Läs senare

”Jag trivs med att det ställs samma krav på mig”

Johan Bredberg Foto: Karl Nilsson

Johan Bredberg är läraren i behov av extra anpassningar. Han är den i klassrummet som behöver en ljudanläggning för att förstärka rösten, en ögonstyrd datormus, en rullstol och en personlig assistent. Nöjd, till och med överraskad, konstaterar Johan Bredberg att eleverna inte har visat något nämnvärt intresse för hans cp-skada.
– Det känns som att de skiter i den, på ett positivt sätt.

När jag besöker Johan Bredberg för att följa hans dag som gymnasielärare i svenska på Hultsfreds gymnasium är jag den tredje journalisten som är där på ganska kort tid.
– Varför är jag journalistiskt intressant? Om jag säger till eleverna att jag är som vilken lärare som helst, och så kommer det journalister och filmteam till skolan, då blir det lite komiskt. Det är dubbelt för mig. Förstår du min situation? säger han något utmanande.

Jo, jag kan föreställa mig. Vi enas om dubbelheten, men också om det intressanta som han har att berätta. Om att vägra särskilda lösningar – han har både erbjudits särskola som barn och daglig verksamhet som vuxen – och i stället hävda rätten att få göra det han klarar, och gärna lite till. Johan Bredberg sporras av krav.
– Jag hade inte tackat ja till det här jobbet om jag hade fått en tjänst vid sidan av de and­ra lärarna, en anställning med lönebidrag eller så. Jag trivs med att det ställs samma krav på mig som på alla andra. Här väntar varje dag 70 elever på mig och på vad jag har att säga. Det driver mig.

Men vägen till lärarjobbet har varit lång.
– Jag var jättelycklig när jag hade tagit min lärarexamen – ända tills jag sökte jobb och insåg att ingen ville ha mig.

  • Namn: Johan Bredberg.
  • Ålder: 40 år.
  • Bor: I Mörbylånga på Öland.
  • Familj: Singel. Föräldrar och två systrar.
  • Arbete: Lärare i svenska, Hultsfreds gymnasium.
  • Favoritförfattare: Stieg Larsson.
  • Kopplar av: ”Det blir mycket läsning i jobbet, så som avkoppling tittar jag gärna på någon tv-serie.”

Då, runt 2008–2009, sökte Johan Bredberg ett hundratal jobb. Han fick ofta komma på intervju – ”men när de såg mig, ja, då tog de någon annan”. Under lärarutbildningens praktikperioder hade han också känt att han inte togs på allvar, som att han ”kom från dagcenter eller nåt”.
– Det som förvånade mig mest var att det största motståndet kom från lärarna, inte eleverna. Man läser mycket om människors lika värde på lärarhögskolan, men praktiken, den fanns inte.
Efter examen började Johan vikariera i gymnasiesärskolan. Han såg som sin uppgift att öka kraven på elever med funktionsnedsättning. Han drog paralleller till sin egen skolgång, då han många gånger hade använt sitt rörelsehinder för att komma undan. Än sade han att permobilen var trasig, än att han hade ont någonstans för att slippa vara med på lektioner. Han fick giltig från-varo på tveksamma grunder, ursäktad av sin cp-skada. När han jobbade i särskolan tyckte han sig alltså se – det är flera år sedan nu, påpekar han – samma mönster av låga krav på eleverna.

Men ganska snart kände Johan Bredberg att han inte hade tillräckliga pedagogikkunskaper för att jobba i särskola, och han återgick till att söka jobb som det han var utbildad för: gymnasielärare i svenska och media.

Snart kom dråpslaget. En rektor ringer upp Johan för att boka en anställningsintervju. Under samtalet berättar Johan att han sitter i rullstol och då säger rektorn frankt att det inte blir någon intervju.
– Det blev så tydligt den gången. Som tur var hade jag högtalartelefonen på och flera personer blev vittne till samtalet.

Skolan anställde en obehörig lärare och Johan anmälde händelsen till diskrimineringsombudsmannen. Lärarförbundet drev ärendet mot kommunen, som betalade ut ett skadestånd. Men Johans lärarlust var förlorad. Han beslutade att ”dra till Thailand”, som han själv säger. Under sex år drev han ett assistansföretag som hjälpte svenska resenärer med funktionsnedsättning med praktiska saker kring Thailandssemestern.

