Ingår i temat
Vem platsar i teamet?
Läs senare

Hittar lösningarna tillsammans

SAMARBETEPå Solbergaskolan samarbetar specialpedagogen Marie Almquist och logopeden Linda Norrby kring läs- och skrivutredningar och elevernas arbetsmiljö. Något revirtänkande finns inte.

Friktionsfritt. Varken logoped Linda Norrby eller specialpedagog Marie Almquist känner något behov av att bevaka sitt yrkesrevir. Foto: Stig Hammarstedt

Ett alfabet här och några teckningar där. ”Låt stå”-information på vita tavlan och en trave färgglada mappar på hyllorna.Just så var det i fyrornas klassrum på Solbergaskolan i Visby, när lärarna bad om hjälp.

Nej, de bad alltså inte om hjälp med att städa upp, utan de uttryckte oro över den dåliga arbetsron. Några elever lämnade ofta klassrummet, andra frågade titt som tätt vad de skulle göra och när det var dags för rast eller lunch.
– Jag vill inte säga att vi var uppgivna, men det var tungt. Vi behövde råd, säger läraren Jan-Erik Watz.

Och sanningen att säga behövde specialpedagog Marie Almquist också råd. Hon insåg ganska snart att det behövdes struktur; tidsstruktur, lektionsstruktur och dagsstruktur i klasserna. Men, understryker hon, det är svårt att vara profet i sitt eget hus. Som specialpedagog är hon ibland rädd att trampa någon på tårna. Hon lyfte situationen i fyran i elevhälsoteamet, där skolans logoped Linda Norrby ingår. Logopeden arbetar i en särskild undervisningsgrupp för elever med språkstörning och hennes kunskaper om bildstöd kunde komma till nytta, tänkte Marie Almquist. Men innan Linda Norrby kunde föra in nya pedagogiska redskap i klassrummet såg hon behovet av en rejäl utrensning.
– I tal- och språkklassen tänker vi mycket på miljön, att det ska vara så avskalat som möjligt. Det underlättar fokus och koncentration, säger hon.

Marie Almquist och Linda Norrby skrattar till lite när de tänker på storstädningen
i fyrornas klassrum. De plockar fram bilder i sina mobiler på dignande bokhyllor. Det är inte konstigt att det blir så, understryker de. Lärarna samlar under årens lopp på sig material och vill också gärna hänga upp det som eleverna har gjort.
– Helt plötsligt är det saker överallt! konstaterar Linda Norrby.

Det blev några turer till återvinningsstationen. Och en utgift på kanske en hundring, till ett gäng enfärgade mappar.

Lektionsschema. Läraren Jan-Erik Watz skriver upp vad som ska hända under lektionen. Schemat hjälper både honom och eleverna att komma ihåg nästa steg. Foto: Stig Hammarstedt

Efter storstädningen kunde den pedago­giska tydligheten ta plats. Vi följer med till en lektion i matematik. Eleverna släntrar in från rasten medan läraren Jan-Erik Watz skriver upp vad som ska hända under kommande timme. Han använder de bilder om lektionen som sitter på vita tavlans vänstra sida. Första bilden visar att lektionen alltid börjar med återkoppling till förra lektionen. Nästa bild: Mål för lektionen. Nästa: Uppgift på lektionen. Och så vidare.

I övrigt är tavlan blank. Inga kvarvarande anteckningar från förra passet eller påminnelser om matsäck till nästa veckas utflykt.

Jan-Erik Watz sätter i gång timern till höger om tavlan. Nedräkningen av den 60 minuter långa mattelektionen har börjat.
– Ska vi se vad vi gjorde i går? säger Jan-Erik Watz och klickar fram gårdagens uträkningar på smartboarden.
– I dag ska vi bli ännu mer säkra på uppställning, fortsätter han och pekar på bildschemat där målet är just att ”bli säker på uppställning och multiplikationstabell.”

