Läs senare

”Eleverna lär sig inte grunderna”

13 Maj 2016
”Eleverna lär sig inte grunderna”
Galet mycket stöd. Lina Axelsson Kihlblom vill fram till tavlan, rita och åskådliggöra vad svensk skola är sämst på: att fånga in F-eleverna och ”go crazy” med stöd till dem. Foto: Alexander Mahmoud

Foto: Alexander MahmoudMålet var satt. ”Där framme”, hette det. Tiden dit var full av förberedelser. Ett målmedvetet barn som gladdes åt möjligheten att klä sig som flicka på en maskerad. Barnet blev en tonåring som sov med ett motorcrossbälte runt magen för att trimma midjan. Tonåringen blev en ung vuxen som pluggade flera språk och utbildningar för att vara redo när ”Där framme” trädde in.
– Vill man lyckas med någonting måste man förbereda sig, och ta reda på så mycket som möjligt om målet. Det är så jag har levt, och det tar jag med mig in i mitt arbete.

Det lilla barnet, tonåringen, juridikstudenten och senare skolledaren – de är tillsammans Lina Axelsson Kihlblom. Du känner henne som superrektorn, hon som stormade in och lyfte resultaten på utdömda Ronnaskolan. Och du känner henne som skolledaren som kom ut offentligt om sin könskorrigering i tv-programmet Skavlan. Hur blir det på jobbet på måndag? undrade programledaren och Lina Axelsson Kihlblom svarade bekymmerslöst att det säkert skulle gå bra.

Nu sitter vi här, i samma kommunala byggnad som hon återvände till då: utbildningsförvaltningen i Haninge, där hon är grundskolechef.

– Det var inget märkvärdigt med den måndagen. Många gratulerade och sa att jag var bra, konstaterar hon.

Mejlväxlingen inför intervjun har varit kortfattad. Exakt hur mycket tid Lina Axelsson Kihlblom har för tidningen Specialpedagogik har varit oklart. Men det här är en bra måndag, lovar hon nu. Vi kommer att hinna prata både om flickan i pojkkropp och om den stridbara skolledaren. Det är näst intill oundvikligt, förresten. De hör ihop.

Men det fanns en period, på hela tjugo år, som Lina Axelsson Kihlblom inte offentligt kopplade samman dem båda. Ett täcke av skam låg över hennes första 24 år i livet.

– Få kan förstå vad som händer när man lever ett yttre och ett inre liv, och det inre livet inte får komma ut, för det är jättefult. Jag var fem år och visste att det här kan jag inte berätta. Sedan, efter förändringen, ville jag inte bli påmind om det som hade varit. Då ville jag bara leva.

Vid 45 skriver hon boken Kommer du tycka om mig nu?, där vi får följa fyra olika personer, eller fyra pusselbitar av Lina Axelsson Kihlblom. Läsaren möter rektorn som tampas med motstridiga lärarfack och barnet som frågar mamma vad som händer om man skär av sig snoppen. Som elvaåring kommer hon över en artikel i Hemmets Journal och förstår att det finns fler människor som föds i fel kropp, och att det faktiskt går att operera.

Barnet börjar leva med ett ständigt ”Där framme” i sinnet, då när hon ska lämna pojkkroppen bakom sig. Målbilden får henne att stå ut med kränkningarna i gymnasiets skoltidning, med nidbilder på henne och texten ”könsbyte önskas”. Hon ägnar sig åt att plugga.

– När man lever där framme är det ganska skönt att vara upptagen.

Och skolarbetet tog tid. Hon hade svårt med de enklaste saker; räkna, läsa, skriva, minnet. Dyslexi, säger Lina Axelsson

Kihlblom i dag. Ingen förväntade sig något annat än att hon skulle välja allmän, när det stod mellan allmän och särskild matematik och engelska. Hon valde särskild, men petades ner. Sommarlovet efter nian plockade hon med sig böcker hem, reste på språkresa till England och pluggade järnet. Naturvetenskaplig linje, ett gymnasieår i Spanien, juristlinjen i Uppsala – ett oerhört avancemang för någon med skolsvårigheter.

