Läs senare

Förändrat arbetssätt kan få barn att leka

ReportageFörskolan måste bli bättre på att väcka alla barns lust till lek. På senare år har lek i allt högre utsträckning använts som ett medel för inlärning. Den sociala leken har hamnat i skymundan. I den tränas viktiga egenskaper som gör oss till kompetenta samhällsvarelser. 

04 Apr 2005

Barn som inte leker, som står utanför gemenskapen, möter vi i många förskolegrupper. Utagerande barn som inte förstår de andra barnens leksignaler, som är destruktiva i sin lek och som de andra barnen lär sig att undvika. Ännu vanligare är det att vi möter barn som drar sig undan den gemensamma leken, som leker för sig själva. Alla är överens om hur viktig barns lek är för deras utveckling. Barns lek beskrivs ofta i böcker om barn, om hur den befrämjar kreativitet, empati, inlärning och hur den tränar oss i det sociala samspelet.
– När förskolor kontaktar oss för konsultation eller handledning kring enskilda barn visar det sig ofta så småningom att barnet inte kan leka. De berättar att barnen inte står de andra barnens lek och är oroliga för att barnet är avskärmat och inåtvänt. Det säger Eva Svedin. Hon är resurspedagog och arbetar sedan många år med att ge handledning och stöd till förskolor i Skärholmen.

Så när pengar för utvecklingsprojekt blev möjliga, genom den så kallade storstadssatsningen, visste Eva Svedin och hennes kollega Marie-Louise Folkman, som är psykolog, precis vad de ville göra.
– Jag har alltid varit intresserad av lek. Men jag hittade inte mycket skrivet kring barn som inte leker. Inga svar på varför vissa barn inte klarar att leka och hur man kan utveckla deras lek.
De inbjöd arbetslag på förskolorna i centrala Skärholmen till ett utvecklingsprojekt för att ta reda på mer om lekens villkor. Sex arbetslag med tillsammans drygt hundra barn fick under ett år observera och försöka finna metoder att väcka leklust. Vid gemensamma träffar varje månad inbjöds bland annat föreläsare.
– Dessutom träffade vi arbetslagen på förskolor för handledning. Vi diskuterade vilket stöd just deras barn behövde i sin lek, säger Eva Svedin. Vid starten uppgav vissa förskolor att de inte hade några barn som inte lekte eller var utanför. Men allt eftersom projektet fortskred och genom att arbetslagen blev mer observanta, så upptäcktes allt fler barn som hade svårt med social lek i barngruppen. – Omkring en fjärdedel av barnen behövde mer eller mindre hjälp för att komma in i leken. Åtta pojkar bedömdes ha särskilt stora problem med att leka. Hon framhåller att även i andra fall, när det begärs konsultation eller handledning, så handlar det om pojkar i sju till åtta fall av tio. Pojkarna i den mindre gruppen var mellan fyra och sex år. Men det handlade inte om utagerande eller speciellt bråkiga pojkar, som ville dominera. Det här var pojkar som hamnat utanför och som personalen därför oroade sig för. Men hon tillstår också att eftersom det nästan bara finns kvinnlig personal i förskolan så har personalen ibland svårare att förstå pojkarnas lekar.
– I projektet upptäckte vi att det som tidigare betraktas som pojkar som bara ”springer omkring” i verkligheten var barn som lekte. I projektet valde de att bortse från orsakerna till att barnen inte lekte. Istället koncentrerades arbetet på att stärka barnen, på att finna starka sidor och intressen hos barnen att spinna vidare på.
Det här var barn som inte förstod innebörden av social, eller gemensam, lek. Som hade svårt att uppfatta leksignaler och att känna samförstånd och ömsesidighet. Som hade svårt med turtagning och att komma överens med andra barn. Men det var inte det som man började träna barnen i.
– Det är i relationen till de vuxna som den sociala leken grundläggs. De vuxna behöver finnas där som en trygghet. Delvis som en begränsning, men främst för att ge struktur. Ett sorts ankare för barnet.
Barn behöver få tillit till en vuxen på förskolan för att våga leka med andra barn. Att sedan bara finnas där och ibland finnas med i leken som förebild och till vägledning.
En orsak till att man arbetade så här var att man i projektet utgick från Winnicotts lekteorier om mellanområdet. Winnicott menar att barn som inte leker behöver hjälp att upptäcka området mellan verklighet och fantasi där leken uppstår. Den vuxne har också en viktig roll att hjälpa barnet att utvidga detta lekområde. Om barnets mellanområde ska växa så måste en tillit växa fram till den vuxne. – Det här är ett sätt som vi arbetar på vid till exempel inskolningen. Barnet måste först knyta an till en vuxen. Med den vuxne som bas kan barnet sedan ta ytterligare kontakter med andra vuxna och med barnen. Hon menar att det här dessutom är ett utmärkt tillfälle att lära känna barnet och att skapa en relation. En möjlighet att finna barnets intressen och önskemål.
– Personalen hittade ofta intressen att ta fasta på. En pojke visade sig vara mycket intresserad av naturen och det skaffades kikare och förstoringsglas. Det här engagerade både den vuxne och barnet. Dessutom medförde det att barnet upplevdes som mer spännande och intressant för de andra barnen, säger Eva Svedin.
För den vuxne gäller det att hitta lustfyllda områden, mellanområden som de kan dela med barnet.

