Läs senare

”Jag kunde liksom inte aspirera på någon typ av normalitet”

Christine BylundNyligen blev Christine Bylund klar med en masteruppsats i genusvetenskap. Särskilt nöjd är hon med att ha skrivit in ”normbrytande funktionalitet” som ett av nyckelorden i uppsatsens beskrivning.

13 Dec 2016
Nya vyer. Christine Bylund har bott i Bollnäs, Stockholm och Umeå. Varje flytt innebär nya utmaningar och utredningar när det gäller till exempel assistans. Foto: Alexander Mahmoud
Nya vyer. Christine Bylund har bott i Bollnäs, Stockholm och Umeå. Varje flytt innebär nya utmaningar och utredningar när det gäller till exempel assistans. Foto: Alexander Mahmoud

Att Christine Bylund klarade sig bra genom alla skolår berodde inte i första hand på att skolan varit så bra på att möta hennes för-utsättningar, utan för att hon varit bra på
att möta skolans. Som nybliven doktorand forskar hon om strukturer som påverkar vardagslivet för personer med funktions-nedsättning.
När vi träffas bor hon fortfarande i Stockholm. Studentrummet är enkelt. På det lilla köksbordet står en ihopslagen laptop, plåtburkar samsas med några böcker på en vägghylla med röda konsoler. Vid pentryt hänger en Cloetta-affisch och på spisen svalnar två portioner köttfärs i blå plastlådor.
Christine Bylund är från Delsbo i Hälsingland och bodde i Bollnäs under gymnasieåren. Egentligen hade hon velat flytta till Stockholm redan efter grundskolan. Föräldrarna sa nej, det var för tidigt. Men efter studenten på engelskspråkiga ib-programmet och folkhögskolestudier blev det så huvudstaden.
– Då bestämde jag mig bara. Nu ska jag flytta till Stockholm. Jag kommer ihåg att många av mina kompisar i skolan sa att de inte skulle våga flytta. Men jag var lite vettlös och tänkte att jag flyttar – det går säkert bra, säger hon.
Uppvuxen i ett arbetarhem läste hon Per Anders Fogelströms Stockholmsskildringar. Hon som inte kände sig så hipp ville föreställa sig ett annat Stockholm, bortom lattedrickande, korvstoppning och surdegsbak.

Nyligen blev Christine Bylund klar med en masteruppsats i genusvetenskap. Särskilt nöjd är hon med att ha skrivit in ”normbrytande funktionalitet” som ett av nyckelorden i uppsatsens beskrivning. Det betyder att ha en kropp som på något sätt avviker från normen, en funktionsnedsättning granskad med normkritiska glasögon.
Christine Bylund har intervjuat kvinnor som växte upp på institutioner för barn med funktionsnedsättning under 1930-talet fram till 1970-talet. Skolan hade ingen skyldighet att ge elever med funktionsnedsättning stöd i vanlig klass förrän i slutet av 60-talet. För många barn var institutionerna den enda möjligheten till både skolgång och stöd.
Uppsatsen heter Kuvade rum. En av kvinnorna, med synnedsättning, berättar att det inte fanns några dörrar till toaletterna på institutionen där hon bodde. Det ansågs inte behövas eftersom barnen inte såg. En annan fick inte tvätta sig och byta underkläder lika ofta som hemma. Föreståndaren sa att det inte gjorde något eftersom barnen bara träffade varandra.
Institutionens byggnader och grindar, kläderna med nummer i stället för namn, och synen på hygien och integritet vittnar om hur samhället förhöll sig till barn med funktionsnedsättning, menar Christine Bylund. På institutionerna fanns också undersökningsrum där barnen med jämna mellanrum fick visa upp sig för grupper av läkare som ville se hur deras kroppar fungerade.
– Det här var ett uttryck för funktionsmaktsordning. Man ville skapa den gemensamma lättadministrerade kroppen som medicinen skulle ha tillgång till. Barnen förväntades inte vara egna personer, säger Christine Bylund.
Både hon och tvillingbrodern Carsten är födda med cp-skador. Christine uppfattade tidigt att hon inte hade en kropp som fungerade som de flesta andras. Samtidigt var det just det som var normalt bland syskonen.
– Vi fick en väldig teamkänsla när vi var barn, säger hon.
Föräldrarna jobbade hårt för att de skulle få den assistans de behövde i skolan. Christine hade haft elevassistent i förskolan men inför grundskolestarten ifrågasatte skolpsykologen hur mycket hjälp hon och brodern egentligen behövde. När de tappat matbrickan tillräckligt många gånger skulle de lära sig att bära den till bordet, resonerade skolpsykologen. Den förnedringen tyckte deras föräldrar förstås att de skulle slippa.
– De berättade inte det här för oss då, men flera år senare, när vi kanske var tolv eller tretton. Mina föräldrar har alltid varit väldigt tydliga med våra mänskliga rättigheter, om vår rätt som medborgare i samhället.
Syskonen gjorde uppror, men på olika sätt. Brodern rymde från sjukgymnastiken, men Christine sa inte ifrån. Hon ville inte heller vara där, men nöjde sig med svaret ”det här blir bra för dig” och fortsatte. En duktig tjej i konflikt med sig själv. Med en inre frustration och en vilja att hitta sätt att hävda sig.
– Det kanske är det som har grundlagt min aversion mot auktoriteter, skrattar hon. Jag kunde däremot vara stridbar när det handlade om andra personer. Jag sa ifrån när skolkompisar blev mobbade.
I skolan lärde hon sig koderna snabbt. Hon bråkade inte, hade lätt för sig på lektionerna – och fick bekräftelse för det. Tradi-
tionellt skolarbete fungerade bra, men på friluftsdagarna ansågs det helt rimligt att hon skulle vara ledig.
– Skolan var designad för mina normföljande funktionaliteter men inte för de normbrytande, säger hon.