”Bu kan väl i alla fall söka lärarjobb, det är ju lärarbrist”, sade vänner när Johan Bredberg kom tillbaka till Sverige 2016. Efter så många år utanför läraryrket visste han inte om han skulle bli avvisad på grund av
bristande erfarenhet eller sin funktionsnedsättning. Inte heller kunde han säkert veta varför den enda skola som kallade honom till intervju, Hultsfreds gymnasium, inte drog några höga växlar på hans cp-skada.
– De ställde inte så många frågor om mitt funktionshinder. Vi gick runt och tittade på lokalerna och att jag kunde komma fram. Det kändes mest som att de var glada att hitta en behörig lärare. Kanske anställde de mig som ett slags kombo av att göra det som styrdokumenten säger om allas lika värde, och att de rent krasst inte hittade någon annan. Jag vet inte. Så kom det sig att den skolpojke, vars föräldrar envist motsatte sig att sonen skulle gå i särskola, nu bedömer gymnasieelevers uppsatser och litteraturreflektioner. När Johan Bredberg gick i grundskolan på 1980-talet tillhörde han den första generationen elever med funktionsnedsättning som integrerades i ”vanliga klasser”.
– När jag började ettan förstod jag ju att jag var handikappad, men jag förstod inte vad som var intressant, varför det kom journalister och fotografer. Ju högre upp i skolsystemet han kom, des­to tydligare märkte han att beslutsfattarna tyckte att det var krångligt med alla miljöer som skulle anpassas. Han minns rektors-möte efter rektorsmöte. Varför han, som hellre hade velat leka på rasten, skulle vara med på dessa möten, fattade han aldrig. Men han minns upplevelsen:
– Jag kan än i dag komma ihåg att jag kände att de ville skicka mig till särskolan.

Digitalt klassrum. Datorn är Johan Bredbergs viktigaste arbetsredskap eftersom han har svårt att hålla långa muntliga genomgångar. Foto: Karl Nilsson

Flera gånger under intervjun väjer Johan för ordet diskriminering. Det han utsattes för som grundskoleelev väljer han att kalla ”utanförskap”. Och kanske är det därför han njuter av innanförskapet på Hultsfreds gymnasium. När vi kryssar fram mellan borden och i korridorerna stannas Johan Bredberg upp av elever som är irriterade över att de får för kort tid på sig för inlämningsuppgiften och av kollegan som vill prata om samarbetet i svenska och samhällskunskap.

– Jag mår bra av att bli normalbehandlad. Eleverna skiter i om jag har tekniska problem med datorn. Jag får lösa det. Jag är här för att lära ut svenska.

Det är befriande, säger Johan och konstaterar att hans arbetsdagar står i kontrast till andra delar av hans liv där hans egna behov står i centrum.
– Mitt liv gör mig självcentrerad. Jag är beroende av andra för att få en bra vardag. Behöver jag något så kan jag bara ropa på min assistent. Här blir det tvärtom. Eleverna ropar på mig.

Och just i dag har Johan Bredberg strul med datorn. Samtidigt som eleverna droppar in till lektionen upptäcker Johan och hans assistent att huvudmusen, som är kopplad till en reflex på hans glasögon, inte funkar. Eleverna ska påbörja inspelningen av en podd och Johan hade tänkt gå igenom ett inspelningsprogram på storskärm. Nu får de i stället arbeta vidare med sina manus. Eleverna sprider ut sig över en rad grupprum och Johan Bredberg börjar åka emellan. Just förflyttningar är något som han och hans chefer har diskuterat. Ju färre, desto bättre. Johan har därför alla lektioner i samma klassrum. Inför jobbstarten funderade Johan också över sina talsvårigheter.
– Jag har ett speciellt tonläge som blir jobbigt att lyssna på. Jag kan inte hålla långa muntliga genomgångar utan får i stället ge eleverna mer skriftligt material och använda mig av ljudböcker och film.

En bit in på höstterminen visade det sig att flera elever hade sagt till sina mentorer att de hade svårt att förstå Johan. Skolan beslutade då att köpa in en ljudanläggning.
– Det är klart att jag hellre hade velat att eleverna sa det direkt till mig. Men jag får också ha förståelse. Det här är en ny situation även för dem. Men nu upplever jag att de vågar säga till om de inte förstår mig.

Med en dryg termins erfarenhet som gymnasielärare lägger Johan Bredberg mer tid på lärarjobbet än vad som ingår i hans 60-procentstjänst. Huruvida det beror på att saker tar längre tid för honom eller att han är ny i lärarrollen, låter han vara osagt. När Johan Bredberg påbörjar rullstolsfärden ner mot Hultsfreds tågstation denna måndagskväll lämnar han en folktom gymnasieskola bakom sig. Klockan är strax före 18.

Den som läser Johan Bredbergs blogg
Ett cp till lärare vet att han ägnar fredagskvällar åt att lyssna på Moa Martinsons böcker med en läshastighet på 140 procent i ljudboksprogrammet, för att hinna igenom de böcker som eleverna ska redovisa. Vi får också veta att han går upp klockan fyra för att ta sig från hemmet på Öland till jobbet i Hultsfred, med hjälp av färdtjänst, tåg och assistent. Och att han ofta kommer hem efter klockan 20. Om detta orkar inte Johan Bredberg orda särskilt mycket.
– Jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att gå upp klockan fyra och åka två timmar till jobbet. Det är klart att det är svinjobbigt att gå upp klockan fyra! Men är det jobbigare för mig än för någon annan? Det kan jag inte svara på, jag har aldrig varit någon annan.

ur Lärarförbundets Magasin