Läs senare

Svårt hitta vägen till inkludering

Vill du arbeta mer inkluderande? Men vet inte exakt hur? Det är inte så konstigt – för det gör knappt någon annan heller, enligt professor Claes Nilholm som sammanställt den forskning som finns i ämnet.

16 Feb 2014

Bild: Joanna Hellgren.
Den som vill börja jobba med inkludering måste först göra klart vad ordet innebär. Då finns ett mål att sträva mot. Nästa steg är att beskriva hur det är i utgångsläget, före förändringen, och bestämma vad som ska göras. Sedan är det bara att sätta igång – och efter en tid undersöka om målet är nått, eller i alla fall tycks mindre långt bort.

Det tipset på arbetsordning ger Claes Nilholm, professor i pedagogik vid Malmö högskola. Det var projekt med just den inriktningen han och Kerstin Göransson, docent i specialpedagogik vid Mälardalens högskola, letade efter när de skulle författa skriften Inkluderande undervisning – vad kan man lära om forskningen? som Specialpedagogiska skolmyndigheten just givit ut. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort. De gick igenom den internationella forskningen på området men hittade knappt några studier där det vetenskapligt kunde fastslås att en viss faktor orsakade en inkluderande förändring.

I stället ägnas den nya rapporten åt en diskussion om vad inkludering kan vara. Bland annat presenteras fyra studier som utgår från tydliga definitioner av vad inkludering är. Claes Nilholm menar nämligen att ordets betydelse oftast är det stora problemet när inkludering debatteras – olika människor menar olika saker och pratar därmed förbi varandra.

– Begreppet inkludering har en positiv laddning och många vill därför knyta det till något de själva tycker är bra. De som arbetar i specialskolan säger att den är inkluderande. Med det menar de att den är bra. Och det kan man väl tycka, men då kan man säga det och inte använda begreppet inkludering. Till slut blir begreppet helt urvattnat, säger Claes Nilholm.

För att bringa reda i förvirringen skiljer han på tre betydelser. Den första fokuserar på placeringen – att även elever i svårigheter ska finnas i de vanliga klassrummen. Den andra lägger tonvikt på individen – att varje elev dessutom ska trivas, ha vänner och nå skolans samtliga mål. Den tredje inriktar sig på gemenskapen – att alla förutom det tidigare nämnda även känner sig delaktiga i ett demokratiskt samarbete och en lärande gemenskap där olikhet ses som en tillgång.

 Bild: Hasse Hedström.
Claes nilholm ser poänger med både den individ- och den gemenskapsinriktade definitionen, men tycker att den förra stämmer bättre med tidsandan och dagens Pisa-styrda skoldebatt. Den rimmar också väl med styrdokumenten som har många mål för den enskilda eleven, men inte nämner gemenskap – eller för den delen inkludering.

– Definitionen som bara handlar om placering är vanlig i debatten, men jag skulle inte kalla det inkludering, utan integrering. Inkludering handlar om att skolan ska göras om för att passa alla. Ordet började användas just för att markera en skillnad mot integrering, som innebär att elever som behöver särskilt stöd ska anpassa sig till den vanliga skolan, säger Claes Nilholm.

Med den avgränsningen av vad ordet kan betyda blir inkludering något självklart gott – för om inte alla elever har det fint, trivs och lär så mycket de förmår är de inte inkluderade. Det blir meningslöst att ställa frågan om inkludering är bra. Men det är som det ska, tycker Claes Nilholm, för när den frågan kommer upp handlar den egentligen alltid om integrering – om det får bra eller dåliga konsekvenser att utan vidare åtgärder sätta elever med någon form av problem i vanliga klassrum.

– Då kan det gå illa, både för de nya och de gamla eleverna i klassen. Man får aldrig offra några barn, deras bästa måste respekteras fullt ut. Vissa kan behöva särlösningar, till exempel elever som är väldigt känsliga för ljud, eller gravt autistiska barn som har svårt att vara med andra över huvud taget. Men därifrån är steget långt till att rutinmässigt skapa särlösningar för olika elever.

Claes Nilholm tycker det vore en fördel om skolorna lyckades skapa sådana miljöer att fler barn kunde flytta till och fungera i vanliga klasser. Han poängterar att resurserna i så fall måste följa med barnen, för inkludering får aldrig bero på besparingsiver.

– Jag tror att barn trivs i särskolan och att deras föräldrar tycker den fungerar bra. Men om de kunde vara lika nöjda med den vanliga skolan skulle jag, allt annat lika, tycka det var bättre att barnen går där. Detsamma gäller special- och resursskolorna. Det handlar i grund och botten om vilket samhälle vi ska ha.

Just denna moraliska och ideologiska aspekt tror Claes Nilholm ibland gör debatten infekterad.

– Inkludering är en het potatis för att den har att göra med värderingar, människosyn och vår åsikt om rättvisa – vem har rätt att vara med? Är det den starkes rätt, individens rätt eller allas rätt? Den typen av frågor har alltid varit kontroversiella.

 

Svårigheten att nå enighet tycker sig Claes Nilholm se även i den statliga utbildningspolitiken. Han menar att ståndpunkterna om specialpedagogik tydligt skiljer sig mellan politiker och förvaltning.

– Skolinspektionen och Skolverket har en ganska radikal syn och förespråkar till delar inkludering, men på departementet verkar vissa föråldrade tankar leva kvar. Där tycks man vilja betona att pedagoger ska vara experter på funktionsnedsättningar.

Men hur specialpedagogiken bedrivs avgörs till stora delar av lokala politiker och rektorer. Ute i landet är variationerna stora. Claes Nilholm tycker att det pratas mycket om inkludering, kanske för att Skolinspektionen kritiserar särlösningar under sina besök ute i landet och att Skolverket i en rapport nämnt dem som en av fyra möjliga orsaker till den svenska grundskolans försämrade resultat. Ändå tror han att traditionen med till exempel särskilda undervisningsgrupper fortfarande står stark på många håll.

 

Själv förordar han en stegvis modell för specialpedagogiskt stöd. Först ska alla elever få en bra vanlig undervisning. De som har svårt att lära sig får med tiden mer hjälp i smågrupper i klassen. Först därefter kan det bli tal om stöd utanför klassrummet.

– Det gäller att så lite som möjligt ta till sådana lösningar. Samtidigt är det viktigt att alla faktiskt lär sig, för annars blir de exkluderade senare.

Men hur ska då enskilda lärare eller rektorer göra, om de vill – eller tvingas – arbeta mer inkluderande? Hur ska de bete sig rent praktiskt när de väl enats om vad ordet betyder och målet är?

Claes Nilholm beklagar bristen på vetenskapligt utprovade metoder.

– Det är svårt att veta hur man ska göra. Det finns ingen patentlösning. Vissa elever upplevs som besvärliga att hantera. Det stora och eviga problemet i skolorna är de som anses stökiga och störande. Det gäller att lära känna dem, vinna deras förtroende och forma en lugn miljö.

För att lyckas med det förespråkar Claes Nilholm vanliga pedagogiska metoder som att vara tydlig, skapa struktur och ordning, ge alternativ för att undvika maktkamper och göra undervisningen så intressant som möjligt.

– Det är också jätteviktigt att skapa bra relationer till både barnen och föräldrarna. Och att lyfta fram det positiva i stället för att göra eleven till ett problem med ett stort P i pannan.

ur Lärarförbundets Magasin