Läs senare

Mina 15 minuter i rampljuset

13 Dec 2016

Johan Edström

Gör: Är lärare i svenska och SO samt specialpedagog.Arbetsplats: Högstadieskola i Vaxholm.
Gillar: Att hinna ta en kopp kaffe i lärarrummet före första lektionen tillsammans med trevliga kollegor.

Foto: Nils Adler

Jag är inte något socialt geni. Många i min bekantskapskrets är nog av uppfattningen att det genom åren har varit precis tvärtom. Mer av betraktare än mittpunkt kring middagsbordet. Knappast den som håller hov vid bardisken.
Men det var förr. Nu är det nya tider.
Säkerligen har fler än jag märkt av skillnaden i uppmärksamhet kring lärarkåren.
Det fanns en tid då mitt yrkesval inte väckte det minsta intresse från omgivningen. När nya bekantskaper frågade vad jag gjorde kom det, i bästa fall, några pliktskyldiga följdfrågor. Sedan hastade samtalet vidare till bordsgrannen. Det var tydligt att andra yrken var mer intressanta och fick mer uppmärksamhet. Tänk om man varit it-konsult, fastighetsmäklare eller polis. Då hade säkert intresset varit större och man hade fått stå i mitten av all uppmärksamhet.
Andy Warhol myntade någon gång på 1960-talet uttrycket att alla människor har sina 15 minuter i rampljuset. Att vi någon gång får stå i strålkastarljuset och befinna oss i händelsernas centrum. Mina 15 minuter är nu.

När jag nämner att jag är specialpedagog blir det liv i luckan igen.

Bordsgrannen byter inte längre samtals-ämne när jag berättar att jag är lärare. Det kommer följdfrågor och inte sällan blandar sig ytterligare någon i samtalet och vips så står jag i mitten av en diskussion kring skolan. En förklaring är säkert att alla små gulliga fyraåringar som funnits i bekantskapskretsen vuxit upp och blivit äldre. De är helt plötsligt truliga tonåringar som inte längre delar allt i sin vardag med föräldrarna. Där uppstår ett intresse då det visar sig att det finns en bordsgranne som är på samma plats som de märkliga tonåringarna dagarna i ända. En annan förklaring är troligen att många människor har svårt att känna igen sig i den dystra bild av skolan som ges i media. Skolan står återigen i fokus i den politiska debatten.

Lite förvånad måste jag erkänna att det inte är helt fel att få stå i centrum. Jag har till och med utvecklat ett litet tricks när diskussionen börjar ebba ut och fokus riskerar att flyttas till något annan ämne. Då brukar jag se till att nämna att jag inte bara är lärare utan dessutom specialpedagog. Då händer det grejer. Nu blir det liv i luckan igen. Diskussionen kring skolan fortsätter men nu med en specialpedagogisk touch. För eller emot diagnoser, skolor som inte ger stöd och så vidare. Jag tänker njuta av mina 15 minuter i strålkastarskenet så länge det varar. Med tanke på lärarbristen, Pisa-mätningar och kommande valdebatter ser det ljust ut.

För övrigt tycker jag …
… inte om att betygsättning sker i allt yngre åldrar.

ur Lärarförbundets Magasin