Ingår i temat
Den nya särskolan
Läs senare

Han skapar lugn efter stormen

NYA SÄRSKOLANHot och våld hade blivit en del av läraren Maarten Koops vardag på Riksäpplets gymnasiesärskola. Men efter en rad åtgärder har arbetsmiljön förbättrats för både personal och elever.

Samling. Läraren Maarten Koops har många knep för att behålla elevernas uppmärksamhet. Även om någon elev skulle störa ordningen behåller han sitt lugn. Foto: Anders G Warne

Morgonsamling på Riksäpplet. En klass med fyra elever och två assistenter sitter runt ett bord. Belysningen är dämpad, två ljus är tända på bordet och i bakgrunden ljuder låg och lugn musik. Eleverna väntar på Maarten Koops, speciallärare, som ska hålla i dagens samling. Han går in med lugna steg, tar alla elever i hand i turordning, väntar in ögonkontakt och hälsar.

Nu ska eleverna få sitta framför tavlan i en halvcirkel. Två går dit med hjälp av assistenterna, en får hjälp att åka fram i sin rullstol medan en pojke sätter sig i soffan längre bak i rummet. Han är med på avstånd, ler, men samtidigt märks en oro i hans kropp. Han gungar fram och tillbaka i soffan.

När Maarten Koops försöker få de fyra eleverna att delta i samma aktiviteter på samlingen, utifrån sina helt olika funktionsförmågor, dyker bilden av en trollkarl upp i mitt huvud. Han fiskar upp något intressant ur en påse ena stunden, sedan läser han en bilderbok, en rad i taget, och tittar upp för att se om alla är med. Titta här, titta där! Han rullar fram sin stol, lägger en hand på en elev, i nästa stund har han ögonkontakt med pojken i soffan som ler tillbaka. Han är med.

Trygghet. Personalen har nyligen fått egna larmdosor för att kalla på hjälp i krisläge Foto: Anders G Warne

Senare under samlingen börjar en elev skrika högre och högre, och en annan elev slänger upp dörren och springer ut ur klassrummet. En assistent är på väg efter men innan hon hinner ut hörs skrik från korridoren, där två elever råkat skrämma varandra. Hela tiden fortsätter Maarten Koops att tala med lugn och dämpad röst i klassrummet, sänker axlarna och ler. Signalen till de andra är tydlig – läget är under kontroll.

Siffrorna över sjukskrivningar på grund av hot och våld i särskolan blir mer och mer alarmerande för varje år. I raden av anmälningar till Arbetsmiljöverket finns specialläraren Maarten Koops. Förra året inträffade 197 incidenter här på gymnasiesärskolan Riksäpplet i Haninge, en bit utanför Stockholm. De anmäldes till arbetsgivaren enligt det interna rapporteringssystemet och några av dem nådde även Arbetsmiljöverket, då arbetsgivaren anmäler alla arbetsskador. Maarten Koops skada visar sig vara bara en i mängden, även om det har lugnat sig något den senaste tiden, säger han.
– Det kan vara små saker, som att en elev drar dig i kläderna, eller större som att få knytnävslag eller sparkar. Alla kollegor har varit med om det. En period hände det flera gånger i veckan.

Maarten Koops. Foto: Anders G Warne

Allt detta sker förstås inte utan anledning, och ingen skugga får någonsin falla över eleverna, säger Maarten Koops med allvar i rösten när vi sitter för oss själva en stund senare. Orsakerna till elevernas utbrott kan vara många, som att någon i personalen är borta eller att det görs en schemaändring.
– Ibland finns där en anledning som vi inte kan förutse. Det kan vara något som har hänt hemma eller på vägen in i taxin, eller att en elev just ändrat sin medicinering. Det är svårt för oss som personal då. Man måste skanna av hela tiden om det händer någonting. Ibland vet man det på ett litet ljud bara, att något är på väg. Ibland vet man inte alls, ibland visar de det inte.