Efter några gemensamma tal på smartboarden är det dags för tio minuters eget arbete i matteboken, och Jan-Erik Watz har tid att intervjuas en stund. Han tycker att både elever och lärare är hjälpta av de uppstyrda klassrumssituationerna.
– Lektionerna har samma start och samma slut. Bilderna på tavlan hjälper mig exempelvis att komma ihåg att jag alltid ska återkoppla till förra lektionen.

Fyrorna har också fått var sitt klassrum i stället för att de, som tidigare, gick mellan lärarnas fasta klassrum. Jan-Erik Watz upplever att eleverna känner sig mer hemma nu. Ingen behöver oroa sig för att någon annan elev stökat till på den bänk man kommer till.
– Visst, som lärare kan jag vänja mig vid att samla saker i mitt klassrum, saker som har med mitt ämne att göra och som jag snabbt vill komma åt. Nu har jag med mig det jag har. Det är mer fyrkantigt, men också mer tydligt för eleverna.

Städa upp i ett klassrum? Är det vad en logoped är till för? Nej, så klart inte. Men inte heller något att skygga för, anser Linda Norrby. När det dyker upp diskussioner i elevhälsoteamet om elever med språklig sårbarhet eller koncentrationsproblem kan hon använda sina erfarenheter från tal- och språkklassen.
– Och då kan jag åka på att göra sådant som inte självklart är mitt bord, som att organisera ett klassrum. Men nu gjorde jag det, varför inte?

Arbetsro. Oron i fyrornas klassrum bekymrade lärarna. Det visade sig att lösningen bland annat låg i att strama upp lektionsstrukturen. Här löser Jan-Erik Watz matematikproblem med eleverna. Foto: Stig Hammarstedt
Stämma av. Ett spontanmöte uppstår mellan logoped Linda Norrby, speciallärarna på hög- stadiet Jenny Neldemo-Eklöf och Eva Klintalm samt specialpedagog Marie Almquist. En revision av elevhälsoplanen står på agendan. Foto: Stig Hammarstedt
Arbetspass. Dags för tjugo minuters spel för Samuel Helledaij och Engla Klots. Specialpedagog Marie Almquist är nöjd med förändringen i årskurs fyra, som blev möjlig efter ett helhetsgrepp av lärare och elevhälsoteam. Foto: Stig Hammarstedt

Linda Norrby står på två ben i Solbergaskolan. Sin primära tillhörighet har hon i den särskilda undervisningsgruppen, där hon har viss enskild behandling av eleverna, såsom uttalsträning eller utprovning av alternativa verktyg. Hon försöker tillbringa mycket tid i klassrummet för att exempelvis snappa upp vilka nya ord och begrepp som introduceras och se hur dessa kan stödjas med bild eller tecken. Sitt andra ben har hon i skolans specialpedagogiska team samt elevhälsoteamet. Där bevakar hon tal- och språkklassens intressen, men konsulteras också om andra elever.
– I början, när man kommer till en skola, är det inte många som vet vad en logoped gör. Men sedan börjar de se behoven och vad vi kan användas till. Jag är inte pedagog, men jag arbetar också med tydlighet, struktur, förutsägbarhet och tillgänglighet.
– Linda är inte pedagog, men hon är pedagogisk, tillägger specialpedagog Marie Almquist.

I elevhälsoteamet är Linda Norrby vaksam på om en elevs svårigheter främst verkar vara språkliga.
– Ibland måste jag säga ”stopp, vänta nu”. Kanske ska vi testa något annat innan vi drar i gång en läs- och skrivutredning? Kanske behövs remiss till PUB i första hand?

Speciallärare

Utbildning: Påbyggnadsutbildning på avancerad nivå (90 högskolepoäng) för den som redan har en lärar- eller förskollärarexamen. Inriktningar finns mot bland annat utvecklingsstörning, matematik och hörsel- eller synskada.
Legitimation: Utbildningen ger inte legitimation i sig men ger utökad behörighet till tidigare lärar- eller förskollärarlegitimation.
Jobbar: Med bland annat undervisning, särskilt stöd och kartläggning i skola,
förskola och vuxenutbildning.

