Ingår i temat
Lära ute
Läs senare

I skogen syns kunskapen

I skogen används alla sinnen. Eleverna känner på ormbunkens knottriga blad och placerar sedan växten under bokstaven O. Följ med Broholmskolan ut i skogen!

31 Okt 2013

Bild: Carla Karlsson.

Aktiviteten i lärarrummet är hög. Utomhuspedagog Kerstin Hessle tar med det sista till cykelkärran samtidigt som klasslärarna Helena Andersson och Kristin Linberg ser till att få med allt ämnesspecifikt material. Kläderna andas mer friluftsliv än vi är vana vid i ett lärarrum. Ja, just det, även reportern och fotografen måste ju ta sig till skogen med cykel. Kvickt lånar några lärare ut cyklar. Nu ska här göras utomhuspedagogik!

 

Broholmskolan i Lidköping är en fristående skola som har haft en utomhuspedagogisk profil sedan skolan startade 2003. Två av lärarna, en av dem Kerstin Hessle, hade arbetat på naturskolor. I början hade lärarna lättare att se fördelarna av utomhuspedagogik hos de yngre barnen, men i dag är uteverksamheten lika etablerad på högstadiet som på lågstadiet. De yngre barnen är ute en förmiddag i veckan medan högstadieeleverna är ute en dag var tredje vecka. Alla skolans ämnen hålls utomhus. Vad är det då som gör sig så bra till skogs? Vi följer med Kerstin Hessle, Helena Andersson, Kristin Linberg och drygt 30 elever till skolans basplats i skogen.

Bilisterna får vackert vänta. När drygt 30 barn och fem vuxna med cyklar ska ta sig över ett övergångsställe tar det flera minuter tills alla har kommit över till andra sidan och kan hoppa på cyklarna.

– Kom ihåg! En spökcykel mellan varje cykel! ropar Kristin Linberg.Bild: Carla Karlsson.
Det är bara andra gången denna termin som årskurs två och tre cyklar hela vägen till skolskogen, en sträcka på ett par kilometer. När vi har parkerat cyklarna vid skogsbrynet försvinner barnen snabbt in på en av de smalare stigarna.

– De tar genvägen, men jag kommer inte fram med cykelvagnen där, säger Kerstin Hessle, som är lågstadielärare i grunden, men i dag arbetar heltid med skolans utomhuspedagogik. Barnen kallar henne naturligt nog för Skogen-Kerstin.

Att barnen blir förtrogna med naturen är en viktig effekt av utomhuspedagogiken, anser Kerstin Hessle. De lär sig att vara ute, helt enkelt, något de har nytta av hela livet.

– Vare sig de ska bli stadsplanerare eller ekonomer så är naturen viktig både för den personliga hälsan och för ett hållbart samhälle. Våra elever blir medvetna om varför det behövs skog nära städer, och de blir rädda om naturen. Till exempel blev många jätteledsna när en del av skogen skulle bebyggas och skrev brev till både kommunen och länsstyrelsen.

 

Miljömedvetenhet och förtrogenhet med naturen är en sak, men vad är det eleverna egentligen lär sig i skogen? Vi har just kommit fram till basplatsen: en äng och en eldstad med ett vindskydd. Innan lärarna hinner introducera dagens svenskuppgift har en elev hittat en padda under gungan. Denna kan omöjligt förbises. Klassen har ju nyligen gått igenom skillnaden mellan grodor och paddor.

– Vad kännetecknar paddan? frågar Kristin Linberg.

– Den har vårtor och den hoppar inte.

– Och vad var det mer för särskilt med paddan?

– Den är fridlyst! säger flera i kör.

Paddan får återvända till sin plats vid gungan och nu är det dags för eleverna att göra ett bokstavsbingo. I grupper får de hämta uppdrag på pappersremsor. För bokstaven O ska de leta upp en ormbunke och känna med fingrarna hur den känns. Terminens övergripande tema om kroppen kommer in i många av uppgifterna.

Borta vid en stock, som fungerar som gungbräda, håller fyra elever på att knäcka begreppet jämvikt. Hur ska de hitta jämvikt på gungbrädan? Två personer på varje sida? Nej, det blir ingen jämvikt hur mycket de än hasar sig närmare mitten eller längre bak. Till slut upptäcker de att stocken i sig är tyngre på ena sidan. För att uppnå jämvikt måste de först justera hur stocken ligger.

– Nu är det jämvikt! ropar Alma Johnsson hängandes över stocken.

De kryssar i bokstaven J och rusar snabbt iväg för att hämta ett nytt uppdrag.

 

Bild: Carla Karlsson.Grundbulten i utomhuspedagogiken är att man lär sig bättre genom att använda flera sinnen.

– De får känna med hela kroppen vad jämvikt är. Man minns bättre det man inte bara har hört utan också känt, luktat eller smakat, säger Kerstin Hessle.

Nyligen var hon med på en geografilektion där Sverigekartan lades upp med hjälp av rep.

– Eleverna kunde gå runt i hela Sverige, uppleva hela Sveriges form med kroppen, känna hur långt det är mellan söder och norr.

Barn med koncentrationsproblem kommer bättre till sin rätt utomhus, tycker Kerstin Hessle. De får röra mer på sig och de utmärker sig inte så mycket om de vill lägga sig på marken en stund och skriva eller bara vila.

– Jag upplever att utomhuspedagogiken är speciellt bra för de elever som behöver extra stöd. Utomhus finns fler sätt att visa sin kunskap på, säger Kerstin Hessle.