För ett knappt år sedan var situationen så allvarlig att arbetsplatsens skyddsombud slog larm till Arbetsmiljöverket. I en tvärfacklig ”begäran om föreläggande eller skyddsstopp” skrev Kommunal, Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund att ”hot och våld mot personal och mellan eleverna måste upphöra”. Personalen ville också ha bättre rutiner för medicinhantering och rapportering av händelser och att arbetsgivaren skulle ”säkerställa personaltäthet och kompetens”. Anmälan resulterade i en kravlista från Arbetsmiljöverket som Haninge kommun till en början inte uppfyllde på ett tillfredsställande sätt. Men många åtgärder vidtogs både före och efter det utdömda
vitesbeloppet på 75 000 kronor som kommunen till slut fick betala sommaren 2017. Det visar de handlingar i ärendet som tidningen Specialpedagogik har gått igenom.

I samma veva blev Marten Koops sjukskriven några dagar med stark smärta i en axel. Han stod på fel plats när en elev fick ett utbrott och hann inte parera. Några månader senare inträffade ännu en incident, som denna gång tog hårdare. Maarten Koops kläder slets sönder i mötet med en upprörd elev. Den gången undrade han om han i längden skulle orka arbeta kvar. När han berättar sänker han rösten, blir märkbart berörd.
– Det har påverkat mig jättemycket. Jag har varit med om mycket på olika skolor, sett nästan allt. Men där gick en gräns för mig.

Maarten Koops upplever att de elever som har kommit till särskolan de senaste åren har större behov än tidigare. Ändå har inte personalresurserna ökat.

Vi går en rundtur i särskolans lokaler, som ligger på nedre botten i en stor skolbyggnad. Från platsen där eleverna lämnas i taxi är det långt att gå för att komma till klassrummen.
– Det kan hända mycket på vägen, i form av intryck.

Från en central plats som kallas Hjärtat, med fikahörna och soffor, förgrenar sig korridorerna åt olika håll. En binder ihop fyra klassrum, en annan leder bort mot en mer avskild avdelning med rum till elever med störst behov av eget utrymme. Ytterligare en bit bort ligger salen för hem- och konsumentkunskap där det just nu är full aktivitet. Vi kikar in och ser hur en grupp elever mäter ingredienser till bakverk och rör om i bunken. Skratten avlöser varandra och mjölet yr på sina håll. Klassrummen är stora och välutrustade, föklarar Maarten Koops, men deras läge i byggnaden orsakar problem. De ligger lite för långt ifrån varandra och det går inte att bygga mindre små rum intill de större klassrummen.

Men det kanske största problemet med skolans läge, menar Maarten Koops, är att det saknas en inhägnad gård där eleverna kan ta frisk luft och springa av sig.
– När de är hos oss är de mest inne. De kan gå en promenad, så klart, eller på utflykt med oss. Men det är inte så enkelt och inget de kan göra själva.

Man måste skanna av hela tiden om det händer någonting.

Eleverna har inte heller någon idrottshall i anslutning till skolan. Det skulle bli lugnare och mer fokuserat på lektionerna om eleverna fick möjlighet att röra sig mer, tror Maarten Koops.
Efter anmälan till Arbetsmiljöverket har arbetsgivaren bland annat satsat på mer kompetensutveckling för personalen, samtalsstöd genom företagshälsan och det som är möjligt av anpassningar av lokalerna. Arbetsmiljöverket ställde också krav på att personalen skulle få larm, berättar Maarten Koops och visar den lilla larmdosa som han sedan två månader bär varje dag. Vid krislägen kan personalen trycka på sina röda knappar som larmar i lokalerna. Centralt i skolan finns en skylt som visar vilket rum larmet kommer ifrån. Då kan kollegor rusa dit för att hjälpa till. Larmet går också direkt till rektorn, som snabbt kan komma till platsen för att se vilket stöd personalen behöver.
– Larmet ger en känsla av trygghet. Men frågan är hur mycket det egentligen hjälper. Nu finns en större risk att personal tillåts jobba ensam med vissa elever.