Många barn saknar en positiv och lekfull kontakt med de vuxna på förskolan. Det krävs för att en relation ska byggas upp, ett område för gemensamma upplevelser med den vuxne. men en del i den pedagogiska professionen. För att våga sig in i den sociala leken krävs att man tycker att man duger, att man har något att bidra med. Det kräver en positiv självbild.
– Mycket tid har ägnats åt att peppa barnen, att få dem att lyfta och tro att de kan och är kompetenta.< Att kunna dela ett barns intresse kan vara ett sätt att visa att man respekterar barnet. Under projektarbetets gång frågade sig vissa med vilken rätt förskolan bestämmer hur sociala barnen ska vara. Men barnet måste få bekräftat att det är OK att vara sig själv. Att de inte ställer sig utanför leken för att de inte vågar ta sig in.

Utvärderingen efter ett år visade att barnen hade vuxit i självtillit och självmedvetenhet. Barn som tidigare gick för sig själva har uppmärksammats. Att vara någon, och att vara någon som leker går hand i hand. En viktig komponent har varit att väcka barnens känsla för lek.
– Flera upptäckte att de sett på leken som något självklart, som barnen klarar själva. Ett tillfälle då personalen kunde passa på och göra något annat, säger Eva Svedin.
Den ömsesidighet som är nödvändig för den första leken grundläggs tidigt. Leken med barnets fötter och ben på skötbordet grundlägger en ömsesidighet och en medvetenhet om vad lek är.

Några av barnen i projektet visste inte alls vad det innebar att låtsas. Det visade sig att det fanns femåringar som hade behov av tittutlekar och rulla bollekar.
Eva Svedin berättar om en flicka som personalen var bekymrad över. Hon var fem år och följde ständigt personalen. Hon tog inga egna initiativ och kunde inte sysselsätta sig. Korta stunder kunde hon leka med de andra barnen. Men det var ingen ömsesidig lek. Hon gjorde som de andra barnen sa åt henne. – Personalen försökte intressera henne för de andra barnens ganska avancerade rolllekar. Men hon blev bara mer osäker trots att personalen skaffade utklädningskläder och annat för att underlätta leken.
Istället blev det i sandlådan, tillsammans med den vuxne, som leklusten vaknade. I en mamma-pappa-barnlek – som tvååringar brukar leka – blommade hon upp. Det här var en lek som hon själv valt och som hon förstod. När ett barn leker med andra barn ställs större krav än vid den tillrättalagda leken med vuxna. Barnet måste kunna dela med sig och komma överens om lekregler, veta när det är på låtsas och förstå de sociala lekreglerna.
För de flesta barn innebär förskolan den första erfarenheten av ett eget socialt liv utanför familjen. För vissa barn gäller det att de måste upptäcka att andra barn är intressanta och att det är roligt att göra saker tillsammans.

Projektet ledde även fram till organisatoriska förändringar på förskolorna. Utrymmen för lek skapades och speciella lekgrupper sattes samman.
– På en förskola skapades mindre lekgrupper som hade lek på schemat flera gånger i veckan. Många fann att de givit allt för lite utrymme åt lek.
Vissa upptäckte att förskolans inrutade planering hindrade leken. Dagen var ofta så uppstyckad i olika aktiviteter att barnen aldrig fick någon lekro. Personalen lärde sig att bli mer flexibla. Varför ska en lek avbrytas för ett mellanmål? Det går att skjuta på eller involvera i leken. Eva Svedin berättar att personalen såg många positiva kringeffekter av lekprojektet.
– I centrala Skärholmen har omkring 80 procent av barnen annat modersmål än svenska. Alla barn blev bättre på att använda språket. För vissa barn utvecklades språket mycket snabbt. Och barn som var sena i sin språkutveckling kom igång med talet. För personalen innebar projektet att barnens sociala liv blev mer synligt och inte minst deras egen betydelse för barnen lek. Att det inte räcker att lära ut turordningsregler och liknande när ett barn inte klarar att leka. Att det finns en utvecklingsprogression i lekarna. Ibland måste man gå tillbaka och börja med tittutlekar även om barnet är fem år. De lärde sig också att se skillnad mellan lek som sysselsättning och lek som samspel och magi.
För att vissa barn ska komma igång med den lustfyllda leken krävs det att fröken visar en lekfullhet och bjuder in till lek på ett äkta sätt.
De hittade ett fruktbart sätt att arbeta inkluderande. De fokuserade inte på barnens tillkortakommanden, det som hindrade dem eller på barnets hemförhållanden. I stället fokuserade de på barnens starka sidor och barnets förmåga till lek. Alla kunde naturligtvis inte bli jätteduktiga på det sociala samspelet på ett år. Men alla kan delta i lekarna och det sociala samspelet utifrån sina förutsättningar. Vissa av barnen som var med i projektet har senare mottagits i särskolan, i särskilda undervisningsgrupper eller fått neuropsykiatriska diagnoser. Men det hindrade dem inte från att utveckla sin förmåga till lek och socialt samspel genom projektet.
– Att leta efter, att koncentrera sig på de bakomliggande orsakerna till barnen uppförande är inte förskolans uppgift. Det vill säga om barnet inte far illa, säger Eva Svedin. Hon menar att vanligtvis väljer man att först träna barnets brister innan det anses kunna börja leka. Den kanske vanligaste formen av kompensatorisk specialpedagogik. – Vi gjorde tvärtom. Vi satte leken främst. Mycket fick vi sedan på köpet när barnen började leka
Eva Svedin framhåller att projektet dessutom fått deltagarna att uppmärksamma hur viktig den sociala leken är.
– Under senare tid har lek allt oftare kopplats samman med inlärning. Lek beskrivs som ett medel för att lära sig något. Men att lek även har ett egenvärde har tydligt framkommit under det här året. För Eva Svedin och Marie-Louise Folkman ledde projektet också fram till att de skrev boken: Barn som inte leker – Från ensamhet till social lek.

ur Lärarförbundets Magasin