Läs senare

Möter explosivitet med empati

IntervjuBarn gör rätt om de kan, menar den amerikanska psykologen Ross Greene. Bakom varje utbrott ligger ett problem som den vuxna och barnet måste samarbeta om att lösa.

Ross Greene tror inte att bestraffningar är utvecklande för vare sig barn eller vuxna. Hans tankar om empatiskt bemötande praktiseras inom bland annat skola, psykiatri och kriminalvård. Foto: Emelie Asplund

Som liten var Ross Greene själv blyg och mycket orolig.
– Jag var ett sådant barn som smälte in i bakgrunden, berättar han i ett konferensrum på Folkets hus i Göteborg, dit han bjudits in som talare.

Alltså raka motsatsen till de barn han vigt sitt liv åt att arbeta med och hjälpa. Barn med ett extremt häftigt temperament, som får utbrott, har sönder saker, slåss, spottar, svär – kort sagt som uppför sig mycket illa.
– Det var de barn som aldrig möttes med empati som jag drogs till när jag skulle ta min masterexamen, säger han.

Ross Greene är doktor i klinisk psykologi och numera chef för organisationen Lives in the Balance, som han startat. Han började sin yrkesbana på ungdomsinstitutioner där han, precis som den övriga personalen, använde bestraffande metoder.
– Jag stängde in besvärliga barn i små rum, eller hjälpte till att trycka ner dem mot golvet.

När rädslan för den egna säkerheten började släppa och han kunde se mer objektivt på sådant som hänt kom känslan av att det var fel och dessutom kontraproduktivt.
– Bestraffande metoder ser ut att fungera i stunden men de här barnen betedde sig på samma sätt redan nästa dag. Jag började tänka att om det inte fungerar att vara hård måste man göra något annat.

Team sprider kunskap om metoden på skolor

Ross Greene sammanfattar sin modell Collaborative and Proactive Solutions, CPS, så här: ”CPS löser problem som orsakar svårigheter i stället för att modifiera beteenden som orsakas av problemet.”

Ross Greene och hans personal håller kurser för att lära skolpersonal att använda metoden i klassrum. Under 3-4 månader får delar av en skolas personal 15 utbildningstillfällen. Mellan träffarna filmar de sitt arbete för feedback vid nästa träff. Sedan sprider de ny­utbildade metoden på sin skola. Han har team som arbetar med detta även i Sverige.

Han sökte sig till forskningen inom neuropsykologi för att förstå de explosiva barnen, och vad som kunde hjälpa dem. Det ledde honom fram till devisen ”Barn gör rätt om de kan”. Det är inte motivation som saknas när barn inte uppför sig, utan förmåga, menar alltså Ross Greene.

Med explosiva barn behöver den vuxne ta reda på vilka olösta problem som ligger bakom utbrotten. Om barnet har många problem måste man prioritera genom att dela in de förväntningar barnen möter i olika kategorier. Det som det verkligen är värt att ta strid om i alla lägen bemöts utifrån ”Plan A”, det vill säga att den vuxne ensam fattar beslut. Det handlar om barnets eller andras säkerhet. Sådant som är mindre viktigt och tills vidare helt kan ignoreras kategoriseras som ”Plan C”. Allt annat hanteras enligt ”Plan B”. Det innebär att man resonerar sig fram till lösningar tillsammans. När barnet upplever sig bli taget på allvar och lyssnat på är det ofta mycket samarbetsvilligt och berett att kompromissa.

Modellen han utarbetat har fått namnet Collaborative and Proactive Solutions (CPS). Första steget är att fråga barnet hur det ser på det olösta problemet. Kanske exploderade barnet inte alls för att det inte gillar matte, utan för att det faktiskt inte förstod vad det förväntades göra och inte vill be om hjälp så att andra hör? Därefter klargör den vuxne sin syn på problemet; som att barnet behöver träna på matte men inte gör det i nuläget. Slutligen samarbetar den vuxne och barnet om att komma fram till en lösning.

I sin bok Vilse i skolan ger Ross Greene exempel på hur man kan arbeta med alla sorters elever på detta sätt, från högpresterare till dem med utvecklingsstörning.

Frågor Ross Greene ofta får från vuxna som ska använda hans metoder är om de inte kommer att förlora auktoritet, och om barn verkligen ska tillåtas komma undan med allt utan konsekvenser. Ross Greene menar att den vuxne självklart fortsätter vara en auktoritet, men en som vägleder barnet och hjälper det i stället för att domdera och straffa. Explosiva barn drabbas redan av naturliga konsekvenser, som att andra blir arga, besvikna på eller rädda för dem, och de mår dåligt av det. De behöver inte ytterligare bestraffning.

”Vi kräver inte av barn med inlärningssvårigheter att de ska göra saker de inte kan och det borde vi inte göra med explosiva barn heller”, säger Ross Greene. Foto: Emelie Asplund

Många oroar sig också för att det kommer att ta mycket tid att förhandla med barnen
i stället för att vara den som bestämmer. Men att göra saker som inte fungerar tar alltid mer tid, slår Ross Greene fast.
– Den som inte arbetar proaktivt och samarbetsinriktat med explosiva barn kommer
i stället att få lägga tiden på att hantera kaos och aggression. Vi löser alla problem bättre när vi är lugna.

Metoden har alltså utarbetats för att användas med lättfrustrerade, explosiva barn men fungerar utmärkt för alla, menar Ross Greene. Den lär barn att själva hantera och lösa sina problem, att kompromissa och att samarbeta.

CPS kräver stora färdigheter hos den vuxne i konsten att kommunicera. Kan alla klara det?
– Ja, det är inte så svårt att lära sig hur man ska samtala för att inte intensifiera problem. Även vuxna lär sig av att öva, så man måste bara ge sig in i det och försöka, säger han.

Vilka ord man använder är betydelsefullt både för barn och vuxna. På frågan vad han tycker om regler i skolan svarar Ross Greene att det är viktigt att ha förväntningar.
– Det kan verka petigt att vilja kalla det förväntningar i stället för regler men det tenderar att påverka vilken inställning de vuxna i skolan har till barn som inte lever upp till dem. När man kallar det förväntningar är de mer öppna för att hjälpa till att lösa saker.

Men allra viktigast är empati. Att möta barn med empati är att tro det bästa och inte det sämsta om dem, säger han och tillägger:
– Empati är människans allra viktigaste förmåga. Barns beteenden är bara signaler som kommunicerar något och empati leder oss till att förstå vad.

ur Lärarförbundets Magasin