Varför denna iver?

– Man kan inte vara dålig i skolan samtidigt som man ska byta identitet. Två minuskonton sammanfaller. När man brister i något, måste man kompensera med något annat, få över det på plussidan.

På Lina Axelsson Kihlbloms skoltid gjordes inga åtgärdsprogram eller dyslexidiagnosticeringar. Men nej, hon hade inte lyckats bättre i dagens skola.

– Jag hade haft sämre chanser i dag. Språket har blivit så enormt mycket viktigare. Jag hade inte kunna få bra betyg eftersom jag inte kunde utrycka mig väl skriftligt.

Och min analytiska förmåga i årskurs fyra var inte stor, men inte heller så viktig. På den tiden byggde man bättre grunder i skolan, och det gynnade mig. Jag fick tid att vara i ganska enkla processer. Den nya läroplanen är svår, det tror jag att lärare också tycker.

Men är den bra?

– Nej. Jag tycker den är hemsk.

Hoppsan. Ledamoten av regeringens skolkommission, tillika grundskolechefen för närmare en procent av Sveriges grundskoleelever, tycker att läroplanen är ”hemsk”.

– Förmågorna i läroplanen utgår inte från barns utveckling. De kan inte lära sig att analysera förrän de har biologiska förutsättningar att göra det. Varför har vi elever som inte läser, skriver och räknar tryggt? Varför lär vi dem inte grunderna?

Säger du i skolkommissionen att läroplanen är kass?

– Ja, den måste revideras. Vi måste lyssna på dem som jobbar med den. Tycker lärarna att de förstår läroplanen? De bästa att revidera den vore väl lärarna.

Nu måste vi prata skola. Nu är superrektorn i gång. Lina Axelsson Kihlblom har svarat artigt på frågor om flickan i en främmande kropp men det är nu det spritter till.

– Jag kan rita lite! säger hon, redan på väg till sin vita tavla.

Prognoser är det första ord hon skriver.

– Vi måste jobba med prognoser mycket mer. Alla lärare vet i september vilka elever som kommer att ha svårt att nå målen i juni. Lärarna vet det, men rektorn frågar nästan aldrig. År efter år säger vi ”välkomna till ett nytt läsår”, samtidigt som vi vet vilka som inte klarade målen förra läsåret och som inte kommer göra det i år heller. Det är förödande för en ung människa som bygger identitet!

Därefter ritar Lina Axelsson Kihlblom fem elevgrupper: särbegåvade, högpresterande, E-elever, F-plus-elever och F-minus-elever. Hon ringar in de två sistnämnda.

– De behöver reparativa åtgärder. Och här är svensk skola urusel, sämst i världen faktiskt.

Det är med dessa elever som det gäller att ”go crazy” med särskilt stöd. Här räcker inte stödtimmar hos specialläraren. Här måste man skära och klippa. Skära ut treveckorsperioder av galet mycket stöd. Klippa bort annat. Bilda smågrupper. Bygga underifrån. Mattegrunder, svenskgrunder. Kanske engelska. Dubbeltimmar. Repetition.

– När man är som jag och behöver mycket stöd för sitt minne, då går det inte att ha lite engelska på måndag och onsdag och sedan sista timmen efter gympan på fredag. Man behöver det varje dag och man behöver tid att repetera. Och förstår du hur mycket eleverna gillar den läraren, som lyckas få dem över F-strecket? Wow, det är världens bästa lärare!

För detta krävs flexibilitet, fungerande arbetslag och ledning, understryker Lina Axelsson Kihlblom. Det var vad som saknades i Ronnaskolan i Södertälje. Nästan hälften av eleverna blev inte behöriga till gymnasiet. Lina Axelsson Kihlblom kom som ny rektor och ”briserade som en bomb”.

