Läs senare

”På förskolan är det mer på riktigt”

ReportageMånga elever på gymnasiesärskolan får inte den praktik de har rätt till. För Julia Josefsson ledde praktiken till både lärlingsplats och sommarjobb.

16 Okt 2016

Foto: Susanne Lundbäck

Hur är en bra lärare? Julia Josefsson stannar till vid övergångsstället i sällskap med en grupp barn med spring i benen, men hon dröjer inte med svaret.

– En bra lärare lyssnar på sina elever och ser vad eleverna behöver för att de ska kunna utvecklas, säger hon innan hon leder barnen över gatan och vidare mot en park – till synes omedveten om att hon just beskrivit en del av sig själv. Åtminstone om jag ska tro lovorden från två pedagoger och tre av barnen som kutar iväg mot gungorna nu.

Annars tycks Julia Josefsson vara som vilken annan kulturintresserad och All-star-skodd 18-åring som helst, och som en av landets cirka 7 000 gymnasiesärelever har hon också rätt till 22 veckors praktik under de fyra år som hon går på gymnasiet. Eller arbetsplatsförlagt lärande, apl, som det heter.

Vi träffar henne och hennes handledare Eva Kalm-Granberg på Montessoriförskolan Jordgloben i centrala Norrköping en morgon i juni. Det var här hon gjorde sin apl förra läsåret, och det är här som hon ska gå sin lärlingsutbildning till hösten. En utbildning som är ny i sitt slag och som innebär ännu mer praktik. Då får hon bekanta sig ännu mer med arbetsmarknaden, något som i sin tur ökar hennes chanser till framtida jobb.

Men Julia Josefsson har inte bara handlag för jobbet, hon har också haft lite tur. I samband med att gymnasiesärskolan gjordes om för tre år sedan ökade nämligen skolans fokus att hjälpa dessa elever ut i arbetslivet. Men att hitta praktikplatser är svårt, det vittnar bland annat sex av tio rektorer om i en intervjuenkät som Skolverket nyligen gjorde.

Foto: Susanne Lundbäck

En orsak till det är arbetsgivarnas brist på tid och resurser, upplever rektorerna. De pekar också på konkurrensen från andra utbildningar samt ett ganska svalt intresse över lag. Många känner därutöver oro. Oro för att eleverna på gymnasiesärskolan ska känna sig lurade om de går en utbildning som inte leder till någon fortsättning i arbetslivet.

”Ibland så ifrågasätter jag, vad utsätter vi eleverna för?”, som en av de intervjuade uttrycker det.

En annan:

”Var finns platsen för den här målgruppen? Det är svårt för normalstörda att passa in, det är sådan otrolig förändringstakt och höga krav.”

Och en tredje, som menar att det handlar om människosyn, efterlyser i likhet med många andra intervjuade ett större samhällsansvar. Att politikerna och arbetsgivarna, framför allt de offentliga, helt enkelt borde anstränga sig och samverka mer med skolorna. Så här säger hen:

”… offentlig sektor måste ta ett ofantligt mycket större ansvar. Där brister det. … För jag tror att det är enda sättet för de här ungdomarna att komma in på arbetsmarknaden.”

Foto: Susanne LundbäckMen i Norrköping har politiker och näringsliv engagerat sig i frågan. Ja, här intill Bråviken har man inte bara lyckats få fram praktikplatser utan också ansträngt sig för att hitta och utbilda handledare, som exempelvis montessoriläraren Eva Kalm-Granberg. Dessutom har kommunen en särskild apl-samordnare, som tillsammans med lärare och arbetskonsulenter arbetar med att ta fram just praktikplatser.

Från och med i höst har Norrköping också dragit igång ett pilotprojekt som innebär att ett antal utvalda elever på gymnasiesärskolan nu får gå en lärlingsutbildning. Elever som till exempel är beredda på arbetsgivarnas krav på närvaro och intresse för att utföra själva jobbet. Då får de praktisera halva sin utbildningstid i stället, betydligt mer än när de gör sin vanliga apl.

Och Julia Josefsson, som just har påbörjat tredje året på estetiska verksamhetsprogrammet på Hagagymnasiet, är alltså en av dem.

Halvtimmen före övergångsstället och promenaden till parken visar hon oss hemtamt runt i Jordglobens lokaler. Läsrummet, dockvrån, samlingsrummet – och så ateljén förstås, som hon trivs bäst att vara i.

– Här brukar vi pyssla och måla och så. Men det är kul att leka med barnen över huvud taget, säger hon.

Efter sin apl blev hon erbjuden att sommar-jobba här i tre veckor och när vi satt oss ned vid ett bord ber jag henne svara på varför hon tror att hon blev det. Hon ler lite generat.

