Läs senare

”Idén om att samhället inte skulle ha några styvbarn var lysande. Men det fungerade inte”

30 Jan 2018
Majgull Axelsson har försökt skriva andra sorters böcker också, om kärlek, till exempel. Det gick inget bra. ”Jag somnade bara.” Foto: Claudio Bresciani/TT

Han kallas Tok-Lars, ibland Vidundret. Det är 1960-tal och pojken som troligen har såväl autism som utvecklingsstörning är i omvärldens ögon inte bara anskrämlig till utseendet utan också skrämmande, med sin oförmåga att tala, sin märkliga gångstil, sina vrål.

Drygt femtio år senare kliver hans syster Märit av tåget i Lund, driven av en inre röst som manar henne att ta reda på vad som hände storebrodern, han som så småningom togs in på Vipeholm, en anstalt för ”svårt sinnesslöa” i Lund. I Ditt liv och mitt får vi följa hur Märit gör upp med sina sedan länge förträngda minnen och skamkänslor kring broderns öde.

Utsatthet, maktlöshet och skuld. Majgull Axelssons böcker rör sig kring dessa teman, ofta utifrån gömda och glömda skamfläckar i vår historia. Det var redan i slutet av 1960-talet som Majgull Axelsson började intressera sig för hur människor med funktionsnedsättning behandlades. Som journalist hade hon mött barnläkare som rutinmässigt ordinerade föräldrar att lämna bort barn med det som ansågs som såväl fysiska som psykiska handikapp.

Men så blev barnpsykiatern Karl Grunewald utsedd till överinspektör vid Medicinalstyrelsen. Han var en man som tänkte tvärtom: ”Nu var det inte i första hand föräldrarna och samhället som behövde skyddas mot de utvecklingsstörda. Det var de utvecklingsstörda som behövde skyddas mot samhället”, som Majgull Axelsson skrev i en recension av Karl Grunewalds bok Från idiot till medborgare i Dagens Nyheter 2009.

Majgull Axelsson Foto:Claudio Bresciani/TT

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet trädde nya omsorgslagar i kraft och Majgull Axelsson följde det hela med stort intresse. Ett intresse som följt henne genom åren och som det till slut var dags att ägna en roman åt.
– Jag tycker att vi har idealiserat folkhemsperioden. Därför ville jag skriva om hur de här människorna behandlades.

Majgull Axelsson sitter i vardagsrums-soffan hemma i sin och maken Jan Axelssons tegelvilla på Lidingö utanför Stockholm. Ett harmoniskt rum i vinkel, fönster mot trädgården, öppen spis. Nikotintuggummit är hämtat, tvååriga Svea av rasen West highland white terrier har fått en bit bulle och klipprat i väg på sina korta ben.

Vi är på väg att förlora oss i hundsnack, men vänder i stället blicken mot de tavelbehängda väggarna och Majgull Axelsson berättar att hon använde pengar hon tjänade på Augustprisbelönade genombrottsromanen Aprilhäxan till konstinköp.

Behovet av att omge sig med konst har hon med sig från barndomen i Nässjö, där hon växte upp som den yngre av två döttrar till en servitris och en lokförare. I hemmet fanns ett kulturintresse, som bland annat yttrade sig i besök på utställningar och konst­inköp. Hon förklarar det med det bildningsideal som präglade stora delar av arbetarklassen under denna tid.
– Inte nödvändigtvis för att omsätta i yrkesverksamhet, utan för bildningens egen skull. I dag finns det ju inte alls sådana ambitioner i samhället. Det är djupt olyckligt, för jag tror det vidgar klyftorna.
– Kunskap och information, som det trycks så mycket på, är inte samma sak.

Majgull Axelssons pappa var aktiv i ABF och läste tyska på kvällarna, modern var storläsare. En gång i veckan cyklade hon och döttrarna till biblioteket.
– Det var veckans högtidsstund.

I hemmet fanns också ett tydligt samhällsintresse och samtalen rörde ofta de stora politiska händelserna. Det slipade förmågan att diskutera och argumentera.
– Farsan och jag hade en ständigt pågående diskussion om vad folkhemmet var. Den där idén som Per-Albin framförde i sitt så kallade folkhemstal, om att samhället inte skulle ha några kelgrisar och inga styvbarn är ju lysande. Men det fungerade inte. Det försökte jag få farsan att fatta.

