Läs senare

”Lärare underskattar sin egen skicklighet”

David MitchellAlla vinner på inkludering. Det gynnar dem som har det svårt men fördelarna är många för alla elever.

”Lärare underskattar sin egen skicklighet”
Att få höra till – att vara inkluderad – är en mänsklig rättighet. Det säger David Mitchell, forskare från Nya Zeeland, där inkludering är en politisk fråga och praktiseras med framgång i majoriteten av landets skolor. Foto: Alexander Mahmoud

David Mitchell, adjungerad professor vid University of Canterbury i Christchurch i Nya Zeeland, är på besök i Stockholm. Eller rättare sagt i Europa. Under två månaders tid har han varit på resande fot, huvudsakligen inbjuden av universitet, myndigheter och organisationer för att föreläsa om sitt specialområde inkludering.

Resan och föreläsningarna hänger ihop med att hans bok från 2008, What Really Works in Special and Inclusive Education, nyligen kom i en matigare, reviderad upplaga och översatts till flera språk. Titeln på svenska är Inkludering i skolan – undervisningsstrategier som fungerar och recensenterna är överlag positiva.

”Den borde finnas i alla personalrum och aktualiseras med jämna mellanrum för att inte glömmas bort. Så viktig är den.”, skrev specialpedagog Monika Mattsson här i Specialpedagogik i våras.

En anledning till den uppmärksamhet boken har fått är det konkreta anslaget. Innehållet bygger på 27 olika strategier som David Mitchell valt ut med särskild hänsyn till elever i behov av stöd. Kamratpåverkan, social färdighetsträning, formativ bedömning, den fysiska miljön och vikten av samarbete, både mellan vuxna på skolan, med föräldrar och med myndigheter, är några exempel.

Intresset handlar också om bokens koppling till aktuell forskning. Vikten av evidens, framför allt när det kommer till att förstå vilka undervisningsstrategier som fungerar i olika sammanhang, är något som David Mitchell inte nog kan betona. Det borde vara en självklarhet för lärare och lärarutbildare att grunda sin undervisning på forskning och hålla sig uppdaterade, menar han.

– Var skulle vi befinna oss om läkare och ingenjörer inte tog del av ny forskning? Som diabetiker är jag oändligt tacksam för upptäckten av insulinet. Tyvärr har utbildningsområdet halkat efter på det här området, säger han.

Själv har David Mitchell gått igenom stora mängder forskning som han både refererar till och problematiserar i boken. För lika viktigt som det är att stödja sig på evidensen är det att kunna tolka situationen. Vilka strategier som passar är ett beslut som varje lärare måste ta med hänsyn till eleven och situationen.

– Lärare underskattar ofta sin egen skicklighet. En bra lärare vet vad som måste göras för att stimulera utvecklingen och hantera svårigheter, säger han.

Men det finns en begränsning i vad en lärare kan göra på egen hand. David Mitchell berättar om förhållandena i Nya Zeeland där man arbetat aktivt med inkludering sedan i slutet av 1990-talet. Där är det reglerat i de statliga styrdokumenten att inkludering inte är något som skolor kan bortse från. Numer har den undervisande läraren alltid stöd av minst en pedagog i klassrummet. De har båda, i sin tur, tillgång till specialpedagogisk handledning, direkt i klassrummet eller vid lektionsplaneringen.

År 2010 ansåg 50 procent av skolorna i Nya Zeeland att inkluderingen fungerade mycket bra. Fyra år senare, 2014, var den siffran 75 procent.

– Vi blir bättre och bättre på inkludering men det finns fortfarande mycket att göra, säger David Mitchell.

Att inkludering är bra för alla är lätt att säga. Men David Mitchell har inga illusioner om att det är enkelt att arbeta inkluderande. Det vet han av egna erfarenheter som lärare och skolpsykolog. Men det finns utgångspunkter som underlättar. Till exempel att utveckla undervisningen – helst hela läroplanen – så att den redan från början passar alla, oavsett funktionsnedsättningar eller särskilda behov.

– Min enkla definition av inkludering är ”education that fits”, undervisning som passar. Det är inte barnet som ska passa in i skolan, det är skolan som ska anpassas efter barnet. Det är ett mångfacetterat arbete som innehåller många komponenter och det är mycket som måste klaffa. Tar man bort en komponent så blir inkluderingen lidande, säger han.

På frågan om hur man får inkludering att fungera för de elever som har det allra svårast, de som har svårt att vara i en större grupp, som blir aggressiva, utagerande eller som lider av svår ångest, dröjer David Mitchell en aning med svaret. Men hans övertygelse står fast:

– Vi kan inte dra en linje mellan vilka vi tycker att vi kan undervisa och inte. Så fort vi väljer bort elever så kommer vi snart att tycka att vi måste välja bort ytterligare elever, gränserna kommer hela tiden att flyttas. Vår utgångspunkt måste vara att vi kan undervisa alla.

David Mitchell återkommer till vikten av att göra anpassningar som passar eleven. Anpassa undervisningen, anpassa lektionen, anpassa prov och bedömning.

– Det här kräver ett mått av kreativitet. Diskutera med varandra, gör studiebesök, prata med lärare på andra skolor där det fungerar bra och ta reda på hur de gör.

David Mitchell är adjungerad professor vid University of Canterbury i Christchurch i Nya Zeeland. Han har haft en rad gästprofessurer runt om i världen, bland annat vid Göteborgs universitet. Hans bok Inkludering i skolan – undervisningsstrategier som fungerar ges ut av Natur & Kultur.

ur Lärarförbundets Magasin