Läs senare

Filmen gör det svåra enkelt

REPORTAGENär eleverna i särskolan får se konflikter på film ökar deras förståelse för varandra. På Stenbackaskolan i Karlshamn agerar lärarna både framför och bakom kameran.

17 Mar 2017
Repetition. Camilla Eriksson och Sofie Johansson visar samma filmer flera gånger för eleverna
Josefin Karlsson, Algot Svensson och Elias Olsson. Då blir det lättare att förstå hur man är en bra kompis. Foto: Hans-Peter Bloom

Rasten är just slut och eleverna tumlar in. Stämningen är på topp. Josefin Karlsson och Elias Olsson skrattar och stojar och har snart dragit med sig Algot Svensson in i kramkalaset.
Men precis som på vilken annan skola som helst är det inte alltid eleverna på Stenbackaskolans särskola är på gott humör. Efter en period med mycket konflikter bland de yngre barnen kände lärarna att det var något de behövde ta itu med. Under hösten har lärarna därför filmat sig själva i olika konfliktsituationer som eleverna känner igen. Fil­m­erna har de sedan visat om och om igen för att kunna samtala om olika beteenden.

När alla är på plats i klassrummet slår sig elever och lärare ner framför den interaktiva skrivtavlan och fritidspedagog Camilla Eriksson trycker i gång den första kompis-filmen. Den visar när förskollärarna Katrin Perbrink och Sofie Johansson bråkar om en röd brandbil. Katrin bryter in i Sofies ensamlek med brandbilen och tar den helt sonika ifrån henne. Det hela slutar med att Sofie blir ledsen och börjar gråta.

Katrin Perbrink och grundskollärare Hanna Ståhlberg sitter tillsammans med eleverna och förtydligar ytterligare för den som har behov av det. Framme vid tavlan står Sofie Johansson och stödjer med tecken och ställer frågor.
– Kommer ni ihåg tecknet för kompis? Och för ledsen?

Nästa film visar samma lärare och samma brandbil men i stället för att Katrin Perbrink tar bilen från Sofie Johansson frågar hon om de ska leka tillsammans. Och den här filmen slutar lyckligt med att Katrin och Sofie leker ihop.
– Algot, vad hände på filmen, blev jag ledsen eller glad? Varför blev jag glad? frågar Sofie Johansson.

Bredvid filmrutan på skrivtavlan sitter två smileys, en glad och en ledsen. Som avslutning på varje film och samtal får eleverna turas om att gå fram till tavlan för att dra den gubbe de tror passar till filmen de just sett. Algot Svensson fattar pennan och drar den glada gubben till filmen. Sofie Johansson och de andra lärarna uppmuntrar och visar upprepade gånger tecknet för glad.
– Det är ett jätteviktigt tecken, eller hur?

 

 

Koll på känslan. Tecknen för ledsen och glad är viktiga att kunna. Katrin Perbrink övar med Elias Olsson. Foto: Hans-Peter Bloom
Lyckligt slut. Josefin Karlsson parar ihop den glada och den ledsna gubben med filmen med motsvarande budskap. Foto: Hans-Peter Bloom

Just nu arbetar den yngre gruppen på särskolan med sex korta filmsnuttar som behandlar tre olika konfliktsituationer. Förutom bråket om brandbilen tar filmerna upp turtagning angående en cykel ute på gården och hur man kan göra för att leka tre. Den ena filmen visar konflikten, den andra hur man kan göra i stället.

Eleverna har sett de korta klippen många gånger redan och blir förtjusta när de känner igen sina lärare och det som spelas upp på tavlan. Men de uttrycker också sitt missnöje när de ser någon uppföra sig illa på filmen. När Katrin Perbrink är elak mot Sofie Johansson reser de på sig, går fram till henne och stirrar argt, om än med ett litet leende.
– Nej, ni har rätt, där var jag verkligen inte en bra kompis, svarar Katrin Perbrink.
Idén till att filma konflikter fick särskolans lärare utifrån ett annat filmarbete de gjorde förra läsåret. Under vårterminen 2016 arbetade hela skolan med ett projekt-arbete för att underlätta för eleverna att få syn på sitt eget lärande. Carolina Augustsson, ikt-pedagog och i dag tillförordnad rektor på skolan, var projektledare:
– I grundskolan jobbade vi med feedback och hur vi kunde göra den tillgänglig för eleverna. Men i särskolan kan man inte alltid ge feedback genom att skriva eller prata utan måste hitta andra uttrycksformer.