Hon påpekar att hon själv tillhörde kelgrisarna, de som fick äta sig mätta på bra mat, som fick presenter av samhället (”jag har fortfarande kvar en atlas och en antologi”) och förmånliga studielån, som så småningom möttes av en god arbetsmarknad. Men Majgull Axelsson hade alltså tidigt insett att det fanns mörkare sidor under den vackra ytan. Saker som skedde i det fördolda och människor som var just ”styvbarn”.

Som den romska flickan i hennes förra roman Jag heter inte Miriam, från 2014. Och som Lars, pojken med utvecklingsstörning i Ditt liv och mitt.

Först hade Majgull Axelsson tänkt sig att berätta om en patient på anstalten Vipeholm från hans eget perspektiv, men hon kom fram till att det var för svårt. I stället valde hon att utgå från Lars syster Märit och hennes skuldkänslor kring brodern.
– Och deras ytterst dysfunktionella familj fick bli som ett slags miniatyr-Sverige.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Namn: Majgull Axelsson.
Född: 1947.
Familj: Maken Jan Axelsson,
två vuxna söner, ett barnbarn.
Bor: Villa på Lidingö.
Läser: Just nu Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro.
Om du fick leva i en annan tid:
”Då skulle jag välja jägar- och samlarepoken. Jag tror att det var någorlunda drägligt att vara
kvinna då.”
Historisk person du skulle vilja träffa: ”En mycket ung Marie Curie.”

Lars och Märit är förstås påhittade gestalter, men händelserna på Vipeholm bygger på den ”klassiska journalistiska research” som Majgull Axelsson gjorde innan hon började skriva boken. Det är fruktansvärda berättelser om förnedring av försvarslösa människor. I boken förekommer bland annat att vårdare slår patienter med livremmar. Nog så hemskt, kan tyckas. Men det var ännu värre.
– Häromdagen, när jag talade om boken på ett bibliotek i Skåne, kom det fram en man som hade haft sommarjobb på Vipeholm 1961. Han berättade att det inte ”bara” var livremmar utan också brännbollsträn. Det chockerade mig.

De intagna utsattes också för grov förnedring i form av elchocker, spännbälten och kalla bad. De fick dessutom vara försöks-personer, till exempel då de dagligen fick tugga en extra söt och kladdig kola, i syfte att undersöka sockrets påverkan på tänderna.
Och inte nog med det. Vipeholmspatienter som dött­ sändes till Lunds universitet för att dissekeras i utbildningssyfte.

Majgull Axelsson lämnade gymnasiet efter första ring och började så småningom på Poppius journalistskola. För trots uppmuntran från en svensklärare som menade att hon kunde bli författare, hade hon inte tillräckligt stort självförtroende för att satsa på det.
– Det drömde jag om i hemlighet. Inte ens Janne fick veta det.

Hon tror det har att göra med hennes arbetarklassbakgrund. Vid sidan om bildningsambitionen fanns Jantelagen: Man skulle visserligen bli något, men inte tro att man var något.
– Den dubbelheten tror jag många klassresenärer bär med sig.
Att bli författare var alltså också lite väl storvulna drömmar, trodde hon. Men till slut, så.
– En fördel med att skriva skönlitterärt är att du kan gömma dig. Ingen människa kan veta vad som är sant och vad som är påhittat.

Dessutom:
– Litteraturen kan ställa bra frågor men behöver inte ge några svar.
Hon får ofta frågan vad det gör med henne själv att skriva om dessa ämnen, men säger att det inte tynger henne.
– Jag lägger tyngden på läsaren.

Problemet är snarare ett annat.
– Det finns ju en laddning i att vara den som pekar på det onda, och en risk att man blir moraliserande. Det är något jag tycker djupt illa om.

I stället hoppas hon att hennes böcker kan hjälpa oss att se, att inte vända bort våra blickar. Se människorna i tiggarna, se lögnerna vi berättat om oss själva. Fundera över varför vi resonerade som vi gjorde.
– Men också se det som är och var bra.

På Vipeholmsanstalten fanns det nog egentligen ingenting som var bra, utom under den korta period i början av 60-talet då där förekom försök med att ge patienterna träning i vardagsliv.
– Men det lades snabbt ner.
Däremot tycker hon att vi kan glädjas åt att synen på människor med psykiska funktionsnedsättningar är en helt annan i dag.
– Det är ju en himmelsvid skillnad, säger hon och berättar att hon själv har en femtonårig systerson med Downs syndrom som har ett bra liv.

Men för den skull får vi inte glömma hur det en gång var. Och det finns många fler sådana berättelser att ta sig an, konstaterar Majgull Axelsson, utan att avslöja vad hon just nu skriver på.
– Den frågan svarar jag aldrig på.

ur Lärarförbundets Magasin