Ingår i temat
Special: Matteproblem
Läs senare

Måste det vara så svårt?

Nära en femtedel av landets niondeklassare ligger i riskzonen för att få underkänt i matematik. Behöver det verkligen vara så? Vi letar svar hos forskare, rådgivare och lärare.

14 Okt 2016
Måste det vara så svårt?
Illustration: Kati Mets

När läraren staplar tal där framme vid tavlan är det en hel del elever som ibland eller ofta har svårt att se logiken. Något mer exakt är det ungefär 20 procent av eleverna. Runt tio procent av dem som gick ut nian i våras fick nämligen inte ett godkänt betyg i matematik. Då är det rimligt att tänka sig att ungefär en dubbelt så stor andel brottas med matematiksvårigheter i någon form, menar Bertil Löfdahl, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, spsm.

Det är ett påstående som också kan hämta stöd i de nationella provresultaten. Hösten 2015 fick närmare 19 procent av niorna underkänt på matematikprovet.

– Den enskilt största orsaken till det här är undervisningen. De senaste åren har fokus också flyttats från den enskilda eleven till hela lärmiljön, säger Bertil Löfdahl.

Förmågan att kunna läsa och förstå en uppgift, graden av mognad och neuropsykiatrisk problematik, som till exempel adhd eller Aspergers, är sådant som påverkar och riskerar att orsaka problem med matematiken. Personlig begåvning när det kommer till ämnet matematik spelar givetvis också roll. En ”bra begåvning” kan till exempel underlätta om eleven har andra specifika svårigheter, förklarar Bertil Löfdahl.

Dessutom pratar han om risken för ”pseudodyskalkyli”. Att eleven helt enkelt inte tror sig kunna räkna. Och därför går det dåligt:

– Den emotionella faktorn är väldigt viktig. Matte har hög status och lyckas man är man klok och intelligent. Lyckas man inte är det åt andra hållet, säger han.

Men hur skolan bäst ska göra för att hjälpa dessa elever att klara av ämnet är inte lika enkelt att sätta ord på, menar Gunnar Sjöberg som forskar på matematiksvårigheter vid Umeå universitet. Att titta på sådant som slutbetyg och nationella prov i nian gör det enkelt att ringa in matematik som det ”outstanding största problemet”, menar han. Men det finns två grenar i denna matematikdiskussion. En som förespråkar att det handlar om dysfunktion, alltså dyskalkyli (läs mer i artikeln på sidan 31). Och en annan som menar att det uteslutande har med kontext att göra och att de allra flesta kan fixa ett godkänt betyg. Mellan de två falangerna befinner sig Gunnar Sjöberg själv.

Illustration: Kati Mets

– Det här med kontext har stor betydelse. Rörig bakgrund, fel läroböcker, kanske dåliga lärare eller för långa mattelektioner. Men att hitta ingången till var man ska börja någonstans. Ja, det är ju det som är svårigheten, säger han.

Gunnar Sjöberg är hoppfull eftersom matematiksvårigheter börjar tas på allvar i forskarvärlden – även om det fortfarande går drygt femton forskningsartiklar om läs- och skrivsvårigheter på en om matematiksvårigheter.

– Inget ont i det men det har funnits en kultur av att läs och skriv är viktigt. Och av tradition har specialpedagoger blivit väldigt duktiga på att stötta och hjälpa kring de problemen, säger han.

Problem med matematik får också större konsekvenser i dagens samhälle. Att gå till banken och lämna in avier när hyran ska betalas är ett minne blott. Individen förväntas klara mer själv och det mesta görs hemifrån.

– Nationella proven i nian blir ju på något sätt miniminivån för vad man måste kunna, utifrån att man inte behöver gå gymnasiet. Då är det väldigt alarmerande att så många inte når dit, säger Gunnar Sjöberg.

Råden, från till exempel spsm, till pedagoger som upptäcker en elev med matematiksvårigheter är tydliga. Agera omedelbart, kartlägg orsakerna och fokusera på hela lärsituationen när åtgärder sätts in. Och glöm inte att engagera eleven i processen.

