Läs senare

Olika uppdrag på samma arena

ReportageFörsta kullen av den nygamla yrkesgruppen speciallärare utexaminerades i januari 2010. Det finns arbetsuppgifter som förenar dem med specialpedagogerna, men också saker som skiljer dem åt.

28 Mar 2010

Speciallärare och specialpedagoger behöver samarbeta kring elever. Det handlar om två yrkesgrupper som kompletterar varandra. Jag hoppas att det kommer att genomsyra samarbetet och att det inte blir revirtänkande, konfrontation eller motsättning. Det menar Désirée von Ahlefeld Nisser vid högskolan i Dalarna.
Hon anser att en väl utvecklad specialpedagogisk verksamhet kräver att det finns specialpedagoger som fungerar som länk mellan föräldrarna och skolan. Men också som länk mellan olika yrkesgrupper, som speciallärare och rektor,
och mellan myndigheter och organisationer.
– Det finns en föreställning om att specialpedagogik ska finnas så nära barnet som möjligt. Min uppfattning är att vi måste arbeta på olika sätt, både i ett närhets- och distanspers­pektiv. Idag läggs allt för mycket av specialpedagogens arbetstid på att arbeta enskilt med en elev eller i grupp.
Désirée von Ahlefeld Nisser pekar på en av de skillnader som finns i uppdraget som special­pedagog respektive speciallärare.
– Specialpedagogens arbetsfält finns på tre nivåer. I ett organisationsperspektiv som kan innebära ett övergripande helikopterperspektiv för flera förskolor och skolor. På en annan nivå belyser han/hon de pedagogiska situationerna i lärandemiljön med arbetslag och lärare. På den tredje nivån sker arbetet med det enskilda barnet vilket exempelvis kan betyda olika typer av samtal.
– Speciallärare arbetar mer individinriktat mot det enskilda barnet genom exempelvis fär­dig­hetsträning i svenska, matematik eller språk.
Ändå finns en oro inför framtiden och hon drar sig till minnes när hon själv kom ut i skolverk­samheten som nyutexaminerad special­pedagog.
– Då var föreställningen bland lärare i många skolor att ”här kommer det en speciallärare”. Men min utbildning hade gett mig helt andra tankar och föreställningar om vad specialpeda­gogik kunde vara. Jag hade mängder av idéer och tack vare fantastiska chefer i Gagnefs kom­mun kunde jag också förverkliga dem. Exempelvis att jag som specialpedagog tillhörde ledningsgruppen för hela kommunens förskole- och skolverksamhet samt komvux.

  – Nu kommer en nygammal yrkesgrupp tillbaka. När det blev klart att utbildningen skulle starta frågade jag mig varför man plötsligt från statsmakten iscensätter en speciallärarutbildning. Varför tittar man inte på de utbildningar som redan finns och utvecklar dem istället för att starta en ny? Men när vi nu fått nya speciallärare bör man tänka på att utnyttja båda yrkesgruppernas unika kompetenser och göra något bra av det.
En annan viktig skillnad mellan yrkesgrupperna är att specialpedagogen även arbetar mot förskolan och förskolebarn. Något som inte specialläraren ska göra. Där startar det specialpedagogiska ansvaret i förskoleklassen.
– Det är en stor och väsentlig skillnad. Jag anser att det är viktigt att skolan inte tappar bort det helhetsperspektiv som en specialpedagog har. Att det inte bara blir en fråga om att bara träna matte och svenska.

