Läs senare

Kartan och verkligheten

av Johan Edström
12 Maj 2017
12 Maj 2017

En av årets höjdpunkter är skolans stora orienteringsdag. Korvgrillningen har blivit mitt ansvarsområde. Sol, kaffe och glada elever. Som lärare kan jag njuta av dagen, för nu
slipper jag själva orienteringsdelen, men som elev fick jag aldrig till det där med att läsa kartan. Kartan och verkligheten gick inte ihop. Kontrollerna hittade jag sällan, men värre var att jag helt enkelt kom vilse i skogen. Oftast löste det sig för man fick springa i par. Eller som på högstadiet då det var samma bana alla tre år. Alla lärde sig snabbt att kontrollen ”stenen” var på exakt samma plats som förra året.

Johan Edström

 

Foto: Nils Adler

Bakgrund: Lärare i svenska och SO samt specialpedagog.
Arbetsplats: Högstadieskola i Vaxholm.
Tycker inte om: Att alla bra och kloka resurser jag träffat i skolorna genom åren sällan läser till lärare.

Men som vuxen har min bristande förmåga att få kartan att stämma överens med verkligheten ställt till med en hel del problem. Otaliga gånger har jag navigerat fel och tvingats kliva upp ur kajaken för att fråga någon skärgårdsbo vilken ö jag är på. Vid ett tillfälle höll mina klena kartkunskaper faktiskt på att orsaka en internationell incident då jag som FN-soldat i forna Jugoslavien ledde mina soldater över gränsen vi var satta att bevaka. Under några timmar hade jag på egen hand sett till att Sverige invaderat ett annat land med militär trupp. Som tur var hade några av mina soldater bättre koll på karta och kompass. Vi kunde smita tillbaka över gränsen utan att bli upptäckta.

För några år sen var gympaläraren på skolan en hängiven orienterare. När jag beskrev mina orienteringsproblem kunde han förklara för mig att jag försökte göra om verkligheten så att den stämde överens med kartan. Man kan säga att jag i stället för orientering ägnade mig åt någon sorts önsketänkande. Med resultatet att jag ständigt hamnade fel.

I stället för orientering ägnade jag mig åt önsketänkande.

När jag står där och grillar korv på orienteringsdagen kan jag inte låta bli att tänka att dagens skola har mycket gemensamt med mitt sätt att orientera. Skolans karta och verkligheten stämmer inte överens. Kartan säger inkludering och extra anpassningar som väg till framgång för elever i behov av stöd. Min verklighet säger något helt annat. Den säger att det finns elever som behöver ett annat sammanhang. Ett stöd som ger möjlighet att individualisera undervisningen på riktigt. Ett stöd som kännetecknas av långsiktighet som gör att vi stöttar både i de tidiga åren men även upp i åldrarna även om vi önskar att eleverna kommit längre. Jag hoppas att vi snart ritar om vår framtida skolkarta så att vi kan ge dem som behöver allra mest vad de behöver. Den kartan skulle till och med jag kunna orientera efter.

För övrigt gillar jag …
att ligga i kajaken och glida iväg
på vårens första tur.

ur Lärarförbundets Magasin