Strukturfunkis. Inför sin master-uppsats intervjuade Christine Bylund kvinnor som växte upp på institutioner för barn med funktionsnedsättning. Foto: Alexander Mahmoud
Strukturfunkis. Inför sin master-uppsats intervjuade Christine Bylund kvinnor som växte upp på institutioner för barn med funktionsnedsättning. Foto: Alexander Mahmoud

Syskonen Bylund hade ändå ”lite tur”, som Christine uttrycker det. En äldre elev hade reumatism och när Christine och hennes bror började fanns stor toalett, ramp och dörröppnare på skolan. Tack vare honom var skolan fysiskt tillgänglig. Men när det gällde pedagogiken, att alla förutsattes kunna vara med i samma aktiviteter eller lära sig på samma sätt, så hade skolan inte blivit mer tillgänglig.

Senare har hon pratat mycket med sina föräldrar om att hon verkligen inte tyckte om specialidrotten i skolan eller sommar-lovsträningen när hon skulle lära sig att knyta skosnören. ”Varför sa du inget?” frågade hennes mamma. ”Då hade du sluppit.” Själva var föräldrarna också präglade av möten med vård, habilitering och skola där de professionella visste vad som var bäst. Det var svårt att sätta emot för dem också, tänker hon.
– Mina föräldrar hade ju också fostrats i ett funkofobt samhälle som sa att det viktigaste var att vi skulle uppnå en normföljande funktionalitet. Det var naturligt för dem att vi skulle vara på sommarlovsträningar och att andra fick makten över våra kroppar.
På gymnasiet sa hon stopp. Christine
Bylund hade flyttat till Bollnäs och låg och stretchade på en brits hos sjukgymnasten samtidigt som kompisarna satt hemma och tittade på tv tillsammans. Jag kommer nog inte att vara här så ofta, sa hon till sjukgymnasten när passet var över.
– Jag har jobbat jättemycket med att avkolonialisera kroppen på olika sätt, eller återta och freda den. Det är så många som haft tillgång till min kropp under uppväxten. Jag måste fortfarande släppa in andra människor, men nu är det på mina villkor, säger hon.

