Ingår i temat
Bygga relationer
Läs senare

Med Eva fick Salah tillbaka tron på sig själv

RELATIONER”Känner du Eva Elg? Hon räddade mitt liv.” Så sade Salah Reisan när han stötte på en av hennes kollegor. En överdrift? Nej, intygar han i dag, några år efter den kaosartade högstadietiden.

05 Dec 2017
Saleh Reisan och Eva Elg. Foto: Magnus Torle

Det är några få veckor kvar på vårterminen när Eva Elg börjar sitt första specialpedagogjobb i Helsingborgs kommun. För Salah Reisan är det bara ännu en rörig, stökig, gapig dag i klass åtta.
– Jag hade jobbat många år som lärare, men jag hade faktiskt aldrig varit med om något liknande. Det var kaos. Det var inte undervisningsbart, säger Eva Elg om vad hon såg från sin observationsplats längst bak i åttornas klassrum.

Vad hon också såg – mitt i det allmänna bruset – var tre killar som stördes mer än andra. De tillhörde inte dem som bråkade mest, utan snarare dem som kunde koncentrera sig minst. En av de tre var Salah Reisan.
– Jag såg hur lättstörd han var. Han och de andra två killarna fick ingenting gjort, de skulle inte få någonting gjort framöver i den miljön och det var ett år kvar till gymnasiet.

Salah hade streck i allt utom idrott. Han hade kommit till Sverige från Irak inför årskurs sex, med traumatiska upplevelser att bära på. Redan i hemlandet upplevde Salah sig som en misslyckad elev. Han var ängslig och vantrivdes i skolan. Betygen slängde han i papperskorgen. Under ett helt år av väntan i Jordanien, på flykt från Irak, gick han inte i skolan alls.

Hur skulle de här killarna komma in på gymnasiet om de inte fick en chans att visa vad de kunde?

Det var med denna skolhistorik och med detta självförtroende han kom till det sven-ska högstadiet, i norra Skåne.
– Vi flöt mest runt. Vi gjorde ingenting och ingen lärare tog tag i det. Jag hade inte någon hjälp hemifrån, mina föräldrar kunde inte språket. För mig var det inte ens lönt att försöka. Det skulle ändå inte gå bra för mig, det bara var så. Inte heller lärarna trodde på mig.

Men Eva Elg gjorde det. Eller som hon frankt uttrycker det när vi ses en höstsöndag i Helsingborg och pratar om deras gemensamma historia:
– Hur skulle de här killarna, som hade så mycket bakom pannbenet, komma in på gymnasiet om de inte fick en chans att visa vad de kunde?

Med rektorn och elevhälsan i ryggen gjorde hon det som hon egentligen inte tycker om: hon plockade ut Salah och de två andra killarna ur klassen. Höstterminen i nian installerade de sig i ett rum intill matsalen.

Eva Elg började med en ”jätteintervju” med var och en av dem. Vem är du? Var ligger Irak, var ligger Sverige? Vad är likt, vad är olikt? Vad är du bra på? Vad vill du jobba med? ”Kock”, sade Salah. ”Vad bra”, sade Eva. ”Då ska du komma in på restaurang och livsmedel.”

Salah gjorde ett Wisctest och han klarade sig bra, både verbalt och skriftligt. De identifierade hans matematikskräck och angrep ämnet från en annan vinkel.
– Vi spelade kort och gjorde en massa and­ra saker som du inte tänkte på som matte.

Eva Elg

Ålder: 57 år.
Bor: I Vejbystrand i norra Skåne.
Jobb: Specialpedagog vid centrala elevhälsan i Bjuv.
Gör om fem år: ”Jobbar mer med utbildningar. Och har kvar mitt bed and breakfast”.

Foto: Magnus Torle

En tidig uppgift var att skriva en berättelse om sitt liv. Salahs hette Nu är jag här.
”Jag fattar ingenting, Eva, jag trodde inte jag kunde berätta om det som hänt mig, men nu rinner det ur mig”, sade Salah då, påminner Eva.
– Och det gjorde det verkligen! Sida upp och sida ner, en fantastisk berättelse! På korrekt svenska dessutom, säger hon.
– Ja, det bara rann. Jag kunde skriva vad som helst, om allt det som hänt mig, om
kriget, om varför vi kom hit – och det var ju inget kul …

Eva Elg är övertygad. Utan relation, inget lärande. Hon refererar till metoden Vägledande samspel (på engelska ICDP) som börjar i relationsskapandet.
– Jag vill alltid hitta det individuella, det som är viktigt för det här barnet, den här ungdomen. Hos dig, Salah, hittade vi din nyfikenhet på kockyrket och din kärlek till att röra dig. Och vi såg till exempel att du behövde lära dig simma, det enda som saknades för dig i idrott.

