Läs senare

”Någon annan får fixa det här”

FORSKNINGVem ska göra de extra anpassningarna? Läraren eller specialpedagogen? När ingen vill ta ansvar sätter skolorna i stället sitt hopp till ”superläraren”.

Bild: Emma Hanquist

Kanske surrar frågorna om extra anpassningar fortfarande i ditt lärarrum. Det har snart gått tre år sedan reformen om olika stödnivåer infördes i skollagen. Innan det blir tal om åtgärdsprogram ska lärare skyndsamt veckla ut en palett av anpassningar i klassrummet. Först om dessa inte räcker, är det dags för särskilt stöd. Och även det ska främst ges i ordinarie klass.

Men är lärarna förberedda för reformen? Kan och vill de ge extra anpassningar? Och vem ska göra jobbet, enligt rektorerna? En forskargrupp tog med sig bland annat dessa frågor till fokusgruppsamtal med tre olika yrkesgrupper: ordinarie lärare, rektorer och speciallärare/specialpedagoger (hädanefter förkortat till specialpedagoger).

Det visade sig, enligt forskarna, att alla grupper helst lade ansvaret på någon annan än sig själva. Det pågår ett slags ständig förhandling om vem som ska ta sig an eleverna i behov av stöd. Så här kan det se ut, enligt Margareta Sandström, professor i special-pedagogik vid Mälardalens högskola, och huvudförfattare till studien:
Klassläraren säger: ”Den här eleven behöver särskilt stöd, och då kan inte jag ha den.” Specialpedagogen föreslår insatser utanför klassrummet. Rektorn protesterar: ”Vi kan inte ha så här många elever utanför ordinarie klasser. Den här eleven ska vara kvar i klassen och det måste lärarna klara av.” Klassläraren slår ifrån sig: ”Men jag kan inte, jag hinner inte, jag har redan kniven på strupen …”
– Vi vill inte svartmåla lärarna. Många av dem vill kunna erbjuda anpassningar, men de tycker att de saknar kunskapen. Det här är främmande mark för dem, säger Margareta Sandström.

Främmande mark? Är extra anpassningar inte sådant som lärare har gjort i alla tider?
– Alla lärare ser det inte på det viset. Det är säkert så att bra lärare alltid har gjort extra anpassningar, fast de inte har haft ett namn för det. Men det finns också lärare – och jag får uppfattningen att det är vanligare ju hög­re upp i skolsystemet eleven kommer – som inte är benägna att variera sin undervisning; ”så här gör jag, varsågod att klara av det”.
Några lärare i studien tycker att de visser-ligen har kunskap nog för att ge stödinsatser i klassen, men att de skulle behöva mer tid i sin tjänst. Andra är mer grundskeptiska och menar att hela inkluderingstanken är ett sätt att spara pengar. En del vill helt enkelt inte ställa upp på modellen, eftersom de ser att vissa elever hellre vill få stöd i mindre grupp. Man skulle kunna tolka det som att dessa lärare är lyhörda för elevernas vilja. Men Margareta Sandström vill höja ett varningens finger.
– Den inställningen bygger ju på att man accepterar att undervisningen inte kan förändras så att eleven faktiskt trivs i den reguljära undervisningen.

Så tycker grupperna

LÄRARE:

  • Resurser och kunskap saknas.
  • Små stödgrupper behövs.
  • Vem ska göra? Specialpedagogen.

SPECIALLÄRARE/SPECIALPEDAGOGER:

  • Många lärare saknar kunskap.
  • Skulle vilja få särskilja elever ibland.
  • Vem ska göra? Lärarna.

REKTORER:

  • Vissa lärare kan/andra kan inte.
  • Har kreativa idéer och pedagogiska tips.
  • Vem ska göra? Lärarna.

Även specialpedagogerna uttrycker att det ibland är ett problem att de inte får avskilja elever. ”Det är ju flera elever som är svåra att ha inom ramen för den normala undervisningen. Men vi har ingenstans att göra av dem heller … egentligen … så det är väldigt problematiskt … faktiskt”, säger en av dem.

Forskarna uppfattade att specialpedagogerna ser sig själva som experter på stöd. Däremot underkänner specialpedagogerna ofta lärarnas förmåga att anpassa sin undervisning. Några få lärare har det där extra som krävs, menar de. Någon använde uttrycket ”superlärare” om den typ av lärare som lyckas bemöta varje elev på dess nivå. Specialpedagoger ser det ibland som sin uppgift att ”rädda” elever från vissa lärare och i stället få dem placerade i superlärarens klass.
– Uppdelningen i lärare och superlärare är förstås inte rimlig. Det går inte att utse någon till superlärare, det blir ju övermäktigt för den enda personen. Och för elever blir det som att dra en vinst- eller nitlott, beroende på vem de får som lärare, säger Margareta Sandström.

Några specialpedagoger framhöll att förmågan att möta alla elever inte bygger på någon mystisk superkraft, utan är något som alla kan lära sig. Rektorerna ansluter sig till den avdramatiserade synen på stöd. Alla intervjuade skolledare anser att det är möjligt att genomföra stödåtgärder i klassen. Samtidigt ser rektorerna att vissa lärare kan, medan and­ra inte kan anpassa undervisningen. Rektorerna själva hade många kreativa idéer om vad extra anpassningar kan vara.
– Vi blev lite förvånade över att de kom med så pass detaljerade förslag på lösningar. Mycket av det rektorerna sade visade att de har en god pedagogisk överblick.

Skolledarna var den enda av de tre yrkeskategorierna som tog upp vikten av att rådfråga eleverna själva om vilket stöd de behöver. ”Eleverna kan nästan alltid beskriva något om sig själva”, sade en av dem. För att ge lärarna en chans att lyckas med stödet satte rektorerna stor tilltro till en flexibel organisation där lärare kan samarbeta kring svåra situationer. I samma andetag erkände vissa skolledare att de har ett överordnat mål att ständigt förhålla sig till: budget i balans.
– En lösning för dem är att stoppa in elever i behov av stöd i ordinarie klasser och kalla det inkludering. Och det är det ju förstås inte, säger Margareta Sandström.
Lärarna har alltså inte sällan rätt när de säger att inkludering används som täckmantel för besparingar, bedömer hon:
– Och de har absolut rätt när de säger att det måste till något mer för att det ska kallas inkludering. Det kan vara kompetensutveckling, mindre klasser eller bättre kollegialt samarbete.

En av tre fokusgrupper inom kategorin lärare var på rätt väg, enligt forskarna. De jobbar på en liten skola med små klasser, påpekar Margareta Sandström. Men de har också börjat släppa tanken på att ”någon annan får fixa det här”. De har tid att sitta ner tillsammans – lärare, specialpedagoger och elevhälsans personal – och prata om svårigheter och lösningar.
– Det här tror jag är vägen framåt: att förstå att man måste samarbeta, ha genomgripande samtal med varandra över professionsgränserna, hinna stöta och blöta enskilda elever och vad som fungerar och inte. Det i sig blir en kompetensutveckling.

Artikeln På spaning efter ”superläraren” — om synen på stödinsatser i skolan i relation till visionen om ökad inkludering publiceras i en kommande antologi från Mälardalens högskola under våren 2017. Artikeln bygger på tio fokusgruppsamtal med sammanlagt 53 personer. En engelsk artikel kommer att publiceras i Scandinavian Journal of Educational Research. Författare: Margareta Sandström, Mälardalens högskola; Gunilla Lindqvist, Uppsala universitet och Högskolan Dalarna, Nina Klang, Uppsala universitet.

ur Lärarförbundets Magasin