Ingår i temat
Bygga relationer
Läs senare

Magin sker i mötet

RELATIONERUtan relation inget lärande, hävdar forskare i relationell pedagogik. Men det handlar inte om att läraren ska bli kompis med eleven, intygar representanter för detta unga forskningsfält.

05 Dec 2017
Bild: Kati Mets

Lärandet sker i mötet mellan två människor. Jag kan inte låta bli att tycka att det låter som att slå in en öppen dörr. Jonas Aspelin, professor i pedagogik vid Högskolan Kristianstad, får ta emot mina frågor.

Relationell pedagogik pekar på vikten av mellanmänskliga möten. Varför behövs denna forskning?
– I relationell pedagogik har vi fokus på vad som sker i de mänskliga mötena. Detta är inte en given utgångspunkt för all pedagogisk forskning, även om det kanske borde vara det. Vissa studerar lärande utifrån vad som sker ”inuti” individen, exempelvis i hjärnan. Andra forskar om faktorer ”utanför”, såsom grupper, organisation och läroplan. Båda riskerar att glömma den ömsesidiga påverkan som uppstår i mötet mellan två människor.
– Skolan betonar kunskapsinnehållet samtidigt som den tonar ned fostransansvaret och demokratiuppdraget. Här tror jag att specialpedagogiken har mycket att bidra med, genom att lyfta fram vikten av tillgänglighet och delaktighet.

Jonas Aspelin, professor i pedagogik.

I ett manifest för relationell pedagogik står att ”vi har glömt bort att utbildning handlar om mänskliga varelser”. Är inte det något överdrivet?
– Uttalandet ska inte ses som en kritik mot lärare, utan mer som en kritik mot politiker, styrdokument och media, där man sällan får bilden av att undervisning handlar om människor som möts. Om lärare lyssnar till den allmänna retoriken om skolan, kan de lätt dras med i synen på människan som ett prestationssubjekt, och tänka att deras enda uppgift är att så effektivt som möjligt få eleven att prestera.

Finns det en föreställning att relationell pedagogik står i motsats till kunskapsfokus?

– Ja, det gör det och det är en feltolkning. Snarare talar relationell pedagogik om att kunskap och omsorg går hand i hand. Det finns mycket forskning som visar att studieresultat påverkas av kvaliteten på relationen mellan lärare och elev.

Tar inte relationer mycket tid?
– Jo, när jag föreläser säger många lärare: ”Jag har 250 elever, hur ska jag hinna?” Men jag tänker inte att de ska sätta sig in i alla elevers personliga problem, eller bli kompis med dem. Läraren har sitt huvuduppdrag – undervisning – och ska inte behöva ligga vaken på nätterna och fundera på eleverna. Relationell pedagogik handlar om vilket förhållningssätt du har till eleverna när du är där. Jag vill kalla det ett situationellt perspektiv. Om eleven då och då får ett mellanmänskligt möte med dig och känner att ”här är en lärare som vill mig väl, oavsett vad jag presterar”, är mycket vunnet.
– Sedan vill många lärare ha informella kontakter med eleverna, kanske hänga lite
i korridoren. Det är okej, men det är inte poängen med relationell pedagogik.

Inom relationell pedagogik slår ni fast att lärare–elev-relationen är och ska vara asymmet­risk. Varför?
– Asymmetri är inte samma sak som hierarki, utan betyder ”olikhet i form”. Relationen ser olika ut beroende på varifrån du tittar. Här passar filosofen Martin Bubers begrepp ”omfattning”. Läraren kan uppleva situationen från elevens perspektiv, men eleven kan inte till fullo förstå läraren. Därmed är lärarens ansvar annorlunda jämfört med det ansvar eleven har.

Hur stor är då relationskompetensen hos svenska lärare?
– Jag tror att det går framåt. När jag började föreläsa om relationell pedagogik i mitten av 90-talet mötte jag ett motstånd från främst ämneslärare. Så är det inte längre. Men jag tror att många än i dag drar sig för att samtala om sin relationskompetens. Det uppfattas som känsligt och personligt.

Bör specialpedagoger och speciallärare kunna mer än andra om relationer?
– Ja, det vill jag påstå. Jag undervisar studenter på de programmen och tycker att
de oftast har en ovanligt god förståelse för relationer. Och genom utbildningen blir de något av experter på att möta varje elev utifrån dess förutsättningar. Jag menar att det bör vara en central arbetsuppgift för dem att stötta kollegor kring pedagogisk relationskompetens.

Hur då?
– Genom att exempelvis vara med en kollega i undervisningen. Låt säga att läraren har svårigheter i klassrummet. Kan det vara så att läraren kommunicerar på ett sådant sätt att eleverna inte upplever sig som delaktiga? Ser läraren om eleverna känner sig exkluderade? Genom att föra de här samtalen kan specialpedagogen och specialläraren få en nyckelroll i skolutvecklingen.

