Ingår i temat
Konsten att handleda
Läs senare

Avgörande att ge råd i rätt tid

HandledningDet reflekterande, det konsultativa och det samarbetande samtalet. De tre typerna av specialpedagogisk handledning har Christel Sundqvist vid Åbo Akademi identifierat i sin forskning.

av Martin Röshammar
27 Jan 2017
27 Jan 2017
Illustration: Kenneth Andersson

Tre olika typer av handledningssamtal, lite slarvigt skulle man kunna sammanfatta forskaren Christel Sundqvists bild av specialpedagogisk handledning så. I både sin avhandling och i den mer praktiskt inriktade boken Den samarbetande läraren resonerar hon kring det reflekterande handledningssamtalet, det konsultativa samtalet där läraren ger tydliga och konkreta råd och det samarbetande samtalet.

Christel Sundqvist är doktor i pedagogik vid Åbo Akademi, där hon också undervisar vid speciallärarutbildningen. Hon menar att specialpedagoger måste våga använda sin egen kunskap om inlärningshinder, samtidigt som det är vanskligt att ge råd om man inte har analyserat och kartlagt situationen ordentligt. Hon tror att specialpedagoger ibland bävar för att ge de konkreta förslagen, mycket för att den reflekterande handledningstraditionen har fått så starkt genomslag i Norden.

– Ibland handlar det om stora komplexa problem där man kanske bör börja med ett reflekterande samtal. Men i något skede måste man komma till lösningsförslaget: Hur ska du jobba vidare i klassen? Hur kan du som lärare stötta den här eleven som stöter på hinder i matematiken? Elevernas tid är dyrbar. De behöver få undervisning på rätt nivå och därför är det nödvändigt att de handledande samtalen leder till nya sätt att jobba med klassen eller med enstaka elever, tycker Christel Sundqvist.

Ibland märker man att handledaren är rädd för att vara i tystnaden och låta den andra tänka.

Det finns en risk att samtalsämnet blir för abstrakt och att läraren lämnar mötet med samma fråga som från början ringande i öronen: Men hur ska jag göra nu? Därför menar Christel Sundqvist att det är viktigt att faktiskt veta vad det första steget ska innebära.

Självklart hittar man oftast inte lösningen på problemet med ett enda samtal, men riktningen måste vara tydligare efteråt. Just nu håller Christel Sundqvist på att analysera ett antal handledande samtal mellan specialpedagoger och lärare. Hon ser att lärarna själva ofta kommer på hur de ska hantera en situation när de får tänka högt på de frågor som ställs.

Specialpedagogerna i studien har gått en kurs med henne där de har tränat på olika samtalsstrategier. Ofta leder det långt att ställa frågor, men i de samtal som stagnerar handlar det ofta om att handledaren inte har klarat av att ringa in problemet. Eller att problemet är för stort. Det kan också stupa på att handledaren och den handledde glömmer att formulera ett mål eller att handledaren ger råd för tidigt, något som kan leda till att den andra backar.

Illustration: Kenneth Andersson

– Ibland märks det också att handledaren är för rädd för att ställa frågor, för att vara i tystnaden och låta den andre tänka. Sedan finns det samtal då det blir tydligt att handledaren borde ha kommit med förslag, men att hen höll inne med det. Det är en balansgång mellan att våga ge förslag och att våga ställa frågor, säger Christel Sundqvist och tillägger att fler samtal ger mer rutin och därmed bättre samtal.

När Christel Sundqvist funderar över skillnader i handledningstradition mellan Finland och Sverige, konstaterar hon att vi har mycket att lära av varandra, men att effektivitetstänket är ett annat i Finland. Samtalen måste vara konkreta, de måste leda vidare. I Sverige förs gärna en diskussion om värdegrund och pedagogisk syn, en diskussion som det inte alltid finns tid för i vårt östra grannland då specialpedagogerna ofta handleder på raster eller före skoldagens början.

– Jag är imponerad av många av de här samtalen som jag analyserar, när jag ser hur skickligt specialpedagogerna jobbar och jag märker lättnaden som lärarna känner över hur skönt det var att prata: Nu vet jag hur jag ska göra. Ibland kan de säga: Du gav ju inte ens förslag, jag kom på det alldeles själv. Kanske har de haft liknande tankar, men de behöver få bekräftelse av någon annan för att verkligen genomföra det, säger Christel Sundqvist.

Handledarrollen kräver lyhördhet: vad behöver den här personen egentligen? Behöver den prata av sig? Behöver den få bekräftelse på att den gör sitt bästa eller är det konkret hjälp och förslag som efterfrågas?

De konkreta förslagen kan ställas som en fråga: Har du provat att låta eleven sitta längre fram i klassen? Hur skulle det bli om eleven fick ha multiplikationstabellen framme?

Själv förespråkar Åboforskaren det samarbetande samtalet, där mötet snarare är en stund då läraren och specialpedagogen handleder varandra. De för en reflekterande dialog och sysslar med gemensam idékläckning. Det kräver dock tid och ömsesidigt förtroende. Christel Sundqvist förklarar att dessa samtal ofta blir en naturlig följd i Finland eftersom specialpedagoger ofta går in och undervisar tillsammans med klass- och ämneslärare. Det gör att de redan är vana vid att samarbeta och de har sett samma saker i klassrummen.

I Sverige är det kanske vanligare att specialpedagogen kopplas in först när det redan har uppstått ett problem. Risken finns att specialpedagogen då blir en quick fixer, att jobbet består av ständiga brandkårsutryckningar. Christel Sundqvist menar att handledning ändå kan göra nytta. De flesta samtal ger faktiskt resultat, och det snabbt, säger hon. Redan efter en halvtimmes möte märks en förändring – en idé har kläckts.

Lästips:

  • Perspektivmöten i skola och handledning. Lärares tankar om specialpedagogisk handledning. Avhandling vid Åbo Akademi, 2012.
  • Den samarbetande läraren av Christel Sundqvist, 2014.

ur Lärarförbundets Magasin