Tillsammans. Stämningen är ofta hjärtlig vid fikastunderna. Här skojar Maarten Koops med eleven Yusuf Abdi Ali. Foto: Anders G Warne

Han uppskattar de förebyggande insatserna mer, som ett ökat samarbete inom personalgruppen och kompetensutvecklingen i lågaffektivt bemötande.
– Det kan handla om vilken position vi har i rummet. Är vi i ett rum där en elev får ett utbrott kan jag upplevas som ett hot om jag till exempel står upp och är lång. Jag försöker sitta kvar, slappna av, visa händerna, behålla lugnet och se vad som händer. Varje impuls jag ger kan trigga eleven ännu mer.

Han berättar att han trots alla insatser som gjorts ständigt måste ha radarn i gång.
– Det är inbyggt i systemet på något sätt. Jag har hela tiden koll på var jag sitter. Har aldrig ryggen mot en elev som kan börja slå. Vissa elever slår inte bara i affekt, det kan också handla om dålig impulskontroll. När en elev gör en oväntad rörelse reagerar jag direkt.

Det är mentalt uttröttande att ständigt vara på sin vakt. Maarten Koops uppskattar planeringstiden som han och de övriga lärarna har.
– Vissa dagar är man helt slut. Då är det bra att ha lite luft i systemet, sätta sig i personalrummet och andas i tio minuter. För assistenterna är det full rulle, de är med eleverna hela tiden. Därför är det också viktigt att vi har bra kommunikation med assistenterna som har värdefull information.

Rektor Annika Setterquist säger att hon har förståelse för det som personalen upplever.
– Jag kan bara bekräfta lärarnas bild av att vi har fått fler elever med större utmaningar i gymnasiesärskolan.

Enligt henne har antalet rapporteringar minskat märkbart efter de åtgärder som sattes in förra året. Att personaltätheten inte har ökat förklarar hon med att gymnasiesärskolan under flera år överskridit sin budget och därför var tvungen att spara. Hon menar att de resurser som finns i dag är tillräckliga.
– Det är ett team av specialister som gör en bedömning av stödbehovet för varje elev vid överlämning från grundsärskolan. Jag har full respekt för att de gör rätt bedömning.

Värme. Selma Hadouachi visar sin lärare uppskattning när samlingen är slut. Foto: Anders G Warne

Vad gäller lokalerna kan en flytt bli en möjlig lösning framöver, berättar Annika Setterquist.
– Problemen är kända hela vägen upp i politiken. Min chef har dragit i gång en stor lokalutredning. Man är ute och tittar på hur man kan hitta en bra lösning som innefattar flera verksamheter.

På Riksäpplet fortsätter vardagen med ständiga små förbättringar. Snart ska några väggar sättas upp, och ett par elever flyttas om till andra klassrum. Maarten Koops hoppas orka vara kvar länge i sitt yrke och utvecklas i det. Att vara med eleverna och undervisa dem ger honom också mycket energi, berättar han.
– Jag hoppas arbeta som speciallärare om fem år och om tio år också. Jag är intresserad av skolutveckling och att se hur vi kan förbättra miljön för våra elever. Det handlar om deras rättigheter och att vi måste försöka tillgodose deras behov fullt ut.

Det har blivit dags för gemensam fika och alla elever från de fyra olika programmen har samlats runt borden i skolans hjärta.

En elev skriker till ibland och en annan vill gärna hyscha henne. En assistent går iväg en stund med en av dem, samtidigt som lugnet breder ut sig en stund.
– Så märkligt, viskar Maarten Koops och ser sig leende omkring.
– Så tyst det blev nu.

Alla artiklar i temat Den nya särskolan (8)

ur Lärarförbundets Magasin