Annika Lilja, universitetslektor

Annika Lilja är mellanstadieläraren som efter 26 år ville ägna sig åt forskning. Det utmynnade i avhandlingen Förtroendefulla relationer mellan lärare och elev, vid Göteborgs universitet.
– Ni känner igen er, säger hon på en konferens om skolfrånvaro, och fortsätter:
– Man kommer som lärare taggad inför en lektion. Sen släntrar en elev in i rummet och stönar ”öh, neeeeej!” Och allt faller. Andra gånger är man knappt förberedd. Och ändå blir det en magisk lektion! Varför? Det handlar om växelverkan.

I avhandlingsarbetet frågade Annika Lilja eleverna: ”Vad får dig att jobba på lektionerna?” Ett vanligt svar var att de ”anstränger sig för lärarens skull”.

– Eleverna ger alltså tillbaka på det sättet. Det tyckte jag var intressant.

Genom klassrumsobservationer studerade Annika Lilja hur relationer tog form. Hon minns särskilt eleven Jeanette, med hög frånvaro. Det är dags för prov och Jeanette dyker oväntat upp i klassrummet. Hon får göra provet med hjälp av läroboken, och blir snabbt klar. Jeanette lägger då upp fötterna på bordet, sätter hörlurar på öronen och – börjar måla naglarna.
– Det spreds sakta en nagellackslukt i rummet och jag tänkte ”det här går illa”,
säger Annika Lilja.

Men ingen brydde sig! De andra eleverna jobbade på och var helt okej med att andra regler gällde för Jeanette.

Berättelsen ligger till grund för en av slutsatserna i Annika Liljas avhandling: Rättvisan är relativ. Alla elever behöver inte göra likadant. Individualiseringen blev möjlig, och accepterad, tack vara att läraren hade skapat en relation med Jeanette, och de andra eleverna. Den övergripande slutsatsen i avhandlingen stavas ”Relationer leder till lärande”. Om detta måste jag veta mer, och jag fångar in Annika Lilja efter föreläsningen.

Det spreds sakta en nagellackslukt i rummet och jag tänkte ’det här går illa.’

Relationer leder till lärande. Är inte det väldigt självklart?
– Nej, jag tror faktiskt inte det. I forskningen har man fokuserat antingen på vad läraren gör – didaktik eller metodik – eller på så kallade lärandeteorier. Att koppla ihop dem båda låter självklart, men sker inte särskilt ofta.

Går relationell kompetens att öva upp?
– Absolut! Exempelvis behöver lärarstudenter prata om de aspekterna under vfu:n. ”Varför funkade inte min undervisning i dag?” ”Kanske för att det här hände och du inte gjorde något åt det?” i stället för att enbart fokusera på i vilken ordning lärarstudenten presenterade nya begrepp. Det måste ingå i lärarens planering att fundera på hur man ska få med sig eleverna.

Många lärare ropar efter elevassistenter eller socialpedagoger för att ”sköta det sociala”. Är det fel utveckling?

Bild: Kati Mets

– Jag vill inte säga att det är fel generellt, men om man som lärare tycker att man inte har tid med relationer, då får man problem med elevernas förtroende. Man får i stället lägga tid på regler och reprimander. Men visst har jag själv tänkt ibland att jag inte har tid med en viss elev, att jag helst skulle behöva sitta bredvid den eleven hela tiden. Men, genom att ha en bra relation till alla elever, kan jag få med mig de flesta på lektionen. Och det ger mig tid över till de elever som behöver något extra.
– Risken med att tänka att relationer byggs utanför själva undervisningen, är sämre studieresultat. Vissa elever kommer att nå målen ändå, eftersom de har stöttning hemifrån. Men vi tappar de elever som inte har stöd någon annanstans än i skolan. De behöver uppmärksamhet och den måste de få i själva undervisningen.

 

Utan relation inget lärande, alltså. Men på Madickens tid när lärarna var opersonliga auktoriteter – nog sjutton lärde sig eleverna något litet ändå?
– Jag tror faktiskt att det fanns relationer även på Madickens tid. Det har alltid funnits lärare som har förstått detta. Mina elever fick också stå på rad och ta i hand varje morgon. Jag ville se dem i ögonen och ha två sekunder med var och en. Vi bygger in relationer i strukturen, och det gjordes nog även förr i tiden.

Finns det ett förakt för omsorg i dagens skola?
– Kanske. Det där lilla – att hämta ett plåster, ge en kram – tar inte lång tid. Att säga: ”du har varit förkyld, hur mår du nu?” tycker jag är en del av undervisningen. Att inte se eleven som ett objekt som man ska hälla kunskap i, utan som en människa.

ur Lärarförbundets Magasin