Läs senare

Ropen skalla fler specialpedagoger åt alla

16 Dec 2014

Bild: Nils Agdler.
”Får jag träffa dig oftare nu?”, frågar en av mina elever. Det är måndag morgon. Dagen efter valet. Lagom mosig och trött, efter att ha jobbat som röstmottagare och efter det lyssnat på tv-soffornas förståsigpåare. Min elev fortsätter, ”valet var i går. Jag röstade på det parti som lovade att skolan skulle bli bättre och att det ska bli mer resurser”.Jag försöker förklara att vallöften är en sak och att resultat är en annan. Att partierna måste komma överens och sen ska resurserna fördelas och någonstans där blir hon riktigt förbannad. ”Jag hinner gå ut gymnasiet innan det händer”, konstaterar hon och sticker iväg. Arg och besviken.

 

Själv är jag mer fundersam. Vad händer nu? Att skolan kommer att få mer resurser tvivlar jag inte på. Allt annat vore politiskt självmord. Under valrörelsen stod vi, specialpedagoger och speciallärare, helt plötsligt i rampljuset. Ropen skalla fler specialpedagoger åt alla! Låter som en fiffig lösning eller hur.

Men jag undrar bara var alla utlovade specialpedagoger finns? Under valrörelsen fick man intrycket av att det finns lador med examinerade, rutinerade och engagerade specialpedagoger som står och stampar i väntan på att springa till skolor i nöd.

 

Men det ekar tomt i de specialpedagogiska ladorna. Hur ska de fyllas? Ska utbildningen förkortas, kraven sänkas eller finns det någon annan magisk lösning?

ur Lärarförbundets Magasin