– Det är klart att det blev konflikter! Jag hade bestämt mig. Vi skulle höja resultaten. Då måste vi göra nytt.

I Utbildningsradions tv-serie Rektorerna, från just Ronnaskolan, visas laddade möten mellan Lina Axelsson Kihlblom och lärarfacken, inklusive Lärarförbundet. I sin bok beskriver hon hur fackliga sändebud stormar in och underkänner protokoll. Rent maktspel, säger hon.

– Detta var en skola där några få lärare hade haft mer makt än rektorn. Och nu kommer en rektor, som frågar vad de tycker, men sedan ändå bestämmer.

”Där framme” på Ronnaskolan krävde samverkansmöten med facket varje vecka, tvålärarskap, nya arbetslag och nya scheman som gav plats till go crazy-stödet. Många lärare var arga. Den nya rektorn var i sin tur chockad över att akademiskt utbildade människor inte klarade av att få nytt schema med två veckors varsel.

– Det är jag fortfarande.

Är lärare oflexibla?

– Nej, jag tror lärare får ta för stort ansvar. De ska undervisa, ge särskilt stöd, ha relation med eleverna. De måste ha en organisation som stöttar dem, och den har rektorn ansvar att bygga.

Ronnaskolan gick från drygt hälften gymnasiebehöriga niondeklassare till tre fjärdedelar på två år. Lina Axelsson Kihlblom gick vidare till ett nytt, högre chefskap, först i Nyköping, sedan i Haninge. I dag når behörighetssiffran för Ronnaskolan bottennivåer, lägre än när Lina Axelsson Kihlblom tillträdde.

Har du inget ansvar för det? frågar jag. Lina Axelsson Kihlblom reser sig igen och börjar skissa på tre olika chefstyper på vita tavlan. Den första förfinar fungerande organisationer. Den andra sållar bland bra och dåliga processer. Den tredje vänder dålig utveckling – ”här krävs explosivitet”. Lina Axelsson Kihlblom är den tredje typen. Vid rekrytering av nya chefer gäller det att analysera vilken chefstyp som behövs, tillägger hon.

– Och så tänker jag: om jag hade varit en man som hade lyckats bra på det lilla företaget och sedan gått vidare till det större, hade jag då fått frågan om jag inte har någon ansvarskänsla?

Det var nu, efter Ronna, som Lina Axelsson Kihlblom tittade på den lilla flickan som bad till Gud att han skulle göra om henne, och på tonåringen som försökte få kroppen att sluta ta mansformer. Och hon tyckte om dem.

– Jag hade börjat kallas superrektorn och allt det där. Och jag frågade mig; varför har de andra delarna av mig varit så skamfyllda? Har jag något att skämmas för? Nej. Tvärtom kunde de förklara varför jag har en sådan tilltro till förändring. Allt går att förändra.

Foto: Alexander Mahmoud

Namn: Lina Axelsson Kihlblom.

Ålder: 46 år.

Familj: Två döttrar, 7 och 8 år.

Bor: Lägenhet i Huddinge.

Arbete: Grundskolechef i Haninge. Ledamot av regeringens skolkommission.

Bakgrund: Juristutbildning, kurser i psykoterapi, skulptur, hypnos, kinesisk medicin, neurolingvistisk programmering. Universitetsstudier i tyska, franska och spanska. Har arbetat som bland annat marknadschef, utbildningschef och lärarvikare. Skrivit självbiografiska boken Kommer du tycka om mig nu? på Gothia fortbildning.

Varvar ner: Med goda vänner, fysiskt arbete, bygga om möbler, vara hemma och skrota. ”Jag har många lata dagar.”

Läser: ”Just nu har jag inte mycket tid att läsa böcker, eftersom jag skriver tre bokmanus. Jag läser tidningar. Och barnböcker! Grodan och kärleken är den finaste.”

ur Lärarförbundets Magasin