Det har gått bra för henne och det har gett många möjligheter i vuxenlivet. Roligt, tycker Christine, men det är alltid huvudet som fått uppmärksamheten. Kroppen får ett diffust värde när den sällan uppmärksammas för vad den faktiskt kan. Behovet av att visa sig smart för att ha ett värde har förföljt henne, tycker hon.
– Folk sa till mig ”det kommer att gå bra för dig för att du är smart”. Alltså: ”du behöver ju inte använda benen för du har ju ett vettigt huvud”.
I 20-årsåldern kom Christine Bylund ut, först som bisexuell och sedan som lesbisk. Först då började hon ifrågasätta varför hon måste vara så smart hela tiden, varför kroppen inte var viktig och benen vackra. Hon satte sin sexuella identitet i förgrunden. Att ha flera tydliga identiteter gav plötsligt större handlingsutrymme.
– Jag tyckte att jag inte hade något att förlora. Jag skulle ändå bli uppfattad som konstig hela livet, jag kunde liksom inte aspirera på någon typ av normalitet.
Christine Bylund kallar sig ”strukturfunkis”. Mekanismerna bakom makt och maktlöshet intresserar henne mer än hur människor är mot varandra. Det huvudsakliga problemet är inte när någon tittar snett på henne på stan, utan att hon ska kunna ta sig in till stan på samma villkor som andra.
– Vi pratar mycket om att vara trevliga och bemöta varandra bra. Det är väl schyst att vara trevlig. Men samtidigt lever vi i en struktur där väldigt många människor, på grund av sin funktionalitet, inte har samma resurser som andra i samhället. Det handlar om makt. Strukturerna börjar inte med att någon klappar mig på huvudet i en butik. De finns där och har påverkat långt tidigare. Personer med normföljande funktionalitet får en massa saker i samhället, som de självklart ska ha. Men det ska jag också.
Hon använder uteslutande begreppet normbrytande funktionalitet i stället för att säga funktionsnedsättning. Hon tycker det är ett befriande begrepp eftersom det flyttar fokus från henne själv. Det är samhällets förväntningar som gör att hon uppfattas som hon gör. Hon återvänder ofta till funktionsmaktsordningen, som ger fördelar och nackdelar kopplat till funktionsförmåga och till funkofobi. Med normen om funktionsfullkomlighet kommer funkofobi, att säga nedsättande saker om personer vars kroppar inte följer normen, menar hon.

Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud

Namn: Christine Bylund.
Ålder: 30 år.
Familj: Föräldrar och tvillingbror.
Bor: I Umeå.
Arbete: Doktorand vid Umeå universitet.
Läser: Gamla arbetarförfattare som Per Anders Fogelström och Sara Lidman.
Lyssnar på: Mycket amerikansk folkmusik och bluegrass.
Förebild: Frida Kahlo.
Gör helst på helgen: ”Jag gillar att äta middag. Man kan äta saker och umgås, det är bra.”

Vad är det som tydligast sätter ramarna för ditt liv, undrar jag. Personlig assistans, svarar hon snabbt. Hon har nyligen kommit ur en lång process med överklaganden och domstolsförhandlingar. Det har tagit flera år men nu har hon den assistans hon behöver för att kunna arbeta på halvtid och studera.
– Under hela den tiden tänkte jag mycket på att det var andra som bestämde när jag skulle kliva upp på morgonen, när jag skulle äta och om jag skulle få möjlighet att gå till jobbet. Det finns många praktiska ramar i mitt liv som andra har satt, säger hon.
I somras flyttade hon till en stor tvårummare i Umeå där hon nu är verksam som doktorand.
Hon ska forska om hur det är att bilda familj för personer med funktionsnedsättning. Det är en del i ett stort projekt om hur vardagslivet ser ut för personer som är beroende av samhället. Själv tror hon att hon, medvetet eller omedvetet, hittills tänkt bort barn.
– Det känns övermäktigt att tänka att jag ska ha ansvar för en annan människa när jag själv är beroende av samhället och när välfärdsstaten kan hitta på vad som helst. Men skulle jag bli gravid fick jag ju lösa det då.
Flytten till Stockholm beskrev hon som vettlös. Men vad är då det här, frågar hon själv. Nu ska hon börja om igen med utredningar och beslut om personlig assistans, i ny kommun med andra riktlinjer, för att leva och arbeta. Kanske blir det lättare att få assistans, kanske svårare, Christine vet inte. Med den logiken borde hon inte ha vågat söka doktorandtjänsten, än mindre tacka ja.
– Jag tänker att jag kastar mig ut och att det får ordna sig. Jag måste intala mig det för annars hade det inte blivit något alls.

specialpedagogik@lararforbundet.se

ur Lärarförbundets Magasin