, det HAR vi ju, jag bara skojade, skulle se om du var med.

Så, elev slår annan elev, trots att jag är en inkompetent lärare utan förmåga till reflektion kan jag ju förutse att om jag nu tar tag i den här eleven så kommer jag att få hens naglar inborrade i mina händer när hen förtvivlat försöker ta sig loss, om jag inte släpper tillräckligt fort så kommer jag få en skrikande hysterisk och ledsen elev, släpper jag för fort riskerar jag att eleven fortsätter att slå sin kamrat, hur som helst är maten förstörd. Så jag prioriterar, slår hen med knytnävarna lite löst går jag med på fem slag, sen tar jag konsekvensen. Håller eleven fast sin kamrat och sparkar griper jag in vid den tredje sparken.

Jag är en enkel lärare, en trollkonstnär, som ofta och med and­ras hjälp i klassrummet leder, vägleder och prioriterar. Jag har överseende med sen ankomst från den utvisningshotade eleven, att barnet vars föräldrar inte alltid är sams inte längre kan koncentrera sig, att någon måste stå när andra måste sitta, att vissa elever kan känna en bild i hela sig men inte får ut det i ord, jag leder den som nyss lärt sig skriva sol och vas, den som nyss lärt sig säga sol och vas och den som kan skriva en hel berättelse om en sol och en vas. Jag kan inte lämna någon bakom mig, jag måste hjälpa alla där de är, nu.

I mitt klassrum finns inga normala barn, de är glada, ledsna, arga, rädda. Jag älskar dem, jag gläds med deras framgångar och jag lider ända in i själen med deras misslyckanden. Jag skrattar med dem, jag skäller på dem, jag kramar dem, jag tar tag i dem.

Vi har ett problem. Du är en högutbildad person, legitimerad psykolog, har arbetat på Bup i massor av år, och jag, jag är bara en enkel lärare.

Med vänliga hälsningar

Kristina

Fotnot: Brevet är något förkortat.

Svar från Bo Hejlskov Elvén:

”Mitt jobb är att få personal att lyckas”

Jag beklagar att jag provocerade dig. Eller nej, det gör jag faktiskt inte. Jag tror att det är viktigt att provocera ibland. Om vi ska ha en förändring måste någon bli provocerad. Om jag som psykolog enbart skrev att alla lärare gör ett jättebra jobb får vi ingen förändring. Och förändring verkar vara nödvändigt. Du beskriver en kaotisk vardag. Du skriver att du måste prioritera. Du måste låta barn slå och sparka lite grann på varandra ibland. Jag kan inte tänka mig att du egentligen tycker att det är ok. Men det verkar vara din verklighet. Och då måste vi ha en förändring. För få föräldrar vill släppa iväg sina barn till en skola där det är verkligheten.

Men jag beklagar att du tror att jag föraktar dig. Det gör jag inte. Förresten sitter jag inte på en piedestal på Bup. Jag har jobbat i skolan med handledning varje vecka i många år. I verkligheten. Varje vecka träffar jag lärare och tillsammans löser vi deras problem runt elevers beteende. Det är vad jag sysslar med. Om jag föraktade lärare skulle det inte funka. Jag jobbar inte bara i skolan. Jag jobbar även med psykiatri, rättspsykiatri och ungdomsvård. Och i alla dessa verksamheter träffar jag personal som är duktig, engagerad och vill lösa de problem som uppstår i vardagen. Men jag träffar mest dem som misslyckas. Det är därför jag är där. Mitt jobb är att få personal att lyckas. 

Och det gör jag. Men inte genom att bekräfta dem i att det är svårt och att man måste prioritera. Lärare lyckas om de tar ansvar och använder sig av metoder som fungerar. Ett av mina mantran är ansvarsprincipen: Den som tar ansvar kan påverka. Den som lägger ifrån sig ansvar blir maktlös. Om man börjar skylla sina misslyckanden på andra, vare sig det är föräldrar, ekonomin, ledningen eller eleverna, kommer man att misslyckas mer och mer, bli mer och mer maktlös och på sikt bli sjukskriven och utbränd. Så att skylla sina misslyckanden på att man måste prioritera kommer tyvärr inte att leda till en bättre arbetsmiljö eller en bättre skola. Bara genom att fundera över hur du kan ta ansvar för det jobb du faktiskt tackat ja till kan du börja lyckas. Och jag vill att du ska lyckas. Men jag tycker inte att det är synd om dig för att du jobbar i skolan. Du har ett fantastiskt jobb där du får vara viktig i varje elevs liv. Kanske den viktigaste vuxna i hela deras barndom. Men det är upp till dig om du vill ta det ansvaret och lyckas. Vill du inte det kommer du tyvärr att misslyckas. Men det värsta är att det också kan innebära att eleven misslyckas. Och det kan väl ändå inte vara din avsikt?

Med vänliga hälsningar

Bo

ur Lärarförbundets Magasin