Ingår i temat
Nystart i Sverige
Läs senare

Skolans språk avskräcker

NYSTART I SVERIGEI vissa kulturer är det skamfyllt att ha ett barn med funktionsnedsättning. Särskola, psykologer och specialpedagoger – allt detta kan verka skrämmande. I mötet med nyanlända är interkulturell kompetens ett måste.

13 Okt 2017
Bild: Moa Hoff

Jag behöver stämma av på en gång. Är mina frågor okej? Ska jag verkligen utgå från att vissa elever och föräldrar, beroende på sin kulturella bakgrund, ser annorlunda på funktionsnedsättningar?

Ja, vi gör barnen en otjänst om vi blundar för dessa skillnader, anser Denho Özmen och Auli Skoglund Poussu, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, med inriktning på flerspråkiga elever och funktionsnedsättningar.
– För att jag som lärare ska kunna förstå eleven framför mig behöver jag ha grundläggande interkulturell kompetens, säger Denho Özmen.

Inom sociologin brukar man tala om individualistiska och kollektivistiska kulturer. Denho Özmen påpekar dock att uppdelningen börjar bli inaktuell. I en globaliserad värld blandas kulturer och det går exempelvis inte att säga att alla människor i ett visst land tillhör en kollektivistisk kultur. Som exempel tar han det mycket heterogena Turkiet. Given denna brasklapp, har vi ändå något att lära av de två begreppen:I de individcentrerade kulturerna är målet att alla människor ska utvecklas
till självständiga medborgare. Inte bara familjen, utan även samhället, tar ansvar för individens utveckling. Det blir naturligt att samhället stödjer ett barn med funktionsnedsättning. Vården, psykiatrin, habiliteringen, elevhälsan – många instanser erbjuder sin expertis.
– Så fort man upptäcker ett barn med funktionsnedsättning i Sverige växer en mängd experter upp som svampar ur jorden, säger Denho Özmen.

I den kollektivistiska kulturen har familj, släkt och religiös grupp en stor betydelse
för individen. Barnen förväntas göra val utifrån familjens behov. Ett barn med funktionsnedsättning kan påverka familjens rykte negativt. Familjen söker hellre hjälp
av släktingar än av professionella, och vänder sig kanske också i högre grad till religiösa ledare än till psykologer.

Det säger sig självt, konstaterar Denho Özmen och Auli Skoglund Poussu, att föräldrar som i sina hemländer sällan har kommit i kontakt med experter inom olika områden, ryggar tillbaka inför det batteri av åtgärder som ett elevhälsoteam i den svenska skolan vill erbjuda deras barn.
– Om de dessutom kommer från en diktatur kan de ha svårt att lita på tjänstemän. Hur ska de, utan förbehåll, våga sätta sig framför en grupp myndighetspersoner och lätta sitt hjärta? frågar Denho Özmen.

Åtgärdsprogram, kurator, anpassningar, kunskapskrav, speciallärare … Bara orden skapar distans. Förklara och sätta i ett sammanhang, är ett måste. Berätta att här i Sverige är det psykologen, inte främst imamen eller prästen, som hjälper dig att bearbeta och förstå ditt barns funktionsnedsättning.
– Jag ser det som att vi synliggör alternativet. Vi erbjuder föräldrarna att ersätta det gamla systemet med det nya, utan att kränka, säger Denho Özmen.

Det svenska språket kan ställa till problem i kommunikationen, det vet Auli Skoglund Poussu av egen erfarenhet. Hon kom från Finland till Sverige som 20-åring.
– Jag var van vid ett rakt kommunikationssätt. Svenska språket är mer utbroderat, det är mycket ord. Som lärare måste du fråga dig om den du möter klarar ditt flödiga språk. Den som är ny i Sverige behöver ofta en begränsning av informationen, säger hon.

 Vad säger du om att prova den här apparaten? blir en direkt provocerande fråga.

”Vad tror du om det här? Hur tycker du att det funkar i skolan?” Så kan det låta i samtal kring elevers behov. Förvirrande för föräldrar som kommer från kulturer med ett mind­re pratigt språk.

Dessutom krockar kanske specialpedagogens sätt att tala med vad föräldern förväntar sig av en expert. En fråga som ”Vad säger du om att prova den här apparaten?” blir direkt provocerande.
– ”Vadå, mitt barn ska väl inte vara en försökskanin? Varför ska han prova apparaten om du inte vet att den fungerar?” är en naturlig reaktion från en förälder som är van vid att experter öser ur sin kunskap, säger Denho Özmen.

I diskussionen om specialpedagogers och speciallärares roll talas det ofta om att vilja komma ifrån expertrollen, och i stället göra eleven och föräldrarna delaktiga. Är det ens önskvärt att börja uttala sig mer självsäkert?
– Du behöver i alla fall anpassa din kommunikation och bli mer tydlig. Ord som ”bör, får, kanske, försöker …” nej, om du drar den valsen med någon som är van vid ett annat sätt att kommunicera, då kör du över den personen, säger Denho Özmen.

