Ingår i temat
Konsten att handleda
Läs senare

Oss handledare emellan

HandledningUng och nyutbildad möter gammal och erfaren. Vad kan de lära av varandra om handledning? Mycket, tycker specialpedagogerna Frida Toivanen och Lena Pettersson i Alingsås.

av Elisabeth Cervin
27 Jan 2017
27 Jan 2017
Foto: Maria Steén

När jag ringer Lena Pettersson trasslar jag in mig i omskrivningar av uttrycket ”gammal och erfaren”. Hon tar ner mig på jorden.

– Du kan säga gammal. Jag har inga problem med det.

Lika försiktig vill jag vara när jag kontaktar Frida Toivanen för att hon ska ikläda sig rollen som, vadå – oerfaren? Vem vill vara det? Men det flyter på bra där också. Frida Toivanen kan visst se sig som mindre erfaren i förhållande till Lena Pettersson.

En viktig uppgift för oss specialpedagoger är att påminna om att lärararbetet är ett lagarbete.

Vi ses på Lenas arbetsplats på barn- och ungdomsförvaltningen i Alingsås. Hon har hunnit ta fram en termos kaffe, en chokladkaka och några äpplen. Vi skrattar lite åt att i en annan tidning, i ett annat samtal om andra yrken, hade kanske en sådan här ”erfaren möter ny-intervju” skett över en lunch på vita dukar. Men vi tar det på vårt vis.

Vad innebär handledarrollen för er?

Lena: Att vara genuint nyfiken och lyssna, lyssna, lyssna. Det handlar också om att utveckla förmågan att nollställa sig och se de utvecklingsmöjligheter som arbetslaget ser, utan att värdera dem.

Frida: Målet med handledningen är att skapa samsyn kring våra elever i behov av stöd. Vi behöver titta på var det fungerar för eleven och vad vi kan lära av det.

Frida Toivanen

Foto: Maria Steén

Ålder: 36.

År i läraryrket: 12.

Yrkesbakgrund: Musiklärare och sångpedagog med grundutbildning som gymnasielärare. Avslutar i vår specialpedagogprogrammet vid Göteborgs universitet.

Arbete: Specialpedagog på Gustav Adolfsskolan i Alingsås (högstadium).

Lena: Tidigare tänkte jag mycket mer ”de behöver det här, hur ska jag snabbt få dem att förstå det?” Nu försöker jag tänka: ”Vilka pedagoger har jag framför mig och vad är nästa steg för dem?” Bara en sådan självklar sak som att arbeta i arbetslag, är något ganska nytt. Förr skulle man som pedagog hantera det mesta ensam. Det sågs som ett nederlag om man öppnade klassrumsdörren och bad om hjälp. En viktig uppgift för oss specialpedagoger är att påminna om att lärararbetet är ett lagarbete. Men det har varit en process att komma dit.

Finns det fler öppna dörrar i skolan i dag?

Lena: Jag tror det. Tänk att när jag var ny särskollärare så rapporterade vi in barnens utveckling en gång per termin till habiliteringen och tillbaka fick vi ett slags recept: sjukgymnastik två gånger i veckan och så vidare. Vi utgick inte från individens förutsättningar på samma vis som i dag. Man kan tala om ett paradigmskifte.

Men vill inte lärarna fortfarande ha råd här och nu?

Frida: Jo, det är en utmaning. Lärarna är mycket i görandet, medan jag vill vara i reflektionen. Utbildningen har lärt mig att jag ska ställa frågor, samtidigt som jag känner att jag borde komma med en lösning. För att komma till rätta med de olika förväntningarna har vi infört olika typer av handledningstillfällen på min skola. Ibland är vi i det konkreta – i görandet eller i en klassrumssituation – medan vi under andra stunder är i reflektionen. Vi reflekterar då kring 7A utan att det har hänt något speciellt där. Under min första tid på skolan ville lärarna boka in mig på otroligt många möten kring elever. Sedan vi började med kontinuerlig handledning har mötena blivit färre.

Lena Pettersson

Foto: Maria Steén

Ålder: 60.