Salah var tveksam till om han skulle klara av att bli kock. Han visst ju knappt vad ett enda köksredskap eller en enda ingrediens hette på svenska. Eva Elg tömde en kökshylla i taget där hemma och tog med till skolan. De luktade och smakade på olika sorters oljor och vinäger, tog reda på vad de kostade och var de kom ifrån. Både Eva och Salah upptäckte en vetgirighet som aldrig hade fått blomma ut.

Salah fick anpassad studiegång och praktik två dagar i veckan. Eva Elg fixade in honom på en tjusig restaurang på den skånskaste av platser, fiskeläget Mölle på Kullahalvön.
– Det var magiskt, minns Salah.

Och Eva minns när Salah frågade henne om hon ville veta hur man gör chips av champinjoner. Hon såg det som ett tydligt tecken på vad som höll på att hända med Salah:
– Du började tro på dig själv. Du fick en push av att träffa människor ute i samhället som helt enkelt tyckte om dig.

Salah Reisan

Ålder: 21 år.
Bor: I Göteborg.
Jobb: Skiftledare på hamburgerrestaurang.
Gör om fem år: Jobbar som polis.

Foto: Magnus Torle

Eva Elg understryker att hon har ett starkt kunskapsfokus, men att hon utgår från principen ”När jag lär mig mår jag bra och när jag mår bra lär jag mig”.

Hur mycket var egentligen plugg och hur mycket var personligt snack under året med Eva? Salah säger att det var uppdelat. De började alltid med frukost tillsammans.

Sedan lektionspass med täta pauser. Varje vecka hade Eva Elg möte med Salahs föräldrar. Och det där samtalet om livet och nuet – det pågick liksom ständigt, säger Salah.

Var då specialpedagogen en kompis eller lärare?
– I första hand en kompis. Men sen lärde hon oss en jävla massa grejor. Med tiden blev hon kanske mer lärare, säger han.

Eva Elg bekräftar beskrivningen.
– Ja, när jag såg att ni hade steppat in i kunskapens borg, då blev jag mer och mer lärare.
Hon ryggar inte tillbaka för ordet ”kompis”, även om hon säger att hon mycket väl känner till gränsen mellan personlig och privat. Hon påpekar att hon bara pratar med eleverna om sådant som påverkar deras mående, och i förlängningen deras lärande. Kanske bjuder hon lite mer på sig själv än andra, funderar hon, men tillägger att hon inte har några negativa erfarenheter av det. Alla elever har respekterat hennes privata sfär.
– Det är viktigt att förhålla sig professionell. Men som specialpedagog får man en unik möjlighet att gå in och hitta eleven och leda den upp i den meningsskapande sfären, säger hon med ord som anknyter till Vygotskijs utvecklingszoner.
– Kasam – ja, känsla av sammanhang – och Vygotskij, sen är jag nöjd!

Detta är inte termer som klingar bekant i Salahs öron. Det är bäst att han får säga det med egna ord: Vad gjorde Eva som var så bra?
– Det var tryggheten. Det var den där kontakten. Hon var där för mig, hela tiden.

Han funderar lite.
– Alltså, det var helt sjukt faktiskt! Alla vi tre, när vi väl började nian med henne,
älskade skolan. Vi ville vara där, vi jobbade verkligen. Det var tufft, men det var ändå underbart.

Allt eftersom läsåret fortskred kunde Salah delta mer i klassens undervisning.

Det frigjorde tid för Eva Elg, som hade fått motta viss kritik för att hon lade för mycket tid på de tre eleverna. För att klara hela sitt uppdrag bjöd hon in andra elever till rummet intill matsalen samt höll i läxläsning varje eftermiddag. När de tre killarna hade praktik fick hon också tid för andra uppgifter.
– Det är klart att det vi gjorde stack ut. Men ibland måste man vara lite drastisk.

Salah Reisan gick ut nian med tolv betyg. Han kom in på restaurang- och livsmedelsprogrammet och trivdes.
– Den praktiska delen där var det bästa som hänt mig. Vi var med i Yrkes-sm och kom tvåa! Lärarna fattade mig och gav mig den hjälp jag behövde. Och klassen var lugnare, så jag kunde koncentrera mig.

Eva Elg fanns fortsatt med på ett hörn genom att delta i gymnasieskolans analysteam. Och när Salah tog studenten väntade hon på honom på skolgården med röda rosor.
– Den dagen kände jag så mycket stolthet och glädje över Salahs skolresa.

Nu, ett par år efter studenten, bor Salah i Göteborg. Jobb har han hittat lätt: först på ett inkassoföretag, sedan i hemtjänsten. I dag arbetar han på en hamburgerkedja och ska veckan efter vårt möte till Stockholm på en ledarutbildning.

Men han stannar inte inom restaurangbranschen. Han har en ny yrkesdröm: polis. Han har just tagit reda på vad han behöver läsa in för kurser för att komma in på polishögskolan.
– Du blir världens bästa polis! utbrister Eva, som inte hade hört om de nya framtidsplanerna. Har du bestämt dig för det, så kommer du att bli det.

Det ligger något i den profetian.

ur Lärarförbundets Magasin