Läs senare

Gynnade elever får mer stöd

Gymnasieskolor med elever från välutbildade hem har mer specialpedagogiskt stöd än andra. Det är ett allvarligt hot mot den likvärdiga skolan, menar forskaren Joacim Ramberg.

17 Sep 2015

Bild: Lina Bylund.Specialpedagogik i gymnasieskolan, ska det verkligen vara nödvändigt? Det finns ett synsätt som bygger på idén att eleverna får klara sig själva så länge undervisningen är frivillig.
– På gymnasiet har specialpedagogiken haft en undanskymd roll. Det finns andra traditioner där, med betoning på den enskilda elevens eget ansvar, säger läraren och forskaren Joacim Ramberg.

Som gymnasielärare upplevde han att många elever hade behov av specialpedagogisk kompetens. Men den saknades ofta på skolan.

– Och senare har jag märkt att det inte heller finns så mycket forskning om detta. Specialpedagogisk forskning som berör gymnasieskolan är kraftigt eftersatt.

Genom sin avhandling har Joacim Ramberg därför brutit ny mark inom det specialpedagogiska forskningsfältet. Avhandlingen består av tre delstudier och visar bland annat att skolor där det går elever med hög­utbildade föräldrar generellt har mer specialpedagogiska resurser än andra.

– Det var mycket förvånande. Man kan tycka att det borde vara ett omvänt kompensatoriskt mönster, säger Joacim Ramberg.

Han ser två möjliga förklaringar till varför det ser ut som det gör.

– Dels vet vi att högutbildade gör ett mer aktivt skolval. Det kan vara så att denna grupp i högre utsträckning söker sig till skolor med goda specialpedagogiska resurser. Dels kan det förstås som att mer priviligierade samhällsgrupper bättre lyckas med att tillgodose sina behov.

 Bild: Joanna Hellgren.
Ett resultat som Joacim Ramberg själv vill lyfta fram är att gymnasieskolornas specialpedagogiska stöd i stor utsträckning organiseras utanför elevernas ordinarie undervisning. 87 procent av skolorna uppger att de huvudsakliga insatserna inte ges i klassrummet, utan i mindre grupper utanför ordinarie lektionstid.

– Det går emot de intentioner som finns om inkluderande undervisning, både nationellt och internationellt, och kan ses som en markering av att man inte värdesätter människors olikheter, vilket bör ifrågasättas utifrån ett demokratiskt perspektiv.

Stick i stäv med de flesta forskningsresultat används dessutom nivågruppering i minst ett ämne på 43 procent av gymnasieskolorna. Nivågruppering innebär att eleverna delas in i olika undervisningsgrupper, trots att de läser samma kurs. Det är vanligast i matematik men förekommer även i engelska och svenska. 

– Det är en väl debatterad och undersökt forskningsfråga och överlag finns det inga genomsnittliga resultatförbättringar av nivågruppering. Tvärtom är det väldigt negativt för de svagaste eleverna eftersom det leder till en destruktiv kamrat- och beteendepåverkan.

Det har också visat sig att de ”långsammaste” grupperna vid nivågruppering ofta har lägre förväntningar på sig samt sämre utbildade lärare.

Varför det trots detta är så vanligt med nivågruppering är något som Joacim Ramberg skulle vilja forska vidare på.

– Men om jag redan nu får spekulera så skulle en orsak kunna vara att många lärare tror att det är bra med homogena grupper. Det ligger nära till hands och kan kännas rimligt. Dessutom är både elever och föräldrar ofta positiva till nivågruppering.

Men i själva verket gynnas även de duktigaste eleverna av sammansatta grupper, eftersom de lär sig av att lära andra.

Avhandlingens första delstudie har tidigare väckt uppmärksamhet eftersom Joacim Ramberg kunde påvisa att det finns mer än tre gånger så mycket specialpedagogiska resurser på kommunala skolor som på fristående, något som förvånade inte minst honom själv.

– Jag misstänkte att det skulle finnas skillnader, men inte att de skulle vara så pass stora.

Huvudmaterialet utgörs av en enkät som gått ut till samtliga gymnasieskolor i Sverige. Av 950 skolor svarade 764 stycken, 391 kommunala, 357 fristående samt ett fåtal med annan huvudman. Totalt sett har fyra av tio gymnasier varken speciallärare eller specialpedagoger anställda.

Är det verkligen förenligt med skollagen?

– Datainsamlingen gjorde jag terminen innan den nya skollagen trädde i kraft. Då var detta inte reglerat. Nu finns det en formulering om att skolorna måste ha ”specialpedagogisk kompetens”. Dock står det fortfarande inget om i vilken form eller utsträckning.

Detta skulle kunna utgöra en intressant kommande studie som undersöker om lagändringen fått effekt ute på skolorna, anser Joacim Ramberg.

– Även om riktlinjerna är tydligare vet vi att det är svårt att få tag i utbildade specialpedagoger och speciallärare, särskilt med bakgrund på gymnasiet.

Den närmsta tiden ska Joacim Ramberg vara föräldraledig. Men om han får möjlighet att fortsätta sin forskning vill han följa upp avhandlingen med kvalitativa studier.

– Jag skulle väldigt gärna undersöka orsaken till varför så många fristående skolor saknar specialpedagogiska resurser och om de löser detta på andra sätt. Dessutom vill jag titta på vilka argument för nivågruppering som finns på skolorna och varför de organiserar särskilt stöd utanför elevernas ordinarie undervisning i så pass hög utsträckning.

Författare: Joacim Ramberg

Avhandlingens titel: Special Education in  Swedish Upper Secondary Schools: Resources, Ability Grouping and Organisation. Stockholms universitet, 2015.

ur Lärarförbundets Magasin