År i läraryrket: 37.

Yrkesbakgrund: Förskollärare. Speciallärare inriktning grundsärskolan. Kompletterande utbildning vid specialpedagogprogrammet.

Arbete: Specialpedagog vid centrala elevhälsan i Alingsås med fokus på neuropsykiatriska
funktionsnedsättningar.

Lena: Det är fantastiskt att få, eller ta, den här arenan som Frida har på sin skola! Här kan de unga specialpedagogerna lära oss äldre mycket. Det här med att bolla tankar med varandra fanns inte riktigt när jag var ny, men hos er är det mer naturligt. Men jag är lite rädd att den där kunskapen om konkreta knep, eller kalla det specifika arbetssätt, kommer att försvinna med min generation. Jag undervisar ibland på lärarhögskolan och får mycket positiv respons på sådant som jag tycker är väldigt basalt, som exempelvis tydliggörande pedagogik. Det finns en massa vardagsarbete som tyvärr inte är beforskat men som ändå är väl beprövat. Den kunskapen vill jag ska leva kvar.

Händer det att handledningar fastnar i gnäll?

Lena: Ja, eller kalla det frustration. Det är väl lite bakgrunden till ett handledningsprojekt om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) som jag och Frida tänkte dra i gång tillsammans.

Frida: På min skola har jag märkt att det ofta är kring npf som det blir svårt för lärarna, och även jag känner mig begränsad i min kunskap. Därför ska jag ta hjälp i handledningen av Lena.

Lena: Barnen med npf utmanar oss så mycket. Som lärare blir vi kanske argare eller fyrkantigare än vi hade trott att vi kunde bli. Det är bra att veta att det kan vara så. Men för att komma vidare från frustrationen behöver vi gemensamma förklaringsmodeller och strategier.

Vad gör ni om ni i handledning upptäcker att en elev faktiskt bemöts dåligt?

Lena: Ja, det händer att jag tänker att ”det där var inte så bra kvalitet”. Då bekräftar jag för läraren att situationen är svår. Och så framhåller jag att hen har rätt att få den kunskap och de verktyg som behövs för att möta elever med specifika behov. Det finns så klart också situationer som jag behöver bolla med rektorn.

Frida: Jag tänker också så, att jag ibland måste prata med rektorn. Men det är en balansgång. I handledningen måste man få vara i lärandet, tänka och prata samtidigt, ja, säga saker som man inte har hunnit reflektera över.

Handledning innebär långa processer. Kan ni sakna den direkta feedbacken?

Frida: Som lärare fick jag ju feedback från eleverna flera gånger per dag, så visst är det annorlunda i dag. Men jag har inte så stort behov av positiv feedback i min yrkesroll faktiskt.

Lena: Inom handledningen arbetar man i grupp och egentligen ska ingen ha mer tack än någon annan. Vi kan sällan urskilja att det var tack vare dig eller mig som det löste sig. Men visst, jag är ofta i förskolegrupper och då händer det att jag kan se spår av min handledning, utan att det sägs direkt. Generellt tänker jag att vi får feedback genom våra kollegor i elevhälsan. Annars kan vi få det genom extern handledning.

Lena, vilket råd vill du ge Frida?

Lena: Att försöka skapa en vi-känsla i handledningssituationerna och lita på att utveckling tar tid. Om du kommer till en skola där man inte är van vid handledning så är det viktigt att inte vara för snabb med att föreslå formen. Skapa dig en bild av skolan, se till att bli inbjuden till så många sammanhang som möjligt, visa att du är nyfiken och förväntansfull. Och sitt länge på fikarasten!

Frida, har du något råd till Lena?

Frida: Det är jättesvårt! Jag vet att du har stenkoll på ny forskning och nya arbetssätt. Men jag tänker lite på de uppkopplade eleverna. Även om det finns otroligt bra digitala verktyg, så gör det något med eleverna, det här med att ständigt vara uppkopplade. Vi kan planera ett stöd för dem, men de väljer ändå att vara i saker som är enklare. På så vis finns det många nya hinder i dag.

ur Lärarförbundets Magasin