Kunskapen om funktionsnedsättningar varierar också mellan kulturer. I vissa länder sätts inte diagnoser på osynliga funktionshinder, såsom adhd eller dyslexi. Även kännedomen om hjälpmedel kan vara bristfällig. Auli Skoglund Poussu har mött föräldrar som tror att ett hörselhjälpmedel botar barnet från hörselskadan.

Det är ofta extra svårt att prata om särskoleplaceringar med föräldrar av annan kulturell bakgrund. Om barnets utvecklingsstörning är lindrig kan det finnas en ovilja att se behovet. En tydlig utvecklingsstörning är många gånger lättare att acceptera, är Denho Özmens erfarenhet.

På sina håll finns synen att barnet med utvecklingsstörning ”klarar sig” utan utbildning. Familjen och släkten tar hand om det och som vuxen får hen enklare uppgifter i hemmet.
– Men i Sverige behöver alla vara digitaliserade, kunna åka kollektivt och ha kontakt med myndigheter. Här jobbar föräldrarna åtta timmar om dagen och personer med funktionsnedsättningar förväntas bo och klara sig själva som vuxna. Sådant behöver vi förklara, säger Denho Özmen.

Företrädare för skolan behöver lyfta fram att särskolan lär ut just dessa saker, och att skolformen har ett tydligt kunskapsuppdrag, precis som grundskolan.

Svenska skolan löper en risk att såväl överdiagnosticera som underdiagnosticera elever från annan kulturell bakgrund, enligt Denho Özmen och Auli Skoglund Poussu.

Kulturkrock. Batteriet av skolåtgärder kan skrämma föräldrar, framhåller Denho Özmen.

Överdiagnosticera, bland annat för att andraspråkssvårigheter kan förväxlas med läs- och skrivsvårigheter – och underdiagnosticera av motsatt anledning. Elevhälsan och lärarna måste använda modersmålslärarnas kompetens i högre grad, framhåller rådgivarna från SPSM. Har eleven läs- och skrivsvårigheter även på modersmålet? Om inte, är det inte fråga om dyslexi.

– Att bara låta ämneslärare och elevhälsa kartlägga elevens kunskaper är som att titta med ett öga, man får inget djup. Samverkan med modersmålsläraren är grundläggande, men saknas ofta, säger Auli Skoglund Poussu.

Inställning. Var nyfiken på den andra människan och dennes kultur, råder Auli Skoglund Poussu.

Traumatiserade elever kan uppvisa symtom som för tanken till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De kan ha koncentrationssvårigheter, få utbrott, vara rädda eller svåra att få kontakt med.

Det kan även finnas sociala koder i hemlandet som lärare tolkar som svårigheter.
– Barn som kommer från en mer auktoritär skola, där eleverna inte får säga emot läraren, kan ha svårt att anpassa sig till den svenska skolan, där de förväntas ifrågasätta, ta ansvar, skapa sammanhang. De behöver träna de förmågorna, säger Denho Özmen.

Auli Skoglund Poussu minns en elev på lågstadiet som aldrig tittade henne i ögonen.
– Jag blev oerhört frustrerad. Men när jag hade pratat med mamman förstod jag att han visade mig, sin fröken, respekt på detta vis. Jag kunde då förklara att vi tolkar detta på ett annat sätt.
Att ta reda på sådana saker kallar Auli Skoglund Poussu för att ”smörja systemet”. Eleven guidas in i den svenska skolan och undviker framtida missförstånd.
Händer det då att pedagoger – liksom jag vid denna intervjus början – i sin iver att behandla alla lika, blundar för att kulturer har olika syn på exempelvis funktionsnedsättningar? Ett slags missriktad hänsyn. Ja, det tror Denho Özmen:
– Man vill vara politiskt korrekt och inte verka fördomsfull. Men det förhållningssättet drabbar barnen.

Samtidigt, understryker Denho Özmen, leder en interkulturell förståelse inte till att den svenska skolan ska göra avkall på grundläggande värderingar. Pedagogen går föräldrarna och eleven till mötes genom att vara nyfiken på deras bakgrund och erfarenheter, men får inte låta bli att föreslå nödvändiga insatser.
– Vi ska inte förhandla om barnets bästa.

Stöd för dig som möter nyanlända

I SPSM:s webbmaterial Mötas behandlas frågor kring flerspråkiga elever med funktionsnedsättning. Materialet innehåller både filmer och lästips. Några av de frågor som tas upp är: Vad behöver skolan tänka på vid kartläggning av kunskaper? Hur kan man förbättra samarbetet med vårdnadshavare? Mötas finns på spsm.se/stodmaterial-motas.

Alla artiklar i temat Nystart i Sverige (6)

ur Lärarförbundets Magasin