Logoped

Utbildning: 4-årig högskoleutbildning.
Legitimation: Söks hos Socialstyrelsen.
Jobbar: Inom hälso- och sjukvård, habilitering och skola. Utreder, diagnosticerar och behandlar kommunikationsproblem kopplade till bland annat språkstörning.

Specialpedagog

Utbildning: Påbyggnadsutbildning på avancerad nivå (90–120 högskolepoäng) för den som redan har en examen till lärare eller förskollärare.
Legitimation: Utbildningen ger inte legitimation i sig men ger utökad behörighet till tidigare lärar- eller förskollärarlegitimation.
Jobbar: Främst med handledning och skolutveckling i skola, förskola eller förvaltning.

Både specialpedagogen och logopeden på Solbergaskolan gör läs- och skrivutredningar. Linda Norrby fokuserar på om det finns någon skillnad mellan elevens läs- och skrivförmåga och tal- och språkförmåga. Enkelt uttryckt: En elev med dyslexi har läs- och skrivsvårigheter, men kan ha en god tal- och språkförmåga. En språkstörning medför däremot svårigheter även på dessa
områden.

När det är dags att tolka resultaten vill de ha hjälp av varandra.
– Först tänker jag själv, sedan säger jag till Linda vad jag har sett och frågar vad hon tror. Det blir absolut bäst när vi tolkar tillsammans, säger Marie Almquist.

Reviret då? Vill inte pedagoger förhindra att icke pedagogiskt utbildade personer klampar in på deras område? Läraren Jan-Erik Watz känner igen tanken, men då framför allt när de andra yrkespersonerna inte arbetar på skolan. Han hade en skollogoped även på sin förra arbetsplats.
– Det är skönt att ha en sådan kontakt på skolan. De är i vår vardag, träffar barnen och hittar lösningar som fungerar.

Han jämför med de externa kontakter som han har med exempelvis habiliteringen.
– Ibland känner jag att deras råd är omöjliga att genomföra, inte för att vi inte vill, utan för att jag inte kan fixa en viss situation när jag har 20 elever till. Det handlar ofta om pengar också. Men av Linda får jag en snabb och anpassad lösning.

Specialläraren Jenny Neldemo-Eklöf har också upplevt överlämningar från andra instanser som ”inte har koll på hur skolans organisation ser ut”. Råden kan då upplevas något mer som direktiv.
– Det blir svårt när någon på sittande möte inför föräldrarna säger att eleven exempelvis behöver en elevassistent, när vi vet hur svårt det är att hitta en bra sådan. Skolan kanske inte ens tycker att en assistent är den optimala lösningen, säger hon.

Linda Norrby har själv arbetat som logoped utanför skolan och kommer ihåg hur det ibland ”slocknade i ögonen” på pedagogerna när hon lämnade över rekommendationer.
– Nu när jag jobbar direkt på skola kan jag översätta råden, följa upp dem och förklara en gång till.

Drömmen vore att få en arbetsterapeut till skolan, utbrister specialpedagogen, specialläraren och logopeden samstämmigt. Denna yrkesgrupp skulle, enligt dem, tillföra kunskap om exekutiva funktioner, ergonomi, digitala hjälpmedel, sömn, ätproblematik och annat som rör elevens vardag.

Ännu fler yrkesgrupper på skolan, alltså!  Tänker inte ni pedagoger att ”stopp, det där
kan faktiskt vi”?
– Eller stopp, nu får vi för lite att göra? skattar Marie Almquist retoriskt.
– Nej, jag tänker att vi har olika infallsvinklar, säger Jenny Neldemo-Eklöf. Jag har träffat arbetsterapeuter angående ett par elever och verkligen tänkt ”gud, vilka bra idéer!” Och vad gäller logopeder: Jag är speciallärare i svenska och jobbar så klart med språk. Men Linda har en djupare
kunskap om språk, och jag har en djupare kunskap om pedagogiken.

Berikande småprat. Specialpedagogen och logopeden på Solbergaskolan skulle gärna få sällskap av en arbetsterapeut i framtiden.
Foto: Stig Hammarstedt

Alla artiklar i temat Vem platsar i teamet? (7)

ur Lärarförbundets Magasin