– Vet inte …

Eva Kalm-Granberg ser ömsom på henne ömsom på mig, och ler ännu mer:

– Eftersom du är så duktig på att jobba naturligtvis!

På vilket sätt? 


– För att hon är så lyhörd, ödmjuk och ansvarsfull. Alltid glad. Hon lyssnar på barnen, ser deras behov och tar sig verkligen tid med dem. Till skillnad från en del andra praktikanter man haft genom åren, som antingen gömt sig på toaletten eller glott ner i telefonen.

Hur var det i början av praktiken?

– Då var du osäker och sprang efter mig hela tiden. Men nu tar du för dig, tar egna initiativ och kommer med egna idéer. Eller hur, Julia?!

En pojke eller flicka pockar på uppmärksamhet i rummet intill och Eva Kalm-Granberg reser sig upp och går iväg, och under tiden hon gör det frågar jag Julia Josefsson hur hon tycker att det är att vara här på jobbet och på skolan. Trivs hon?

– Jag är inte så jätteförtjust i skolan. Nej, det är bättre här. Roligare. Mycket roligare.

Finns det inte något som är tråkigt med jobbet?

– När barnen skriker kan det vara lite jobbigt, även om det är normalt att barn gör det.

Hur trivs du med dina arbetskamrater jämfört med dina klasskamrater?

– Alltså … Här är det mer på riktigt. Man kan fråga dem om vad som helst … Vanliga, enkla saker. Och så utvecklas man ju hela tiden genom att titta på hur de gör. Jag försöker lära mig av dem, för min egen skull.

Vad tror du om den nya lärlingsutbildningen?

– Spännande. Jag har redan lärt mig mycket, men nu tror jag att jag kommer lära mig ännu mer.

Tror du att du kommer jobba på en förskola även efter utbildningen?

– Jag vet inte, vi får se vad allt leder till.

Senare, i den där parken, när Julia Josefsson står i centrum för en ringlek och är nära att trilla omkull av en klunga klängande barn, berättar Eva Kalm-Gransäter varför hon nappade på kommunens erbjudande och valde att vidareutbilda sig till handledare.

– Det var så självklart på något sätt. Alla ska få känna att man behövs, att man är en kugge i samhället. Sådant är jätteviktigt för mig.

Och vad är det viktigaste man bör tänka på som handledare?

– Att man först och främst lär känna eleven. Och att man inte ger eleven för svåra eller för enkla uppgifter. Men jobbigare än så är det faktiskt inte, och vinsten man får ut av det här är så mycket större än jobbet man lägger ned.

Hon tittar åt Julia Josefssons håll, fortsätter:

– Jag förstår inte varför det ska finnas sådant motstånd som det gör. Det är ju fantastiskt att få se en ung människa växa på det här sättet. Dessutom är det ju bara bra om barn får träffa alla sorters människor.

– Det är win-win för alla!

Julia en av fem utvalda

Från och med i höst deltar Julia Josefsson och fyra andra gymnasiesärskoleelever i Norrköping i en så kallad lärlingsutbildning. Varje elev har en handledare som har fått adekvat utbildning dels genom Skolverket, dels genom kommunen. Målet är att eleverna ska få mer fördjupade kunskaper i sina yrkeskurser när de är ute på arbetsplatserna under hälften av sin utbildningstid. Förhoppningen är att detta ska leda till större möjligheter för eleverna att få arbete efter skolan.

Lärlingsutbildning – så funkar det

Gymnasial lärlingsutbildning är ett annat sätt att gå ett yrkesprogram. Eleven går minst hälften av utbildningen på en eller flera arbetsplatser, men den leder till samma examen som ett skolförlagt yrkesprogram. Vissa dagar i veckan är eleven på skolan för att läsa de gymnasiegemensamma kurserna.

Det ska finnas en handledare med ansvar för elevens lärande och yrkesmässiga utveckling på arbetsplatsen. Skolan säkerställer dock att elever får kunskaper och färdigheter enligt utbildningens mål.

I gymnasieskolan kan lärlingsutbildningen påbörjas första, andra eller tredje läsåret. I gymnasiesärskolan kan utbildningen även starta det fjärde året.

Ett speciellt utbildningskontrakt ska upprättas för varje elev och arbetsplats, där det bland annat framgår vilka delar av utbildningen som ska genomföras var, hur eventuella kostnader ska fördelas och vilka som är kontaktpersoner. Huvudmannen har ansvar för att ett sådan kontrakt skrivs.

Ansvarig lärare, som betygsätter eleven, besöker arbetsplatsen regel-bundet för att följa elevens utveckling och ha god kontakt med handledaren.

Källa: Skolverket

ur Lärarförbundets Magasin