Ingår i temat
Ont om kollegor
Läs senare

Ulla fick nya jobb efter pensionen

LÄRARBRISTEN67 år gammal lämnade Ulla Sköldstam sitt jobb på en kommunal skola. Nu har hon fått en nystart med tre olika uppdrag.

12 Maj 2017
Koncentration. Ellinor Lundin trivs hos Ulla Sköldstam i det lilla biblioteket på Tjustaskolan – så mycket att hon blir besviken när tiden för läs- och skrivträningen är över. Foto: Alexander Mahmoud

Hennes erfarenhet kommer äntligen till användning fullt ut, tycker Ulla Sköldstam.
– Åh vad jag kan och har sett saker. Nu utvecklas jag verkligen. Varje dag.

I biblioteket på den lantliga Tjustaskolan utanför Upplands-Bro, norr om Stockholm, konstaterar Ulla Sköldstam att hennes bild av skolans problem har blivit tydligare. Här tillbringar hon en dag i veckan, tre dagar är hon på Urfjälls montessoriskola i Kungsängen och dessutom har hon handledningsuppdrag för ett bemanningsföretag. Då är hon timanställd.
– Skolutveckling är det roligaste. Att fundera på hur vi ska jobba för att vara hälsofrämjande och förebyggande och utnyttja de resurser som finns på skolan på bästa sätt, säger Ulla Sköldstam.

När hon handleder arbetar hon tillsammans med rektorer, kuratorer och special-pedagoger kring specifika elever med stora svårigheter, för att gemensamt hitta de bästa lösningarna.
– Det är ett väldigt bra sätt att använda sig av specialpedagogens kompetens och en möjlighet för mig att äntligen få titta på situationen lite från ovan, säger Ulla Sköldstam som bär med sig sin tygväska med trycket ”#Gilla häst”, med allt mer papper och arbetsredskap, mellan de olika arbetsplatserna.

När hon i somras fick beskedet från sin dåvarande arbetsgivare, Håbo kommun, att de inte kunde erbjuda henne någon fortsättning, blev hon chockad. Nu var hon plötsligt för gammal.
– Det var en konstig känsla. Jag blev ledsen över att inte få vara kvar på den arbetsplats som jag hade jobbat på i fem år, säger Ulla Sköldstam.

Redan då började hon söka jobb och det var lättare än hon hade trott. Först fick
hon ett halvtidsjobb på friskolan Urfjäll och när hon kände att hon ville jobba mer skickade hon ett mejl till Tjustaskolan, bara ett gärde bort från hemmet. Visst behövde de
en specialpedagog, och i höst kan uppdraget utökas till två dagar i veckan.
– Jag ingår inte i någon elevhälsa här, jag har specialläraruppdrag plus att jag har lite handledning inbakat, säger Ulla Sköldstam.

Den här dagen träffar hon elev efter elev inne på biblioteket. Eleverna sätter på sig hörlurar och tränar läsning och skrivning på dator och läsplatta. Trots att hon har jobbat som specialpedagog länge tycker hon inte att det känns kons­tigt att verka som speciallärare, det gör hon även på Urfjälls montessoriskola.
– Eleverna har rätt till särskilt stöd och skolan uppnår inte målen, något måste göras och ja, då är det här en lösning. Jag har egentligen avslutat min yrkeskarriär så det är kul att alls få vara med. Skulle jag vara 40 eller 45 och specialpedagog skulle jag nog inte känna samma tillfredsställelse.
Då skulle jag nog vilja jobba i ett större sammanhang och kunna påverka mer, förklarar Ulla Sköldstam.

Eftersom hon bara är en dag i veckan på Tjustaskolan måste hon förbereda sig noggrant och ha stort fokus på varje individ.
– Jag kan inte gå in och göra ett rutinarbete utan jag måste känna att det är utvecklande för eleven. Men lästräning en gång i veckan genererar inte läsutveckling egentligen. Så jag försöker lära känna eleven för att sedan kunna hjälpa läraren att anpassa undervisningen så att eleven kan utvecklas i sin vanliga miljö, säger Ulla Sköldstam.

Under våren ska hon också hinna med att screena tvåorna i matematik. Syftet är att få syn på vilka som har det svårt med matten, men också att se vilka områden som är svåra för en stor del av gruppen.

Ulla går en trappa upp och sätter sig tillsammans med Leah Enström i ett mindre rum innanför klassrummet. Leah räknar koncentrerat, tyst men ändå hörbart upp till 115. ”Det är bra. Var det jobbigt? Då skulle jag vilja att du börjar på 79 och räknar till 101.” Leah betar av uppgift efter uppgift, räknar neråt från 314 till 295, räknar fem-hopp till 50 och tio-hopp från 112 till 172. De jobbar med räknehändelser, räknar orangea pärlor och pratar om hälften och dubbelt. Leah Enström följs av Mira Nääs och efter en stund höjs ljudvolymen i klassrummet intill. Det är lunch och Mira släntrar iväg till kompisarna.

Ulla Sköldstam har använt samma screeningmaterial, som Skolverket tagit fram, sedan i höstas på Urfjälls montessoriskola. Det blir enklare för henne att åtgärda och tipsa läraren när hon har grepp om hela gruppen.
– Det har blivit en naturlig del av mötet med mig, att eleverna går in och checkar av med mig. ”Jag ska gå in till Ulla och se om jag kan nu.” Jag har blivit någon slags kontrollfunktion, berättar Ulla Sköldstam.

I matsalen, över var sin tallrik soppa, pratar vi om hur bristen på specialpedagoger ska lösas. Ulla Sköldstam skrattar till och säger att det i alla fall inte var en dum idé att plocka in henne och att många av hennes pensionerade kompisar är sugna på att följa hennes exempel. Rutin och erfarenhet finns det mycket av.

Hon har funderat mycket på hur arbetet med eleverna ska göras. Hur utvecklande är det egentligen för eleven att sitta ensam med specialpedagogen i någon vrå? I stället är samverkan lösningen, när hela elevhälsoteamet plus klasslärare kan gå samman för elevens bästa. Men hon har sett att det på skolorna inte alltid fungerar så och som specialpedagog hinner man sällan följa upp och diskutera med de berörda lärarna. Samtidigt nöjer sig många skolor med lärare som har läst enstaka kurser i specialpedagogik, de får gå in och jobba både som specialpedagoger och speciallärare.
– Det blir ju lätt så när det är brist på de utbildade. Visst gör de ofta ett bra jobb, men det handlar ändå om ett gemensamt språk, en gemensam kompetens och om att jobbet är så tätt sammanlänkat med ett intresse för forskning och utveckling. Man måste vara uppdaterad och ständigt reflektera, säger Ulla Sköldstam.

Ellinor Lundin väntar i biblioteket. Datorn har laddat ur och Ellinor vet varför. ”För att den är dammig.” Efter datorladdning och byte till läsplatta trycker Ellinor på bokstav efter bokstav. En metallisk kvinnoröst läser upp orden: ”Ellinor, Ulla, häst är bäst”.
När Ellinor Lundin motvilligt lämnat Ulla Sköldstam och läsplattan plingar Ullas mobil till. Det är bemanningsföretaget som vill att hon ska arbeta en dag i veckan i Örebro.

ur Lärarförbundets Magasin