Läs senare

Oro för minskat särskilt stöd

AktuelltKasta inte ut åtgärdsprogrammen! Forskaren Lisa Asp-Onsjö är orolig för att allt färre elever får särskilt stöd. Oron stärks av att Pisa visar på sämre likvärdighet.

av Elisabeth Cervin
27 Jan 2017
27 Jan 2017

Statistiken är tydlig. Sedan extra anpassningar infördes som steg ett i skolornas stödtrappa får allt färre elever särskilt stöd. Det uttalade målet var att dokumentationen skulle minska. Skolverkets siffror visar att andelen elever med åtgärdsprogram har mer än halverats sedan reformen infördes: från drygt 12 procent till mindre än 6 procent.

– Den här utvecklingen är väldigt oroande, säger Lisa Asp-Onsjö, docent i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Göteborgs universitet.

När Pisaresultaten kom före jul fick hon vatten på sin kvarn. Likvärdigheten minskar. Klyftorna ökar mellan hög- och lågpresterande elever, mellan skolor och mellan elever med olika socioekonomiska förutsättningar.

– Likvärdighet är starkt kopplat till att ge alla barnen en chans, att alltså ge särskilt stöd till dem som behöver, säger Lisa Asp-Onsjö.

När åtgärdsprogrammen infördes på 1970-talet var syftet just att stärka likvärdigheten.

– Åtgärdsprogram kan aldrig lösa skolans problem i grunden men de kan vara med i en process för ökad likvärdighet. Att minska det formaliserade stödet samtidigt som vi ser att likvärdigheten minskar – det rimmar illa i mina öron.

Åtgärdsprogrammen skrämde upp många lärare  på grund av kraven på gedigen dokumentation. Lisa Asp-Onsjö tillägger att arbetet med särskilt stöd dessutom kom att styras för mycket av medicinska och juridiska resonemang.

– Skolan måste göra åtgärdsprogrammen till sina igen. Lärarna ska enkelt, tydligt och pedagogiskt dokumentera vad de gör i klassrummet.

De extra anpassningarna är för löst reglerade, anser hon. I årskurser med betyg behöver de inte dokumenteras alls. I övriga årskurser ska de skrivas in i individuella utvecklingsplaner, en gång om året. För att föräldrar och andra lärare ska kunna följa insatserna behövs mer dokumentation än så, framhåller Lisa Asp-Onsjö. Skolan har gått från för mycket dokumentation av stöd till för lite, summerar hon.

Nyligen publicerade SCB nya siffror för elevgrupper som har följts under lång tid. Även de visar att åtgärdsprogrammen minskar. Dessutom har andelen elever i årskurs 3 till 5 som får stödundervisning halverats sedan 1990-talet.

– Att allt färre elever får stöd är oroande i sig, och att man inte sätter in stöd tidigt är dubbelt oroande, säger Lisa Asp-Onsjö.

Men är det inte värt att vänta ett par år och se om de extra anpassningarna faktiskt leder till att fler elever klarar sig utan åtgärdsprogram?

– Nej, jag kan inte se att de extra anpassningarna är något annat än vad lärare har gjort under alla år. Jättemånga barn hamnar i kläm under de åren vi väntar. Det är inte försvarbart.

ur Lärarförbundets Magasin