De något äldre eleverna lagar ofta mat runt eldstaden. När det är dags att undervisa om hållbar utveckling får alla elever ta med sig ingredienser till en soppa och frukt till en kaka. Någon har med sig sockerärter från Kenya, en annan äpplen från Nya Zeeland, en tredje äpplen från egna trädgården. Först är alla inbegripna i själva matlagningen, men sedan kommer diskussionen: är det bra med importerade grönsaker? Det kanske inte bara är dåligt med sockerärter från Kenya – de ökar ju också landets exportinkomster? Vad är viktigast?

– Det blir så härliga diskussioner där runt elden! säger Kerstin Hessle.

Skulle man inte kunna tycka att det går åt mycket tid till annat, såsom förflyttningar och matlagning, för att nå ämnets kärna – att tala om hållbar utveckling?

– Jag tycker inte att det blir en omväg för att komma till kärnan, eftersom kärnan blir så mycket bättre i det här sättet att undervisa. Eleverna är så nära allt. De har handlat maten, lagat den – och det gör diskussionen så mycket mer verklig.

När man arbetar utomhus är ämnesintegrering nästan oundviklig, enligt Kerstin Hessle och Kristin Linberg. Det var naturligt för eleverna som skulle hitta fyra trädsorter (T på bingobrickan) att gå fram till eken och kontrollera om trädet hade ekollon.

Vi har slagit oss ner på en stock i en solig skogsglänta. Platsen är avskild och stocken sittvänlig. Några elever tittar avundsjukt på oss när de konstaterar att vi har tagit deras favoritfikaplats. Fikastunden är viktig under ett utomhuspass, liksom möjligheten till fri lek. Rast behövs också i skogen, konstaterar Kerstin Hessle.

Självklart är det så att utomhuspedagogiken ställer högre krav på lärarens flexibilitet. Plötsligt vill barnen stanna och titta på en myrstack eller en padda.

– Detta kan säkert stressa några, men jag tycker att fördelarna överväger. Grundförutsättningen för allt lärande är att barnen är intresserade. Så många skratt som det har blivit i dag hade det aldrig blivit i klassrummet, säger Kristin Linberg.

Samtidigt understryker hon att utomhuslektionerna följer den lokala pedagogiska planeringen.

– Vi efterarbetar alltid inomhus det vi har gjort utomhus. Har vi gjort en gruppuppgift ute, så gör vi en uppgift enskilt inne, och vice versa.

Enligt Kerstin Hessle ger den nya läroplanen många uppslag till utomhuspedagogik, ja, den är nästan tvingande ibland, anser hon. Hur ska annars till exempel målen i geografi om att lära känna sin närmiljö uppnås?

Men samtidigt gäller det att bara göra det utomhus som verkligen blir bättre där.

– Skrivuppgifter och långa genomgångar passar bättre inomhus och då ska de göras där.

Ett vanligt nybörjarmisstag är att flytta ut lektionen utomhus bara för sakens skull. För att det ska kallas utomhuspedagogik behöver man använda miljön, och dessutom välja miljö efter vad man ska göra. Passar en plats med mycket träd eller behöver man en öppen plats där eleverna kan öva exempelvis avstånd?

 

Några flickor närmar sig vår fika- och intervjuplats i den soliga skogsgläntan.

– Får vi tälja?

– Ja, det får ni. Ni vet var sakerna finns, svarar Kerstin Hessle, och flickorna springer iväg.

– Det är fantastiskt att se hur de leker i skogen, upp i åldrarna! utbrister Kerstin Hessle.

För ett tag sedan introducerade hon en ny so-lärare på högstadiet. Det hällregnade på deras skogsutflykt och såväl han som utomhuspedagogen räknade med att det skulle bli lite motigt att hålla ut till lunch. Döm av deras förvåning när eleverna bad att få stanna kvar och leka en stund i skogen när lektionen var över.Bild: Carla Karlsson.
Broholmskolans uteverksamhet har vissa milstolpar längs vägen. På lågstadiet åker eleverna på lägerskola, på mellanstadiet gör de en paddling – allt i väntan på det stora målet i årskurs nio: fjällvandringen. Kerstin Hessle tror att många elever efter sin skoltid på Broholmskolan minns just dessa större äventyr, men själv är hon övertygad om att det är i den vardagliga uteverksamheten som grunden läggs för lärandet och miljömedvetenheten. Och emellanåt får hon värmande bevis, som när hon nyligen stötte ihop med en kille som just börjat gymnasiet.

– Kerstin! ropade han på avstånd. I går hörde jag koltrasten!

Skogen-Kerstins tips för att komma igång utomhus:

 
  • Samla ”utesaker” på ett ställe på skolan, ett slags förråd. Låt någon vara ansvarig för rummet.
  • Ha en liten kärra, ständigt packad, med det viktigaste, till exempel sittdynor, klasslistor med telefonnummer, förstoringsglas, första förband, extrakläder, toapapper. Det gör det lättare att komma iväg.
  • Skaffa en samlingsplats, gärna med eldstad och några stockar att sitta på.
  • Börja smått. 20 minuters matte på skolgården är också värdefullt!
  • Ha med fika ut!
  • Ta hjälp av Sveriges Naturskyddsförening, Naturskoleföreningen, Skogen i skolan eller Fältbiologerna.

Kerstin Hessles boktips:

Friluftslivets pedagogik, av Britta Brügge, Matz Glantz och Klas Sandell

Nycklar till naturen, av Ulla Ekström och Anders Szczepanski

ur Lärarförbundets Magasin