Läs senare

Fem läsmetoder i samma klass

Ann Björnsson har nu i snart två år använt metoden "Läsinlärning i sju steg" för vissa av sina elever. Metoden tränar fonologisk medvetenhet och läsinlärning parallellt. Den hjälper elever med lässvårigheter att knäcka läskoden så tidigt att barnen inte riskerar att förlora självförtroendet.

28 Mar 2010

I Ann Björnssons klassrum på Linnéskolan i Älmhult finns dator, undervisningsmaterial, ordningsregler och den gemensamma planeringen med årets mål uppsatt på väggen. Barnen i hennes etta sitter grupperade vid runda bord.
Ann Björnsson sitter vid ett av borden. Här har hon genomgångar för mindre grupper och enskilda elever. Vid gemensamma genomgångar samlas klassen oftast i en ring på golvet. Ann arbetar 90 procent som klasslärare och tio procent med specialpedagogik.
    Testerna som gjordes tidigare i förskoleklassen visade att många elever hade en bra bit kvar innan de skulle klara av att knäcka läskoden. Ann Björnsson bestämde sig för att använda Läsinlärning i sju steg för de elever som enligt testerna haft störst problem med fonologisk medvetenhet.
  – Det var ovanligt många elever som hamnade under genomsnittet i testerna, 11 av 16! ”Oj, vad ska jag göra nu?” tänkte jag. Sen var det bara att kavla upp ärmarna, berättar Ann Björnsson.
    Hon använder ungefär fem olika läsinlär­nings­metoder. Vissa elever, som klarade att läsa hela ord, kunde komma igång direkt. ­Andra behövde bara lite lugnare tempo. Ann bedömde att några elever skulle lära sig bäst genom att ljuda, andra genom att arbeta med hela ord.
    Läsinlärning i sju steg består av två läseböcker, en detaljerad lärarhandledning och laborativt läsmaterial. Metoden är multisensorisk, är syn­ner­ligen väl strukturerad och går framåt i mycket små steg.
– Jag bedömde att sjustegsmetoden skulle passa sex av eleverna. Men ganska snart visade det sig att tre av dessa elever snabbt kunde gå vidare till andra metoder, säger Ann Björnsson.
    Under inskolningsveckorna bedrivs undervisningen i halvklass. Då finns det tid och möjlighet för screening och kartläggning.
    En viktig del i lärarkonsten är att bestämma metod och material.
– Jag har ju ingen riktig koll tidigt på våren när vi beställer material. Trots det måste jag se till att jag har sådan bredd på materialet att jag kan möta eleven på hans eller hennes nivå; det är viktigt att förstå vilken metod varje enskild elev lär sig bäst på.

Att eleverna har egen planering är viktigt för att få systemet att fungera. När eleverna arbetar självständigt kan Ann undervisa övriga elever enskilt eller i smågrupper. I svenska och matematik har alla elever individuell planering som de är med och gör själva. Eleverna blir snart självgående och behöver inte ständigt stöd av läraren för att gå vidare.
    Eleverna har nu kommit in i klassrummet och plockar själva fram sitt undervisningsmaterial i svenska och sätter igång att arbeta. Alla verkar veta vad de ska göra.   
    Först fram till Anns bord är Johan, en av de tre i klassen som just nu arbetar med Läsinlärning i sju steg.
Ann pekar på bokstäverna med sin penna och Johan ljudar en handfull bokstäver innan han slutar med bokstaven V, som är den nya bokstaven för Johan i dag. Det är viktigt att alla bokstäver går att hålla ut på, så kallade hålljud, när det gäller konsonanterna, och den långa varianten av vokalerna.