Tillsammans började Carolina Augustsson och särskolans lärare spåna idéer och snart kom de fram till att filma en lektion som de ville att eleverna skulle få bättre förståelse för. Ungefär enligt principen för ett så kallat flippat klassrum. Lärarna hade länge funderat på hur eleverna lär i grupp och därför tänkte de att det kunde vara en bra utgångspunkt att filma en lek.

Tystnad tagning. Lärarna på Stenbackaskolans särskola agerar själva och spelar in filmerna med en mobilkamera. Foto: Hans-Peter Bloom

På filmen leker lärarna Kom alla mina barn (som Kom alla mina kycklingar). Efter varje uppmaning om hur de ska ta sig fram, exempelvis genom att hoppa på ett ben, gå, snurra eller krypa, har filmen kompletterats med tecken- och bildstöd.
– Förutom att samspela med andra ville vi att eleverna skulle utveckla sin förmåga att ta emot instruktioner. Men syftet var också att de skulle bli så pass trygga i leken att de verkligen använde kroppens förmågor och utvecklade sin motorik, säger Sofie Johansson.

För att kunna utvärdera projektet på ett bra sätt bestämde lärarna att de skulle observera eleverna vid olika tillfällen genom att filma dem och föra anteckningar. Detta gjordes både när eleverna fick se lärarnas instruktionsfilm, när de själva lekte leken samt när de fick se filmen av sig själva när de lekte leken.

Första gången eleverna fick se instruktionsfilmen var de väldigt nyfikna och
intresserade. Och i takt med att de fick se filmen flera gånger började de teckna med och göra rörelser.

Även filmen som visade dem själva i leken fascinerade. Men eleverna kommenterade bara vilka som var med, de själva och kamraterna, inte vad de faktiskt gjorde på filmen.
– I det skedet gick vi in och stöttade och bekräftade det de gjorde och hur de utvecklades i leken för att det skulle bli tydligt för dem, säger Sofie Johansson.

Det är viktigt att man vet vad man vill tydliggöra för eleverna.

Sofie Jansson. Foto: Hans-Peter Bloom

Sammantaget tycker lärarna att filmerna är ett bra stöd i undervisningen. Även om Carolina Augustsson poängterar att det är den pedagogiska tanken som är det viktiga – inte mediet.
– Idén om vad man vill åstadkomma kommer alltid i första hand. Nu passade det bra med en film, nästa gång kanske det är bättre med ett rollspel. Det viktiga är att eleven får en förståelse för hur just han eller hon lär sig och vilka hjälpmedel som krävs i olika situationer, säger hon.

När eleverna förstod vad leken gick ut på så deltog de mer aktivt. Och i fråga om konflikterna mellan de yngre eleverna så har de faktiskt blivit färre.
– För en tid sedan blev Algot väldigt ledsen när en kompis hann före till cykeln på gården. Då kunde vi referera till det vi sett i filmen om turtagning och vi såg verkligen hur polletten ramlade ner när han kopplade ihop det med verkligheten. Han förstod och kunde vänta på sin tur utan problem, berättar Katrin Perbrink.

Kramkalas. Stämningen i klassen har blivit mycket bättre sedan lärarna började arbeta med film
som stöd för diskussioner om olika konfliktsituationer. Maybellene Noreman, Elias Olsson, Josefin Karlsson och Algot Svensson trivs i soffan. Foto: Hans-Peter Bloom

Lärarna på Stenbackaskolan har ingen avancerad utrustning utan använder sina mobiltelefoner när de spelar in filmerna.
– Resultatet blir inte perfekt men det gör inte så mycket. Det viktiga är att man vet vad man vill tydliggöra för eleverna, kanske något som kan vara svårt att förklara. Och att man inte är rädd för att prova, säger Sofie Johansson.

Nu hoppas lärarna att de kan hitta former för att utveckla arbetet med att producera filmer. Att se och diskutera en film är ett utmärkt sätt att förändra och förstärka olika typer av beteenden, det är de alla överens om.

– Många av våra elever har svårt att ta kontakt med en kompis och då kan det vara bra att de får se på film hur det kan fungera så att de själva kan ta efter, säger Katrin
Perbrink.

Filmvisningen är slut för i dag. Men just som alla ska resa sig för lunch råkar Elias Olsson putta till Algot Svensson så att han ramlar ner från stolen. Att putta är ingen bra sak, det har Elias just sett på en av filmerna.
– Vad kan man säga då? frågar Sofie Johansson.
Elias lutar sig fram mot sin kompis:
– Förlåt Algot.

ur Lärarförbundets Magasin