Ingår i temat
I skuggan av pojkarna
Läs senare

Skolorna missar flickornas behov

TEMANär skolor ber om råd handlar det oftast om pojkar. Flickor uppmärksammas i princip bara om de beter sig som pojkar, visar en ny rapport från SPSM.

Illustration: Anna Olsson
Illustration: Anna Olsson

Under flera års tid har Specialpedagogiska skolmyndigheten, spsm, lagt märke till att skolor betydligt oftare vänder sig till myndigheten med frågor om pojkar än om flickor. Det märks särskilt när det gäller elever med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, npf, som adhd och autismspektrumtillstånd. Av rådgivningsuppdragen kring npf mellan 2013 och 2015 handlade bara 13 procent om flickor medan 59 procent rörde pojkar. Övriga berörde blandade grupper.
I en ännu opublicerad studie har spsm gått igenom ett antal ”flick-” respektive ”pojkärenden” för att försöka reda ut vad snedfördelningen beror på.
– Vi upptäckte snart att de flickärenden som kommer till oss är pojklika, det vill säga de rör flickor som är utåtagerande och som påverkar klassen och lärarna i stor utsträckning. Då är läget så pass akut att skolan ber om rådgivning, säger Charlotta Pettersson, projektledare för studien på spsm.

Foto: Anna Olsson
Foto: Anna Olsson

Hon insåg att svaret på frågan om varför så få skolor vill ha råd om flickor inte stod att finna i befintliga rådgivningsärenden, utan tvärtom – i de ärenden som inte kommer in. Studien kompletterades därför med intervjuer med spsm:s rådgivare, som bygger sina resonemang på befintlig forskning samt sina egna erfarenheter av hur skolor arbetar med elever i behov av stöd.
Slutsatsen är att det finns ett mörkertal bakom det låga antalet flickärenden. Det skulle alltså finns en rad flickor där ute i klassrummen med icke pojkaktiga symtom, som ännu inte har upptäckts av sina lärare.

Dags för en brasklapp! Självklart handlar det om generaliseringar när vi skriver ”flicksymtom/pojksymtom”. Ingen människa är den andra lik och funktionsvariationer är just individuella variationer. Dock finns det forskning, exempelvis av Svenny Kopp och Karin Sonnby, som pekar på skillnader i hur npf-diagnoser tar sig uttryck hos pojkar och flickor.
– Flickorna döljer sina svårigheter bättre än pojkarna och vänder symtomen inåt i stället. De blir duktiga på att härma andra och kan därför se ut att hänga med bättre än de gör. Deras beteende stör inte omgivningen på samma sätt som pojkarnas utåtagerande beteende, säger Charlotta Pettersson.
Den hyperaktivitet som förknippas med adhd, kan i flickors fall ta sig uttryck i en överdriven pratsamhet och stora känslo-stormar. Den kan också visa sig i en ”inåt-riktad hyperaktivitet”, med ord från Kitty Lassinanttis avhandling från 2014 om kvinnor med adhd. När hyperaktiviteten vänds inåt kan den omvandlas till ångest eller kroppsliga smärtor.

Och vad händer med den flicka som bitit ihop hela skoldagen, dolt sina svårigheter att lösa matteuppgifterna och härmat det sociala samspelet på rasterna? Energinivån är på noll när hon kommer hem och hon exploderar känslomässigt. Därför är det vanligt att föräldrarna uppfattar flickors problem tidigare än vad lärarna gör, påpekar en rådgivare i studien. I vissa fall känner sig föräldrarna dessutom misstrodda av skolan när de påpekar att dottern har det kämpigt. Flickors svårigheter blir synliga i skolan först när kunskapskraven ökar; vid nationella prov eller betygsättning. Då visar det sig att hon som suttit tyst bakom sin lugg på bakersta raden inte har hängt med.
– Våra rådgivare berättar att lärare inte sällan blir förvånade när de får höra att en viss flicka har adhd. ”Va, hon som är så lugn och tyst?!” Det händer tyvärr att skolor är rätt nöjda med att eleven är tyst och verkar göra det hon ska. De har inte resurser att fördjupa sig i hur det egentligen ligger till.
Här behöver vi fundera kring normer, tycker Charlotta Pettersson. Flickor förmodas vara lugna och duktiga, pojkar rörliga och utåtriktade. När en flicka med adhd visar sina symtom på ett mer traditionellt, pojkaktigt vis – ja, då hamnar hon långt utanför normen. Och då, först då, blir hon föremål för skolans oro och insatser. Även om flickors och pojkars symtom på en npf-problematik kan variera, så behöver de i grunden samma typ av åtgärder, understryker Charlotta Pettersson. Om eleven har svårt med ljud och ljusintryck behöver man se över den auditiva och visuella miljön.
– Och så handlar det om att hjälpa eleven med planering av uppgifter och egna arbeten, tydliggöra strukturer, kanske använda sig av bildspråk. Tydlighet, helt enkelt, sådant som är bra för alla elever.

Flickorna döljer sina svårigheter bättre än pojkarna och vänder symtomen inåt i stället.

Vad ska då spsm använda sina slutsatser till? Den är ju en myndigheten vars uppgift är att agera på förfrågningar, när skolor ber om hjälp.
– Vi kan ju så klart inte påverka de ärenden vi inte har, men en lärdom av studien är att vi ska bli bättre på att berätta om flickors symtom när vi är ute på skoluppdrag, träffar arbetslag, leder utbildningar och så vidare. Skolorna måste veta vad de ska titta efter.
En observant pedagog kan till exempel studera leken i tidiga åldrar, enligt Charlotta Pettersson. Flickors förmåga att härma och vilja vara som andra, gör att de ofta är med och leker. Men hur är kvaliteten i leken?

SPSM:s rapport publiceras delvis i myndighetens lägesrapport i slutet av november 2016. Andra delar publiceras i en forskningsantologi under våren 2017.

– Är det alltid någon annan som talar om för henne att hon ska vara hund eller katt, eller driver hon själv leken framåt?
Att missa flickors stödbehov har ett högt pris både i personligt lidande och samhällsekonomiskt, framhåller Charlotta Pettersson. Forskning visar att misslyckad skolgång utgör en riskfaktor för framtida möjligheter.
– Därför är det en viktig samhällsfråga att flickor får det stöd de behöver. Och att de får det i tid, innan svårigheterna leder till depression, ångest och självskadebeteende.

ur Lärarförbundets Magasin