Läsövningen i dag går ut på att befästa sambandet mellan språkljudet V och bokstaven samt att träna sammanljudning med v-ljudet och ordförståelse.
    Johan får nu i uppdrag att uttala bokstävernas språkljud, vilket han inte har några större problem med. Ljud som är nya eller lite knepiga uttalar Ann först och Johan studerar hennes mun och säger efter. Han får också låna en liten spegel så att han kan visualisera och se hur hans mun och tunga ser ut när han ut­talar bokstaven.
    Från och med denna övning – som är övning tolv i läsmetoden – så är alla ord skrivna med gemener. Tanken är att eleverna nu har börjat förstå den alfabetiska principen. Det är viktigt att bygga på det som eleven redan kan, på elevens tidigare bokstavskännedom. Kan eleven bara stora bokstäver kan det fungera lika bra att i början arbeta bara med dessa.
    Ur en ask plockar Johan fram de bokstäver de ska jobba med i dag. Övriga läggs åt sidan. Han plockar också fram röda knappar som ska fungera som markörer och med vilka han kan markera de olika ljuden i dagens ord.
    Nu kör det ihop sig lite när Johan ska läsa. Det här med ljudsyntesen, att höra vilket ord det blir av bokstäverna V-A-R är inte lätt i början. Men påhejad och med mycket uppmuntran från Ann så får Johan till det till slut.
    Övningarna tidigare i boken har haft tydliga bågar målade under raderna som bundit ihop bokstavsljuden i ordet och som barnen fysiskt kunnat följa med fingret för att få ihop ljudsyntesen och för att undvika att ”plocka” ljuden.

Ann undrar vilka olika betydelser som ordet ”var” har.
  – Den där gula geggan, som kan komma från ett sår du har – det är var, berättar Ann.
    En hel del av orden är inga vardagsord för en sjuåring: vis, var, lev, ven, rev är ord som sällan förekommer i sjuåringars vardagsspråk. I meto­den framhålls hur viktigt det är att ­tidigt i ­avkodningsträningen sätta fokus på ordens inne­håll, att samtala kring ord i texten och arbeta med textens ord även i andra sammanhang.
  – Det kan lätt bli så att man tror att eleven förstår innebörden av ett ord bara för att eleven kan läsa och skriva det, säger Ann.
    Så även om metoden har en stark inriktning på fonologi, språkljud och språksegmentering så används inga nonsensord, bara riktiga ord. Däremot finns det nonsensord i några läsprov för att riktigt kolla att avkodningen fungerar på ett bra sätt.  
  – Att läsa ska vara roligt. Jag tror inte att det är roligt att läsa ord som inte betyder något.
    Johan avslutar sitt pass med att läsa övningens två slutmeningar. Han går sedan och hämtar det spel som hör till övningen och lägger sig på golvet vid ett par kamrater och börjar spela, samtidigt som Daniel kommer fram till Ann med sin läsebok.
    De andra eleverna i klassen arbetar lugnt ­vi­dare, individuellt eller tillsammans med någon kamrat, medan Ann har sina genomgångar.
  – Visst skulle det vara mycket enklare att bara arbeta med en läsinlärningsmetod. Men vad skulle det leda till för resultat, undrar Ann.
    Hon är nästan lite generad när hon tillstår att det var så hon arbetade när hon var nyutexaminerad.
  – För det första lades undervisningen på en alldeles för hög nivå för vissa elever. Alla skulle lära sig bokstav efter bokstav i samma takt i den ordning som fröken hade bestämt.
    Även de som redan kunde läsa när de kom till skolan behandlades på samma sätt. Hur roligt kan det ha varit för elever som redan kunde läsa att få höra att ”i dag ska vi skriva och lära oss bokstaven S”? funderar Ann.
    Men elever är oftast tålmodiga och gör som fröken säger.
  – Och alla elever fick samma läxa med sig hem. Hur tänkte jag egentligen på den tiden! utbrister Ann.
När hon fick en blind flicka till klassen så var hon tvungen att ändra sitt undervisningssätt. Det gick inte att ha gemensamma genomgångar framme vid tavlan på en nivå som kanske riktade sig till två tredjedelar av klassen. Detta med att individualisera, hitta varje elevs utvecklingsnivå, var något som inte bara var bra och nödvändigt för hennes elev som var blind. Det visade sig vara en bra metod för alla barn.
  – När jag sitter vid mitt bord med en mindre grupp elever så upptäcker jag mycket mer om elevernas styrkor och svagheter än vid en gemensam genomgång.

