Läs senare

”Vi har frustrerande lite koll på stödinsatserna i Sverige”

Söker svar. Mara Westling Allodi letar goda exempel kring arbetet med likvärdighet i andra länder. Foto: Ylva Sundgren

Nya zeeland, Kanada, Italien. Vi förflyttar oss snabbt utomlands från professor Mara Westling Allodis kontor, vackert beläget nära vattnet vid Stockholms universitet. Arbetsveckan går mot sitt slut, solen skiner in på de färgglada vaserna i fönstret, och hon själv utstrålar ett lugn där hon sitter på stolen mittemot. Redo att berätta om sitt arbete, ta med oss långt härifrån. Men först, är hon alltid så här avslappnad?
– Nja, det har ju varit en hel del att göra den senaste tiden. Men jag blir inte så stressad av det, jag är bra på att koppla av. Och jobbet är dessutom så meningsfullt.
Utöver professorsuppdraget sitter Mara Westling Allodi med i Skolkomissionen för att lyfta in de specialpedagogiska aspekterna i olika delar av gruppens arbete. Komissionen kommer med ett slutbetänkade i april i år, bland annat om förslag kring hur skolan ska bli mer likvärdig. Uppdraget beskriver Mara Westling Allodi som en möjlighet att påverka, som var omöjlig att tacka nej till. Vi återkommer till det, för det är just därför samtalet drar iväg mot andra länder, där det finns flera goda exempel att inspireras av.

Kanske har vikten av den internationella utblicken något att göra med att Mara Westling Allodi själv är uppvuxen i Italien. Hon funderar. Berättar att hon så klart fått andra perspektiv därifrån. Det är också i hemlandet som intresset för specialpedagogik väcktes, där hon jobbade som klasslärare.
– Jag gjorde mina första erfarenheter av barn med svåra funktionsnedsättningar i Italien. Utbildningssystemet är helt integrerat där, och det fanns alltid god bemanning med flera pedagoger i klassrummet.

Efter att i 30-årsåldern ha lämnat Italien för Sverige och kärleken, valde Mara Westling Allodi att vidareutbilda sig till specialpedagog här. Ett sådant system som finns i Italien, där inkludering är självklar, skulle hon gärna vilja se i Sverige också, men för det krävs mer resurser och långt fler pedagoger. Och med detta har samtalet landat rakt på Mara Westling Allodis hjärtefrågor, inom vilka hon också vill påverka politiken. Från sitt forskarhåll ser hon att flera reformer har brustit genom åren. Talar om hur avregleringen och decentraliseringen av skolan på 90-talet ledde till alldeles för stora skillnader mellan skolor och kommuner.

Hon återkommer till begreppet likvärdighet och berättar: I förorter med socioekonomisk problematik har skolorna lämnats ensamma med det kompensatoriska uppdraget. Utan tillräckliga resurser är det svårt att rekrytera de duktigaste lärarna dit. Nyutexaminerade specialpedagoger väljer också bort de tuffaste skolorna för att arbetsbelastningen är för hög, trots att det är där de intressanta utmaningarna finns. Trots att det är där de skulle kunna göra störst skillnad.
– Det hör jag av mina studenter när de kommer ut. De orkar inte, fast de skulle
vilja, säger de.

Men det finns hopp, Mara Westling Allodi tror att politiken kan påverka förutsättningarna:
– Skolkommissionen tittar på om man kan förändra resursfördelningen så att det blir mer likvärdigt. Duktiga lärare skulle kunna lockas till skolor med större utmaningar, om de kanske kunde arbeta i team eller till exempel vara del i något program med forskningsprofil.

Mara Westling Allodi besökte Kanada med Skolkommissionen, och fick intrycket av ett väl fungerande likvärdigt skolsystem, där även det specialpedagogiska stödet fungerar.
– Eleverna lyckas oavsett föräldrarnas utbildningsbakgrund. Något som skiljer sig från Sverige är att de har långa köer av lärare som vill börja arbeta, även i områden som är svåra. De har högre löner och får mer uppskattning. Det borde vi bli bättre på i Sverige.

Lärarroll. Mara Westlin Allodi har kvar en del undervisning i sin tjänst och tycker att kontakten med studenterna är viktig. Foto: Ylva Sundgren

Ett annat systemfel som Mara Westling Allodi vill rätta till är vissa övergångar i skolan, från förskola till skola, och kanske ännu mer från grundskola till gymnasium. I det senare steget faller för många ifrån och får känna att de inte duger, mitt i en kritisk ålder, påpekar hon.
– Jag tycker att det är problematiskt att vi har en grundskola som är obligatorisk där 14 procent av eleverna inte uppnår målen. Det är en motsägelsefull situation.