För Désirée är olika former av frigörande och medvetandegörande samtal viktiga, till exempel om pedagogens förmåga att lyssna till barnen och ställa frågor på rätt sätt. Alla barn som har problem i skolan har en egen historia att berätta. Om läraren och pedagogen inte utgår från deras historia så blir det ett slöseri med tid eftersom risken att göra fel saker i skolarbetet blir uppenbar.
– Utgår man från barnets historia kommer man också åt många av de faktorer som bidrar till att det finns problem. I de återkommande samtalen kommer barnets egna tankar fram om hur problemen ska lösas. Man kan få nästan hela lösningen levererad från den som har problemen!
Men det är inte alltid enkelt att kunna avsätta tid för att samtala med barnen om deras lärande eller hur de upplever sin situation.
För att specialpedagogen ska kunna utnyttja sina kunskaper och kompetenser maximalt måste det också ges möjlighet att föra kvalificerade samtal om pedagogiska lärsituationer tillsammans med arbetslag och lärare.
– I min visionära värld ser jag en stark specialpedagog som kan argumentera för varför han eller hon ska organiseras mer centralt och inte direkt i en förskola eller skola. Den ska vara rektor behjälplig att se perspektivet från de små barnen och uppåt. Från det perspek­tivet blir man också en länk mellan hem och skola, men också till barn- och ungdomspsykia­t­riska avdelningen, habiliteringen och socialtjänsten.
På så sätt kan antalet personer och möten runt ett barn och en familj som har problem minimeras genom att samma person har en övergripande bild.
– Har man föräldrarnas mandat att vara med i alla dessa sammanhang så blir det ett bättre helhetstänkande runt barnet. Resultatet blir att skola och socialtjänst samarbetar under ett och samma möte. Föräldrarna får samtidigt till­gång till en person att vända sig till som inte medverkar i det direkta skolarbetet, men som ändå har en pedagogisk förankring.

Speciallärare och specialpedagog behö­ver således samarbeta kring eleven. Regelbundna samarbeten sker naturligt i elevvårdskonferenser där olika infallsvinklar breddar perspektivet på problemen. De kan på ett fruktbart sätt bolla olika tankar och teorier om förhållningssätt och arbete kring en elev mellan sig.
Désirée von Ahlefeld Nisser menar att specialpedagogens möjlighet att observera och utreda barn kan ske på ett annat sätt än vad special­läraren kan göra. Detsamma gäller läs- och skrivkartläggningar genom att special­pedagogen besitter ett utifrånperspektiv, något som hon menar är till gagn för barnen.
– Jag kan höra ibland att det finns en räd­sla för vad som händer med specialpedagogerna. Det ger bara ytterligare en anledning till att bli ännu bättre på att argumentera för varför den yrkesgruppen behövs. Annars finns det risk för att vi kommer tillbaka till det som speciallärarna tidigare kritiserades för, näm­ligen exkludering och oreflekterat tränande av elever.
Det är svårt att mäta att närhet och distans i kombination ger effekt för barnets lärande. Till­sammans kan de båda yrkesgrupperna komp­lettera varandra genom olika roller, men det är oerhört viktigt att de kan kommuni­cera med varandra och komma fram till en bra arbets­modell, understryker Désirée von Ahlefeld Nisser.

Fakta

Den nygamla speciallärarutbildningen finns på nio utbildningsorter i Sverige.

I högskoleförordningen som avser specialpedagogutbildningens mål framgår i stycket under Färdigheter och förmåga att ”För ­specialpedagogexamen skall studenten visa fördjupad förmåga att vara en kvalificerad samtalspartner och rådgivare i pedagogiska frågor för kollegor, föräldrar och andra ­berörda, och visa förmåga att självständigt genomföra uppföljning och utvärdering samt leda utvecklingen av det pedagogiska ­arbetet med målet att kunna möta behoven hos alla barn och elever.”

För speciallärarexamen ska studenten ”visa förmåga att vara en kvalificerad ­samtalspartner och rådgivare i frågor som rör språk-, skriv-, och läsutveckling eller matematikutveckling”.

Vidare står att ”Studenten skall visa fördjupad förmåga att kritiskt och självständigt genomföra pedagogiska utredningar och analysera svårigheter på individnivå i olika lärmiljöer och visa fördjupad förmåga till ett  individanpassat arbetssätt för barn och elever i behov av särskilt stöd.”

Konkret innebär det att specialläraren har fokus på en elevindividuell nivå, medan
specialpedagogen har en mer övergri­pande arbetsuppgift utifrån tre nivåer.

Avhandlingens namn:
Vad kommunikation vill säga: En iscen­sättande studie om specialpedagogers ­yrkesroll och kunskapande samtal. Den ­lades fram i maj 2009 vid Pedagogiska institu­tionen, Stockholms universitet.

Désirée von Ahlefeld Nisser arbetar vid Akademi Hälsa och Samhälle, Högskolan Dalarna i Falun.

ur Lärarförbundets Magasin