Men det är inte så att eleverna bara arbetar med sina egna projekt utan kontakt med sina kamrater.
  – Individuell planering har vi i matematik och svenska, alla andra ämnen läser vi som ­teman. Jag vill eftersträva ett flerstämmigt klassrum med mycket dialog, där eleverna lär sig att samarbeta i grupp. Min pedagogik går ut på att eleverna ska befästa sina kunskaper genom att hjälpa varandra. Dessutom tror jag att en framgångsfaktor är att eleverna känner att det känns gott i magen. De ska känna att de lyckas med skolarbetet, säger Ann.
    Hon arbetar mycket med små prov och tester kontinuerligt för att följa elevernas utveckling. Men på samma sätt som det är viktigt att använda flera olika läsinlärningsmetoder så kräver utvärdering olika typer av tester.
  – Jag har flera elever som läser Madicken- och Emilböcker. Att de eleverna har alla rätt på testerna säger ingenting om hur jag ska gå vidare med dem eller hur de utvecklas i sin läsförmåga.
    Ann vill inte heller utsätta elever som inte kommit så långt för tester där de bara får några få rätt.
    Läsinlärning i sju steg kräver inte att man går igenom den från pärm till pärm. De tre som efter en tid övergick till andra metoder slutförde inte alla övningar i de två läseböckerna.
  – Nej, det är inte nödvändigt. Men barn vill ofta göra färdigt alla sidor. Då kan man gå fortare fram, hoppa över segmenteringen och låta eleven läsa för mig eller för en kompis. Men för andra så kan materialet användas ­under hela år 1 och 2, säger Ann.
    Efter att vissa av hennes elever nu gått igenom materialets två läseböcker och kan läsa enstaka ord så önskar hon att det skulle finnas en tredje bok som tar sig an skrivning. Det är ett stort steg att gå från att läsa till att börja skriva.
  – Läsinlärningen har gått så bra och jag hoppas naturligtvis att den utvecklingen ska fortsätta
nu när de börjar skriva. Jag var faktiskt mycket orolig för några av barnen vid starten men jag har haft god hjälp av Läsinlärning i sju steg.

Samtidigt vet hon egentligen inte om det är hennes entusiasm inför ett nytt material eller om det är just materialet som lett till de goda resultaten. Men materialets uppläggning, att arbeta i mycket långsam takt men att eleverna ändå upplever att de hela tiden blir bättre, gör att elevernas motivation bevaras.
  – Det är ingen mirakelmetod. De goda resul­taten beror också på att jag fått gott om tid för att undervisa eleverna i smågrupper och enskilt i klassrummet. Och trots elevernas fram­gångar är jag osäker på om alla kommer att klara det
nationella provet i årskurs 3.
    Hon ställer sig lite frågande inför om man verkligen ska ha den målsättningen för alla elever. Alla barn har inte förutsättningarna att klara de nationella proven. Även om ele­verna får alla de resurser som skolan kan ställa upp med så finns det elever som inte kommer att nå upp till de mål som de flesta elever klarar. Hon tycker att det är lite av dubbelmoral att tala om en skola för alla och samtidigt sätta upp mål som man på förväg vet att vissa inte har kapacitet att klara. Många föräldrar slår ifrån sig tanken på särskola. Speciellt i de lägre årskurserna.
  – Föräldrarna hoppas att det hela ska ordna sig så länge deras barn ändå utvecklas. Själv tycker jag inte heller att det är nödvändigt att barnen skrivs in i särskolan så länge som de gör stora framsteg och trivs i klassen. Men det blir naturligtvis svårare ju äldre de blir.
    Däremot skulle hon gärna se ett närmare samarbete med särskolan. Där finns mycket kunskap om rutiner, struktur och metoder som hon skulle ha nytta av.

ur Lärarförbundets Magasin