Kanada igen: där pågår ett förebyggande arbete för att minska antalet elever som misslyckas på gymnasiet, berättar Mara Westling Allodi. Grundskolan meddelar gymnasieskolan i förväg om vilka elever de är bekymrade över. Dessa får automatiskt en mentor, kanske en specialpedagog som kan stödja och motivera eleven.
– Det har haft en bra effekt. Men då måste man ha den kommunikationen mellan skolorna, och göra rätt insats för varje elev.

Mara Westling Allodi är eftertänksam, lutar sig tillbaka i stolen ibland och funderar. Ovanför hennes skrivbord hänger en tavla med en plansch från Fotografiska museet. Den föreställer två barn, en pojke och en flicka. Lite överviktiga, med lite trasiga kläder, men leende. Vi avbryter den politiska diskussionen ett tag för att koppla tillbaka till det viktigaste: barnen och pedagogiken. Hon tittar på tavlan, stannar upp en stund:
– Jag gillar den bilden. De är utsatta på något sätt, men ändå starka …

Det tredje och sista stora problemområdet som Mara Westling Allodi lyfter berör specialpedagogiken och de utsatta barnen direkt. Det handlar om dålig koll kring insatser och uppföljning av elever i behov av stöd. Hennes kritik är knivskarp och hon hänvisar till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som inte efterlevs i dag.
– Enligt den ska det finnas redovisat i den offentliga statistiken vad dessa grupper får för stöd. Så länge vi inte följer de här personerna på ett bättre sätt, vet vi inte om stödet är tillräckligt och har bra effekt.

Mara Westling Allodi. Foto: Ylva Sundgren

Namn: Mara Westling Allodi.
Ålder: 57 år.
Familj: Man och två söner, 20 och 23 år gamla.
Bor: I Stockholm.
Gör: Professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet, studierektor för forskarutbildningen, ställföreträdande prefekt på institutionen för specialpedagogik.
Aktuell: Ledamot i Skolkommissio­nen, som lämnar sitt slutbetänkande i april i år.
Fritiden: Rider en gång i veckan på Sollentuna ridklubb. Gillar hundpromenader med sin tibetanska spaniel.
Bakgrund: Född och uppvuxen i Parma, Italien, dit hon åker då och då och hälsar på föräldrar och bror.

Hur skulle du vilja ha det?
– Vi behöver dokumenterade insatser som följs upp. Man ska redovisa dessa på skolnivå, och föra statistik på ett avidentifierat sätt.

Mara Westling Allodi tar exempel från Nya Zeeland: Där följs elevers resultat upp och skolor där dessa inte förbättras får extra förstärkning för att kunna ge elever mer stöd. Men i Sverige är detta omöjligt eftersom dokumentationen är för bristfällig.
– Hur många elever behöver stöd för läs- och skrivsvårigheter? Eller koncentrationssvårigheter? Det vet vi inte i dag. Vi måste också veta vilka insatser som görs. Så länge de inte utvärderas på ett systematiskt sätt famlar vi oss fram. Det är frustrerande att ha så lite koll.

Det finns mycket att förbättra inom specialpedagogiken som forskningsfält. Ämnet återvänder vi till någon vecka senare, när Mara Westling Allodi undervisar en grupp magisterstudenter som just redovisar sina slutarbeten för kursen Särbegåvning i skola och förskola. Diskussionen handlar om avsaknaden av nationella riktlinjer för utredningar. Sedan lyfter en student frågan om att olika diagnoser, som till exempel dyslexi, inte heller har någon nationell definition. Det är problematiskt att det specialpedagogiska området inte är bättre uppstyrt och kontrollerat från centralt håll, tycker studenterna.

Mara Westling Allodi låter dem föra diskussionen, men kommenterar ibland från sin stol vid sidan om panelen. Vad gäller nationella definitioner vill hon se den krassa verkligheten från en ljusare sida, även om det är problematiskt om elevers stöd bedöms olika eller godtyckligt. Även om avsaknaden av definitioner lägger större ansvar på professionen.
– Det finns beprövad erfarenhet. Det går att göra ett bra jobb ändå.

Efter att ett tiotal studenter i turordning presenterat sina arbeten, blir det en stunds paus innan nästa grupp tar vid. Några går ut för att andas lite frisk luft utanför institutionens djupröda tegelbyggnad. En kvinna funderar över hur intressant ämnet twice exceptionality är, som handlar om barn som har både en funktionsnedsättning och en särskild begåvning. Kanske är det detta hon ska skriva magisterarbetet om? Hon konstaterar att läraren spelar stor roll för hur spännande ett ämnesområde blir. Och Mara Westling Allodi lyckas vara en engagerande sådan, som rör sig brett på det specialpedagogiska fältet, hämtar kunskap och exempel från studier runt om i världen.
”Hon har så mycket tentakler ute. Hennes sätt att berätta om olika ämnen väcker verkligen mitt intresse.”

ur Lärarförbundets Magasin