Allt det här håller Markus Björnström med om. På Lemshaga akademi, där han jobbar som speciallärare, screenas eleverna från första klass och framåt varje höst.

– Annars missar vi kanske elever som mörkar sina svårigheter för att de tycker att det är pinsamt och jobbigt. Som kanske tar hjälp av kompisar på alla uppgifter. Screeningen tar max två lektioner, säger Markus Björnström.

Även han är tydlig med kopplingen mellan matematikresultat och lärarens förmåga att göra sitt jobb.

– När man rör sig mellan olika klasser och skolor ser man ju att de riktigt skickliga lärarnas elever når målen i större omfattning. Det är svårt att överskatta lärarens inflytande, och det är både spännande och lite läskigt, säger han.

I de fall där matematiksvårigheter inte uppmärksammas och hanteras förrän på högstadiet, har eleven ofta känslor av skam och skuld kring ämnet. För pedagogens del handlar det då om att arbeta med det mentala, beskriver Markus Björnström. Att tänka anpassningar snarare än att träna. Han ser det som svårt att lägga till två extra timmar matematik i veckan för den äldre eleven, eftersom det är så mycket annat som pressar. Ett E-betyg kan vara ett rimligt mål att sätta upp, och sedan anpassa undervisningen för att eleven ska nå dit.

Med en yngre elev är pressen mindre.

– Då är det mer motiverat att jobba intensivt med själva ämnet periodvis eller försöka med intensivundervisning i mindre grupper. Det finns tid och kraft att fokusera mer på själva matten, säger Markus Björnström.

Även om allt det här görs på hans skola kan de inte visa upp det perfekta arbetssättet. Idéer baserade på forskning och erfarenhet finns. Problemet är att få den goda undervisningen att faktiskt bli av – ett dilemma som Markus Björnström vet att många speciallärare och specialpedagoger känner igen sig i. Det märker han på de föreläsningar om dyskalkyli och matematiksvårigheter som han håller.

– Då har vi den diskussionen ganska ofta. Utmaningen finns på organisatorisk nivå. Det finns många saker att göra. Men hur i hela friden ska vi få till det?

Så vad säger forskningen att god undervisning är? I Gunnar Sjöbergs Umeå finns två modeller. I tidiga åldrar jobbar stadens skolor med vad de kallar intensivmatematik (läs mer i reportaget på sidan 32). Under några månader får elever som har svårt med matematiken en till en-undervisning med specialpedagog, speciallärare eller matematiklärare.

I andra änden av åldersspannet ringas de niondeklassare in som riskerar att missa målen i matematik. De får söka till det som kallas Umematte, vilket betyder extra undervisning i liten grupp en gång i veckan.

– Det bygger på frivillighet och det som erbjuds är hårt arbete, med möjligheten att de kommer att fixa det. Uppemot 90 procent når också godkänt, säger Gunnar Sjöberg.

Även om han beskriver sig som överlag nöjd med den utbildning som universiteten bedriver, ser han också att lärarutbildningarna har en del av ansvaret för att tjugo procent av avgångseleverna i nian har problem att nå målen i matematik.

– Vi läser det senaste, diskuterar och tillbringar tid ute i skolorna för att försöka vara öppna för beprövad erfarenhet. Men vi har också en strävan efter att få en ännu tätare kontakt mellan fältet och forskning. Där finns det fortfarande mycket kvar att göra, säger Gunnar Sjöberg.

Han leder själv en forskningscirkel med lärare som får berätta om sin undervisning och diskutera eventuella problem. De har också seminarier där Gunnar Sjöberg presenterar passande forskningstexter. Tanken är att det ska mynna ut i hur de kan förbättra och förändra sin undervisning och arbetssituation – i stort sett dagen därpå.

– Det har varit effektivt både för mig och för lärarna. I grund och botten är det inga dyra åtgärder. Så det kan jag rekommendera andra att börja med. 

ur Lärarförbundets Magasin