Läs senare

Frågor på liv och död

14 Okt 2016

Foto: Svanthe Harström

Det var inte blomsterprakten framme vid kistan eller den vidunderliga utsikten mot den frusna sjön som fångade min uppmärksamhet den där gråmulna februaridagen. Det var en liten fyraåring som satt mittemellan sin mamma och sin mormor i raden framför, på de närmast sörjandes bänk. 

Frågorna som den lille pojken ställde bröt igenom både psalmer och tal.

– Ligger morfar i den där lådan? Men får han plats i den?

Pojkens mormor, som förlorat sin älskade hälft, svarade ärligt ja på bägge frågorna. Det var de svar han behövde just där och då. Han ville förstå det ingen av oss egentligen förstod, hur allt kunde förändras på en sekund så oväntat. Genom hela begravningsakten satt han sedan lutandes sitt lilla huvud, med håret finkammat med gelé, ömsom mot sin mamma och sin mormor. När han i slutet av ceremonin gick runt kistan med mamma i den ena handen och mormor i den andra, la han sin finaste traktor på kistlocket.

Barns livsfrågor kräver ärliga svar utifrån vad de förstår. En ny termin börjar i våra skolor och eleverna kommer med olika erfarenheter från den sommar som gått. Många har solat, badat och mått bra. Någon har förlorat en förälder, en annan har tagit farväl av sin farmor i ett land långt hemifrån och en tredje har börjat vänja sig vid att bo på två olika adresser. Ibland får vi förtroenden i form av frågor som inte alltid är så enkla att svara på. Vi har ett ansvar att ta reda på hur barnet vill att det ska vara i skolan efter svåra förluster. För det mesta räcker det med att skolan är som vanligt när tillvaron utanför förändras. Ibland är ledsnaden så svår och tung att vi behöver andra verktyg.

Pojken som förlorat sin morfar stod några dagar efter begravningen på mormors kökssoffa och tittade tankfullt ut genom fönstret.

– Men mormor, när kommer morfar hem igen?

Svaret på den frågan var inte lika lätt att besvara, utan blev hängande i luften ett tag. Himlen och änglarna blev den livlina som hans mormor lutade sig mot när det ärligaste svaret inte gick att uttala. Inte just då, inte för en 4-åring som väntar på sin morfar.

Annica Löfvenring

Arbetar som: Specialpedagog sedan 20 år.

Arbetsplats: S:t Olofsskolan i Sundsvall.

Inriktning: Tal, språk och kommunikation i årskurs F–3.

Gör för tillfället: Lusläser Skolverkets nya bedömningsstöd i svenska och matematik.

ur Lärarförbundets Magasin