Läs senare

Vem vill vara specialpedagog?

04 Dec 2012

Bild: Nils Agdler

”Har du verkligen valt det här jobbet frivilligt?”, undrar tonåringen framför mig. Först tror jag att det är en klassisk undanmanöver för att slippa jobba. Den taktiken kan ”mina” elever. Fråga något som läraren går igång på och så går det raskt tio minuter. Men den här gången är frågan allvarligt menad. När jag frågar vad hon menar förklarar hon att det inte kan vara så roligt att jobba med såna som inte kan något och som bara är till besvär. Jag förklarar att i mitt fall är det högst frivilligt och dessutom tycker jag det är både roligt och stimulerande. Tveksamt om hon nöjer sig med svaret men efter en stund hamnar fokus återigen på matematikboken.

Frågan dyker upp igen några dagar senare men den här gången är den lite annorlunda formulerad. Har träffat en kollega från en tidigare skola och han förundrar sig över mitt karriärval. ”Specialpedagog”, säger han med inte så lite tvivel i rösten. ”Är inte det väldigt jobbigt?” Stimulerande och roligt blir återigen svaret. Inte heller kollegan ser helt övertygad ut.

 

Men när kollegan och jag skiljts åt funderar jag ett varv till kring frågan som dykt upp två gånger på kort tid. Roligt och stimulerande är snarare en följd av vad uppdraget som specialpedagog innebär för mig. Jag får, till skillnad mot vad många tror, ägna mig åt undervisning. Jag har förmånen att undervisa och få direktrespons. Grupperna är små och ibland får jag till och med träffa en elev i taget. Fungerar inte ett pedagogiskt grepp är det bara att testa ett nytt. Efter lektionen kan vi utvärdera och ställa oss frågan – var det här bra? Det är ibland helt fantastiskt vad fort framstegen kan synas när man träffas intensivt under en avgränsad period. Tänker en kort stund att jag ska ringa min gamla kollega och förklara hur bra det är att vara just specialpedagog. Men kanske lika bra att inte avslöja hemligheten för då kanske vi blir alldeles för många specialpedagoger.

ur Lärarförbundets Magasin