Läs senare

I mötet sker lärandet

ForskningDet är i det genuina, ömsesidiga mötet mellan elev
och lärare som ett verkligt lärande kan ta form.
Professor Jonas Aspelin vill fördjupa diskussionen
om relationens betydelse i utbildningen.

Bild: Joanna Hellgren.
Hur man förklarar ett problem styr i stor utsträckning vilken lösning man väljer. Det vet alla. Ändå har de flesta av oss en tendens att luta oss mot gamla invanda förklaringsmodeller när ett problem ska lösas eller en åtgärd beslutas. I vardagsmyllret får slentrian och rutin ta överhanden. Man tar helt enkelt utgångspunkterna för besluten för givna.

Inom specialpedagogisk forskning har man under många år skilt mellan det så kallade kategoriska perspektivet och det relationella perspektivet när det handlat om att hitta förklaringsmodeller till behovet av specialpedagogiska insatser. De har, för att använda forskaren Jonas Aspelins formulering, varit betydelsefulla för specialpedagogikens självförståelse.

Inom ramen för det kategoriska perspektivet har fokus legat på den enskilda eleven, på individen och hans eller hennes egenskaper. I det relationella perspektivet – som internationellt går under beteckningen inclusive education – har tyngdpunkten i stället legat på sociala omständigheter och organisatoriska faktorer. Positionerna kan också formuleras, som professor Jerry Rosenqvist uttrycker det, i termer av ”elever med svårigheter” eller ”elever i svårigheter”.

Det relationella perspektivet har länge haft en dominerande ställning inom den specialpedagogiska forskningen i Sverige. Men det finns forskare som menar att det kategoriska perspektivet håller på att återerövra mark i en skola som är allt mer prestations- och resultatinriktad.

I antologin Relationell specialpedagogik – i teori och praktik har Jonas Aspelin, professor i pedagogik i Malmö och gästprofessor

i Kristianstad, samlat bidrag av pedagogforskare från de båda högskolorna. Från olika utgångspunkter har de tagit sig an specialpedagogiska frågeställningar utifrån ett relationellt perspektiv.

 

Jonas Aspelin har i många år forskat omkring det som han kallar relationell pedagogik. Han har en annorlunda ingång på begreppet relationell än den som används inom det specialpedagogiska fältet. Och det var det som den specialpedagogiska gruppen i Kristianstad blev intresserad av:

– De ville få ett annat perspektiv på begreppet än vad den traditionella modellen ger. Och se om båda tolkningarna kanske kunde befrukta varandra.

Men ni använder samma begrepp – finns det risk för begreppsförvirring?

– Jo, det gör det, erkänner han. Och det märkte vi också i våra diskussioner. Specialpedagogiska gruppen var ju väl införstådda med det traditionella sättet att använda det. Så visst blev det lite förvirrande ibland.

Relationell pedagogik, i den mening Jonas Aspelin använder begreppet, handlar om konkreta mellanmänskliga möten i ett utbildningssammanhang. Det fokuserar på det som sker i mötet mellan lärare och elev, mellan elev och elev.

– Det är ett sätt att försöka förstå utbildning och vad det är att vara människa i ett utbildningssammanhang.

Men det är ingen pedagogisk metod, poängterar Jonas Aspelin. Det handlar inte om att arbeta relationsinriktat i största allmänhet för att skapa goda relationer eller anvisningar om hur man kan arbeta med de frågorna.

– Det är inte heller någonting som sker vid sidan av kunskapsuppdraget, säger han. Kunskap och relationsbyggande förutsätter varandra. Om man inte utvecklar omsorgsfulla och förtroendefulla relationer så kan det svårligen utvecklas någon hållbar och varaktig kunskap.

 

Lärandet är inte en process som i första hand sker inom elever, inte heller utanför den enskilda eleven i det läraren lär ut eller det som händer i klassrummet. Lärandet sker i samspelet mellan lärare och elev, i det som Jonas Aspelin kallar mellanrummet, det vill säga i det konkreta mötet mellan lärarens värld och elevens värld.

Han använder också benämningen ”utbildningens brännpunkt”:

– Med det menar jag: var någonstans sker den mest betydelsefulla pedagogiska aktiviteten? Vad är det som tänder en gnista hos eleven? Och var utspelas det?

Den brännpunkten kan blotta sig när man minst anar det. Den är svår att förutse och går inte att planera in. Den inträffar i det pedagogiska mötet.

– Det pedagogiska mötet står för det genuina och personliga mötet. Det uppstår i själva mötet och präglas av händelser som är oförutsägbara och oplanerade.

I grunden handlar det om förhållningssätt, anser Jonas Aspelin. Det pedagogiska mötet är dess ena sida, det pedagogiska tillvägagångssättet är dess andra.

– Det pedagogiska tillvägagångssättet står för ett aktivt och målmedvetet arbete från lärarens sida för att bygga meningsskapande relationer.

Ofta talar man om vikten att ”skapa” goda relationer. Men goda relationer är inte någonting man som lärare skapar, menar Jonas Aspelin. Det är något som man måste bygga gemensamt och det kan vara ett mödosamt arbete.

– Goda relationer blir verkliga i konkreta, omedelbara möten. Det jag som lärare kan göra är att försöka skapa goda förut-sättningar för att dessa möten ska ske.

Tankarna om relationell pedagogik bygger teoretiskt på bland annat filosofen Martin Bubers dialogfilosofi eller som den också kallas Jag-Du-filosofi. Enligt Buber står Jaget alltid i relation till omvärlden. I mötet med Du uppstår en levande och ömsesidig relation medan Jag-Det-relationen är opersonlig och enkelriktad.

 

Läraryrket är, menar Martin Buber, det viktigaste av alla yrken. Han ser läraren som en ”kritisk vägvisare” och det är i det äkta mötet mellan lärare och elev som kunskap och mänsklig utveckling äger rum. I böcker som Den mellanmänskliga vägen och Sociala relationer och pedagogiskt ansvar har Jonas Aspelin utvecklat sina tankar om Bubers dialogfilosofi och om relationens avgörande betydelse för det pedagogiska sammanhanget.

Vad är det i din definition av relationell pedagogik som gör den särskilt användbar inom det specialpedagogiska fältet?

– Min modell kanske kan bidra med att sätta fokus inte bara på individen eller omständigheterna, säger han. Utan att det handlar om en ständig dialektik mellan de två polerna, att förstå verkligheten som en ständigt pågående process mellan individ och omgivning.

Inom ramen för sin gästprofessur ska Jonas Aspelin bygga upp en ny forskningsmiljö vid Högskolan i Kristianstad. Den har namnet FoRP – forskning relationell pedagogik – och ska knyta till sig forskare dels från den specialpedagogiska gruppen, dels från den förskoleforskning som sker vid högskolan.

– Vi har börjat det arbetet så smått, säger han. Vi hoppas kunna etablera den här forskningsmiljön under nästa år. Och på sikt kanske skapa såväl ett nationellt som ett internationellt nätverk.

 

Jonas Aspelin (red) Relationell specialpedagogik – i teori och praktik, Kristianstad University Press 2013:02.

Läs även Reflektioner kring specialpedagogik – sex professorer om forskningsområdet och forskningsfronterna, Vetenskapsrådets rapportserie 5:2007.

ur Lärarförbundets Magasin